När sydkoreanska Han Kang i höstas fick Nobelpriset i litteratur utbröt en debatt kring hennes romaner, som ansågs vara kitschiga och i stort sett skrivna för att infria förväntningar hos de jurygrupper som belönar internationella böcker som erövrar främst den anglosaxiska marknaden. En ganska märklig konspirationsteori, som ignorerar att det finns litterära traditioner som vi i väst har svårt att bedöma med våra begränsade referensramar.
Nå, nu utkommer en bok i svensk översättning som i har vissa beröringspunkter med Han Kang. Bora Chung är också från Sydkorea, och hon skriver noveller som i någon mån närmar sig det vi brukar kalla magisk realism. Det är tio noveller i hennes samling Förbannad kanin, och de handlar om spådomar, magi, förtrollningar och förbannelser. Intrigerna börjar i det kryptiska, och klättrar allt djupare in i det kufiska. Jag ska genast säga att jag är oerhört ambivalent inför den här neurotiskt drivna samlingen.
Till exempel novellen ”Huvudet”. Även när jag ligger på dödsbädden kommer jag förmodligen att minnas denna novell, om en kvinna som hemsöks av en tingest som föds ur toalettstolen och består av restprodukterna från hennes kropp: bajs, toalettpapper, smuts och hårstrån. Tingesten yttrar ordet ”mor”. Freud skulle förstås ha jublat om han ställts inför den här novellen. Men är den mer äckligt minnesvärd än bra litteratur? Är det knasiga och excentriska ett självändamål?
Huvudet går inte att bli av med, och växer sig allt större. Det finns för all del en aningens likhet med filmens faiblesse för body horror, och särskilt en äldre film som Brian Yuznas Society eller för en mindre farfarsaktig referens, Coralie Fargeats The Substance. När Bora Chung är som bäst resonerar hon underförstått kring de nya rädslor som ny teknik medför, kring girigheten som en naturkraft och kring kvinnokroppen och allt den utsätts för. Här verkar allt gå åt helvete av den enkla anledningen att det kan gå åt helvete (jag har läst sämre manualer till livet); det är de onda makterna som råder.
Tonfallet i novellerna är sakligt, nästan på gränsen till provocerande nedtonat och likställt. Det kan leda tanken till Franz Kafka – i synnerhet när novellerna så uttryckligen handlar om föräldrars påtryckningar att deras barn ska gifta sig (alltid en farlig faktor hos Kafka). I en av novellerna är det en kvinna som blir gravid, trots att hon inte har haft sex. Det här kan bara lösas om hon träffar en man, enligt novellens logik. I en annan är det en bilkrasch som påminner om Pär Lagerkvists enaktare ”Tunneln”, det vill säga om människor i ett slags limbo – döda fast de inte själva är medvetna om det.
Flera av novellerna handlar om vår tids fixering vid ytan, och det pris vi är beredda att betala för det. Det finns en uppenbar vilja att utforska den här sjuka ytligheten. Problemet med att använda chocken som litterär metod är att effekten avtar efter en tid. Till sist blir det sökt eller ansträngt med alla försök att vända världsbilder till ett tvärtom-läge. Men visst kommer jag att bära med mig den besynnerliga ”Huvudet”, och kanske också novellen om ett barn som börjar blöda guld och pappan som försöker slå mynt (hehe) av det – även om det måste ske på bekostnad av att barnet behöver suga systerns blod …
Här ges ingen smickrande bild av människan i senkapitalismens era. Om novellerna vill jag nästan utbrista: ”Det här är inte roligt för att det är för sant!” Vi förtjänar förstås inte bättre, vi som haft oturen att födas rätt in i något som allt mer liknar Roms sista dagar. Hur var det nu de sa, de gamla romarna: ”Människan är människans varg”, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.