En inre angelägenhet, Kristian Fredén, Ordfront

 

Kristian Fredén debuterade som 24-åring med den besynnerliga novellsamlingen Ostkaka. SvD:s kritiker trodde att det var Stig Larsson som hade skrivit den – själv minns jag hur jag lånade den på biblioteket, lockad av titeln, och roades av upptågen och den medvetna nollställdheten. Vad som sedan följde var åratal av refuseringar, och efter knappt tio år romanen Offret. Nu utkommer en självbiografisk roman – En inre angelägenhet – som utgår från mammans självmord för tio år sedan.

I 108 korta kapitel berättas familjens historia, där en tung mörk skugga kastas av gammelmorfarn Nathan Söderblom, religionshistorikern och ärkebiskopen som satt i Svenska Akademien och fick fredspriset strax innan sin död. I mataffären får Kristian ett sms från brodern Staffan, med oron över mammans uteblivna svar. Minnena korsklipps och tar oss bakåt, lager för lager, till 1980 då en sjuårig Kristian formas i Borås med föräldrar som båda arbetar på bibliotekshögskolan.

Hur slår sorgen till? I film detonerar den och ödelägger allt, resonerar Fredén, men i verkligheten släpper inte huvudpersonen matkassorna och rusar ut. Trots döden ska barnen hämtas, mat ska lagas. Kanske Selma Lagerlöf har rätt när hon låter karaktären Fru Sorg i berättelsen En herrgårdssägen anlända med små diskreta klockor på sin släde.

Vi får veta att Kristian inte var något önskat barn. Dels hade föräldrarna velat vänta med ett syskon till storebrorsan Staffan, och dels hade de velat ha en flicka. Med känselspröten i alert position skildrar Fredén en uppväxt som går i elitismens tecken, där det är viktigt att urskilja den som begåvats med talang och den som inte har det. Att han själv debuterade så ung verkar inte ha gjort någon skillnad – på de områden där det verkligen gällde att visa sig på styva linan (som att vara musikalisk) kom han ändå till korta. Det föder en mild variant av revanschlusta, som förföljer honom in i tillvaron som författare.

Det tar honom till Svenska Akademien, där han först jobbar som ämnesexpert i Nobelbiblioteket och sedermera som redaktör. Men inom familjen har klyftorna växt sig breda, allt med finkulturens diskreta charm påkopplad. I den skuggan odlas en psykisk ohälsa, och det skapar en nerv i Fredéns framställning, som gör texten orolig. Minnen och infall presenteras utan inbördes ordning, och porträttet av mamman blir sällan konturskarpt – något som i sig är talande för den distans som uppstått.

Det betyder inte att det saknas värme i hur hon porträtteras. Fredén hittar foton från mammans studenttid i Uppsala, och slås av att hon ser så fri och rebellisk ut, kortklippt och med en cigg i munnen: ”Sådär så att man skulle tänka sig dig på omslaget till en platta av The Smiths.” Det är träffande, men jag stör mig lite på otyget att skriva ”The” med versalt ”t”, eftersom bandet ju heter the Smiths – detsamma gäller the Cure, som olyckligt nog ibland får heta The Cure. Dessutom var Kristian nog inte i elva- eller tolvårsåldern när hans mamma läste Christina Maslachs bok Utbränd, för den kom på svenska när han var tretton. Pedantiskt? Ja men, hur var det nu, var det Conor Oberst eller Mona Sahlin som yppade att djävulen bor i detaljerna, som en allusion på Flauberts ord att det är i detaljerna Gud finns?

Det här är en kaosig och ostrukturerad bok, men det är förstås sorgens fel, att den slår sönder ens tillvaro även när det sker utan stora åthävor. Sorgen tvingar oss att bli impulsiva och kanske också småaktiga – här demonstrerat i Fredéns ärligt redovisade avund mot brodern Staffan.