Första gången jag såg författarnamnet Gunnhild Øyehaug var på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Bland de nya titlarna på engelska fanns hennes novellsamling Knots (Knutar). Förgäves letade jag efter den på svenska: märkligt att den i stället fanns på engelska, där den hyllats av James Wood i The New Yorker. Efter ett par år kom på Nirstedt/Litteratur Marie Lundquists översättning av romanen Presens maskin, och strax därpå även Knutar. Och nu hennes senaste novellsamling, Onda blommor, återigen översatt av Lundquist.
På lite drygt 100 sidor återfinns 25 noveller, i ett format som kan få en att tänka på Lydia Davis. Men Øyehaug är en mer originell författare. I det nya gymnasiet som sjösätts i höst ingår kreativt skrivande i svenskämnet. Det går nog att ägna en hel termin på att använda den här bokens inledningsmeningar för att låta eleverna gissa och skriva vidare på novellernas fortsättning:
När jag satt på toan och menstruerade föll en ganska stor bit av min hjärna ner i toaskålen.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro när jag kände något dra mig i svansen.
En morgon, helt ur ingenting, föreslog Rut att vi skulle sluta med pistoler.
Vi hade inte ätit något på tre dagar när en död man flöt förbi oss ute i älven.
Den stackars kvinnan som sitter på toa och tappar en avgörande bit av hjärnan är ornitolog och ska disputera, men just den delen av hjärnan som lagrar fåglars klassificering är borta. Liksom i flera andra noveller utgår Øyehaug från en konkret verklighet, som sedan saboteras av mardrömsartade inslag. Tre kvinnor överlever en flygkrasch, och undrar om de har hamnat i en barnbok eller en hypertext, där de kan klickas på och hamna i en annan berättelse: då flyter en död man förbi. Vad ska de ha honom till? De har inte ätit på tre dagar …
I titelnovellen är det en busschaufför som plågas av en babblande passagerare. Hon var tidigare taxichaufför men var impopulär då hon inte gärna pratade med kunderna. Fast så gör novellen ett stopp: huvudpersonen är inte alls någon busschaufför som varit taxichaufför: ”Allt det här är med andra ord uppdiktat. Hade det varit en skog vi hade gått igenom skulle vi nu kommit fram till en glänta: sanningen.” Men huvudpersonen förföljs i stället av en snacksalig man på gymmet, som tålmodigt försöker charma henne med vitsar. Fast i stället handlar det om de onda blommorna, de som hos Baudelaire är bildliga, men i novellen är högst bokstavliga.
Ja, många av novellerna har detta ”i stället” inbyggt i sin konstruktion. Detta gör dem svåra att förklara: allt blir och betyder ”något annat”. Hela tillvaron rämnar, och de förutsättningar och villkor vi vant oss vid upphör att gälla. Världen blir opålitlig, eftersom de tecken som ska tydas är utbytbara. Det här innebär att allt är möjligt – en enorm frihet för en författare, förvisso, men med det följer också ett stort ansvar: vi läsare vill bli förvånade, men vi drar öronen åt oss om vi känner oss lurade, om författaren tar för enkla genvägar. Øyehaug ger sina noveller dråpliga utgångar. Som ”Mationalnuseet”, där tavlorna hänger upp och ned – en idé Rachel Cusk verkar ha snott till den första berättelsen i sin senaste bok Parad.
Ibland är det drömmarna som uppenbarar den mer autentiska verkligheten. Och Øyehaug är en författare som gör vad som faller henne in. På ett sätt sysslar hon med skräck. Novellerna utspelar sig i gränsland, där myt och saga blir naturliga inslag i verkligheten. Det norska ordet för saga – ”eventyr” – passar bättre, och pekar ut det äventyrliga i dessa märkliga texter. För det är ett äventyr att läsa Gunnhild Øyehaug, som prioriterar fantasin och den oförutsägbara föreställningsförmågan. En av novellerna handlar om svårigheterna att som död boka en flygbiljett. En annan om svårigheterna att besöka Virginia Woolfs hem, ”Monk’s House”, om man inte kan vara säker på hur toaletterna fungerar.
Det går alltså aldrig riktigt att lita på sinnesintrycken. Så blir också en del av novellerna utsatta för en slags protest, där ett kollektiv – ”Vi” – opponerar sig på något inslag i den text vi precis har läst. Det är ett postmodernt inslag, som förstärker de absurda inslagen. I stället för att jämföra med Lydia Davis borde en svensk läsare ha närmare till hands att uppsöka Hjalmar Söderbergs lika korta Historietter. I synnerhet en absurd novell som ”Spleen” blir nu i efterhand något som anakronistiskt verkar ha inspirerats av Øyehaug. Ungefär som när Borges skrev om Kafka och hans föregångare, hur det går att hitta spår av Kafka hos exempelvis Gogol.
Och Øyehaug liknar en skandinavisk Borges. Hon debuterade med en diktsamling, och hennes produktion växlar mellan romaner, novellsamlingar och essäböcker. Liksom hos Borges är fiktionen hennes ärende, och båda luckrar upp gränserna mellan det skönlitterära och fackprosan, så att det blir lika mycket ett äventyr att läsa essäerna som det är att läsa novellerna.
Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor.
På norska har nyligen, med anledningen av Øyehaugs femtioårsdag i januari, utkommit Samla noveller, där hennes tre reguljära novellsamlingar ingår (svenska läsare har gått miste om Draumeskrivar från 2016). En novell som inte ingått i någon av böckerna handlar om Johanna, en 63-årig kvinna som bor på prärien. Hon har sett en av Jeff Koons pornografiska tavlor och sörjer att hon aldrig hann ha analsex med sin man, Johannesen. I novellen rör sig drömmen och det vakna tillståndet intill varandra.
I ett efterord förklarar James Wood vad som är det speciella med Øyehaugs noveller. Han betonar de många förvandlingsnumren och menar att hon sammanför det filosofiska arbetet med litterär lek: ”Så snart du får grepet om ei Øyehaug-forteljing, så snart du lærer deg å gi deg hen til dei merkelege og deilige forvandlingarna, byrjar det surrealistiske å endre seg framfor auga dine og bli ganske naturleg, ganske normalt, ganske ’ekte’”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.