I Malin Lindroths nya roman nästlar sig en kvinna in hos Hjalmar Söderberg med syftet att avslöja geniets frånstötande sidor. Uppdraget lyckas bara till hälften, något som också kan sägas om Lindroths roman.
I höstas utkom två romaner som spann vidare från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905, av Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne. Marknaden borda anses mättad vid det här laget? ”Håll mitt stetoskop”, förkunnar Malin Lindroth, som nu ger ut romanen En annan doktor Glas.
Glädjande nog har hon hittat en mer originell infallsvinkel än att plundra de redan existerande karaktärerna. Romanens namnlösa berättare är en kvinna som försörjer sig som ”notisjägare”, det vill säga att hon levererar skvaller och skandaler till dagstidningarna. Efter en incident med en redaktör hamnar hon på Långbro hospital, mentalsjukhuset där hon får kontakt med patienten Märta Söderberg.
Bakgrunden är att författaren – ivrigt sekonderad av Märtas släkt – låste in sin fru på obestämd tid (hon skulle överleva drygt tjugo år i fångenskap). När berättaren släpps ut söker hon upp Söderberg, nästlar sig in och får bo där i ett gästrum som ett pikant inslag på hans fester.
Det är uppenbart att Lindroth vill säga något om villkoren för den som inte infriade det tidiga 1900-talets kvinnonorm – söt, harmlös och foglig. Även om berättaren är oförutsägbar och lynnig saknas nerv i framställningen. Det blir också ett ganska beskedligt porträtt av Hjalmar Söderberg, som här mest framstår som en blyg och tafatt människa med svåra alkoholproblem.
Under 1800-talet skrevs två oförglömliga porträtt av kvinnor som låstes in på grund av att de utmanade den snäva normen för kvinnor: Charlotte Brontës Bertha Mason, den galna kvinnan på vinden i Jane Eyre, och Charlotte Perkins Gilmans namnlösa kvinna i novellen ”Den gula tapeten”. Lindroths berättare delar vissa drag med dessa kvinnor: också hon är självsäkert utagerande och driven av en stark vilja.
Men vad vill hon? Syftet formuleras som att hon ska avslöja geniet, men väl där i Söderbergs våning på Tyskbagargatan 9 blir hon märkligt oföretagsam. De mest spännande inslagen handlar om hur berättaren smyger på ”Pennskaften”, alltså de kvinnliga journalisterna som bröt mark i början av 1900-talet. Här namnges de också: Célie Brunius, Elisabeth Krey-Lange och Ellen Rudelius.
Hur gärna hade jag inte läst en roman där dessa pionjärer fått större utrymme! I stället söker berättaren efter den levande modellen till romanens karaktärer. Men att konstatera att pastorn, med sin äckliga fysionomi, reduceras till att bli en spegling av författarens avsky för sin hustru, eller att den mordiske doktorn är identisk med Söderberg själv – det är att förvanska och förminska romanens estetiska verkan.
I ärlighetens namn nyanseras bilden något: Glas är Söderberg, med viss modifikation. Det var tidsandan som skapade honom, och det är mer övertygande. Det går att läsa Lindroths roman som ett försvarstal för kvinnans självklara rätt att uttrycka sig och bli lyssnad på. Det var en oerhörd tanke för drygt hundra år sedan.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/4 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.