Att omslaget går i samma färgsättning – rött och svart – som romanen Svart krabba är förstås bara en tillfällighet. Jerker Virdborgs spänningsroman från 2002 framstår allt mer som en höjdpunkt, inte bara i hans författarskap utan också bland svenska 2000-talsromaner. Han har utvecklat ett absolut gehör för de känslor som uppstår när tillvaron rämnar och osäkerheten tar vid. Det här gör han i romaner som närmar sig olika genrer: dystopin, thrillern, det absurda dramat. När som helst kan jag återfå tillträde till mamman i soffan i hans roman från 2020, som sedermera blev filmen Mother, Couch med bland andra Ewan McGregor, Lara Flynn Boyle och Ellen Burstyn.
Bro, bro är namnet på Virdborgs senaste roman. Där är det en kille, Edvin Rönn (eller Lönn) som går i gymnasiet som en söndag bestämmer sig för att ockupera en träbro i den fiktiva småstaden Eklunden. Tidigt på morgonen kutar han fram och tillbaka mellan bron och huset för att dumpa attiraljer. Han hugger ett stort hål i brons mitt, rullar ut taggtråd som han hävdar är strömförande, och vaktar så att ingen får passera. Hans plan är att ”hålla bron” så länge det bara går.
Att det är något som inte stämmer med den unge mannen står tidigt klart. Han har planer på ett gymnasiearbete om bron och dess historia, men vi är redan i maj månad och då skulle förstås arbetet ha varit inlämnat för länge sedan. Dessutom heter det ju inte ”specialarbete”, som han benämner det. Det är som att vi utsätts för ett anakronistiskt tidshopp, för han omtalar gymnasiets årskurser med att gå ”i första ring”, ”andra ring” och så vidare. Men så är han också känd för att vara lillgammal. Så har han en flickvän – åtminstone framställer han det så, men ju längre vi kommer in i romanen, desto mer opålitlig blir hans position som berättare. Han framställer sig själv som begåvad, men skolans lärare skulle nog inte hålla med (elever som kallar sig begåvade är nog den vanligaste vanföreställningen i Sverige just nu, skulle jag säga).
Att han genom hela skolgången utsatts för systematisk mobbning står klart, liksom att hans fixa idé är av det olustigare slaget. Han beväpnar sig med yxa och fickkniv, och i sina fantasier är han våldsbenägen. Huvudet hans snurrar allt snabbare när han återger olika anekdoter ur brons historia, i synnerhet filtrerat genom de kungar som gjort Eriksgata över den och alla de knasiga händelserna i dess spår. Eller att han först hävdar att det finns 85 miljoner broar i Sverige, och sedan 685 miljoner.
Parallellt med försöken att hålla bron återger han fakta om broar, samt minnen från skolåren. Föräldrarna är utomlands, hävdar han, och likaså systern, men det är oklart i vilken världsdel. Detta spär på olusten, och misstanken att de ligger mördade i huset. För så skogstokig är han, Edvin. Och starkast hos honom lyser väl självbedrägeriet, och missförstånden, oförmågan att tolka situationer rätt. Allt det här leder honom vilse, längre och längre in i vanföreställningarna, där allt spårar ur.
En annan författare som gärna skrev om broar är förstås Franz Kafka. Virdborg låter sin protagonist nämna Karlsbron i Prag, som ju var inspirationen till Kafkas novell ”Bron”. Och vad var det nu hon hette, flickan som Edvin är kär i? Lina Franz. Så visst finns det drag av det Kafka-artade hos Virdborg, i den här romanen om en olycklig och ensam ung man som har så innerligt svårt att kanalisera sin förvirring. Spänningen är lågintensiv, och sanningen mister successivt sina konturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.