Jorge Guillén (1893-1984) var en spansk poet, vars långdikt ”Luften” Lasse Söderberg översatte redan 1959. Då den kan vara aningen svår att få tag på – har du ett exemplar av antologin Själen tjuter från det året i dina gömmor får du gärna höra av dig! – har han nu gått igenom och reviderat sin översättning i en nyutgåva på diktförlaget Edition Tegnér. Det ska vi vara tacksamma för; det här är en strålande dikt.
Den består av 140 rader – att jämföra med Edgar Allan Poes ”The Raven”, med sina 108 rader. I efterordet berättar Söderberg dels om poeten, dels om deras sista möte i Málaga, året innan Guillén dog. Planen var att låta dikten ingå i ett större verk, kallat Cántico, som blev allt mer omfattande och i sin sista upplaga innehöll 350 dikter. Den här dikten är ett smakprov, och får en att önska att mer översätts. Söderberg, som passerat nittioårsstrecket med råge, har stått för formidabla översättningar av främst spansk poesi – det är en insats som inte kan överskattas – och det borde bilda skola för nytillkomna översättare att ta vid.
Dikterna är indelade i fyrradiga strofer, och Söderberg erkänner att han haft svårt att hantera originalets många assonanser. Som kompensation har han jobbat med hel- och halvrim, och en del stilfulla allitterationer. Men det tekniska åsido – det här är helt enkelt dikter som på många plan lovsjunger det enkla faktum att vara vid liv och vara tacksam över det:
Och jag andas, andas fritt,
andas djupt för att förstå:
mest berusande av alla
paradis är detta: vårt.
Det kan vara värt att påminna sig om alternativ i dessa tider av förryckta världsledare och galna handelstullar och tv-program som Gift vid första ögonkastet, Let’s dance, Paradise Hotel, Girls of Stockholm, Wahlgrens värld … Paradiset är något annat, visar Guillén med sin dikt. Den blotta existensen är värd att lovprisas. Här ger sig Guillén i kast med den seglivade myten att poesi ska vara mörk och svår. Det kan den förvisso också få vara, men det är en underskattning att reducera något så livfullt och dynamiskt som poesin, att tro att den ska nöja sig med etiketter.
Luften är ju poesins element, om vi avgränsar oss till litteraturens genrer. Elden tillhör dramatiken, och vattnet är prosan, medan jorden ägs av essän – och litteraturkritiken, jordad som den är i det faktiska och inte bör sväva iväg. Guilléns luft-dikt är ljus och lycklig, och att sitta på en balkong i april och läsa den ger ungefär samma känsla som att läsa Inger Christensen eller Walt Whitman i liknande ljus.
Visst kunde det bli outhärdligt jolmigt, men Guillén skildrar en lyckosam upplevelse där ljuset tillåts spela fritt utan att det görs avkall på de mörka skuggorna:
Se, hur solen söndertrasar!
Molnen brinner i min närhet
utan att jag rätt förstår
hur det lyser om begäret. […]
Härlighet i vitt och blått,
rena, intensiva färger.
Tunga stridsberedda skyar
förebådar gudar, bränder.
Till boken hör också sju molnfoton, tagna av Elisabeth Mansén. Inte visste jag att jag hade saknat en bok med sju molnfoton förrän den fanns i min hand! Så blir det här en bok som borde tillgängliggöras och exponeras på alla ställen där litteratur dryftas. Varför tv-programmet Babel och radioprogrammet Lundströms bokradio inte har pratat om den är ett sorgligt mysterium. Den här till det yttre oansenliga boken – till det inre så listig och så lekfull - har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Varför syns den inte på DN:s eller SvD:s kritikerlistor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.