kortsiktig; riktning, Hedvig Fischer, Nirstedt/Litteratur

 

Poesin är den knepigaste litteraturen. Medan jorden går under, vad kan poesin göra? Ingenting, menade W.H. Auden för länge sedan. Varna, menade Wilfred Owen för ännu längre sedan. Kanske är poeterna extra känsliga, mer mottagliga för de subtila skiftena i tidsandan. Åtminstone klimathotet har poeterna varit tidigare ute att uppmärksamma och bättre på att skildra än romanförfattarna.

Det var inte jag som sa att poesin är knepig, det är bara sånt man får höra hela tiden. Helst önskade jag att de som bär sådana fördomar skulle läsa mer poesi, om inte annat för att därmed oskadliggöra den gamla osanningen att den är obegriplig. Eller ja, det är klart att den är det (också, ibland, en aning), men den är så mycket annat. En bra början kunde Hedvig Fischers dikter vara, så som de presenteras i debutboken kortsiktig; riktning.

Två saker först om titeln: ja, det är pretentiöst med semikolon, och det är också pretentiöst att skriva en boktitel helt i gemener. Men som poesiläsare är sådant en får tugga i sig. Det är också en av vinsterna med att läsa poesi regelbundet: du lär dig att acceptera mångfald, men också att pretentioner inte behöver vara något du ringer till socialstyrelsen för.

Fischer skriver dikter i efterdyningarna av något, i en tradition av naturdikt utifrån svensk standard. Antingen kallar vi dikterna tidlösa, eller så utser vi dem som inkapslade i en slags 80-talsanda, som relikter från en tid när det var okej med pretentioner i samtidslitteraturen.

Här finns tungt ljus, containerfartyg, träd och koalor, sjöar och berg. Det är som ett tvärsnitt av den existerande världen. Ibland är det strålande vackert, ibland bara en tryckt stämning. Det vackra manifesteras i korta dikter: ”Det är minus tio och jag går till dig i snön torr som pärlor. En teori säger att det här är den bästa av världar. I gnistersnön rum ut. Att ingenting är hejdande”. Den bästa av världar: idén är hämtad från Leibniz 1700-talsfilosofi, vars hegemoni utmanades av Voltarire när han lät Candide visa att vi måste själva ta plats i världen och odla vår trädgård – det vill säga, skapa.

Fischer påminner oss (indirekt) om poesins ursprung i grekiskan poiesis, alltså att skapa, att tillverka. Det är snillrikt utfört där boksidans kvadratiska form används till fullo – ibland med spatiöst skrivna rader, ibland mer kompakt hållna dikter som rör sig mellan det lyriska och fragmentariska och ibland mot ett mer prosadikt-liknande tillstånd. Det finns en rikedom över bokens innehåll, men också en dragning mot det eklektiska. Ocean Vuong har jämfört en dikt med ett gitarrsolo – i så fall låter Fischer mer som Prince än som Eddie Van Halen.

Så finns här till exempel en dikt, ”Aska”, som lånar ramsans form för att gestalta en upplevelse av förlust. Överlag arbetar Fischer gärna med omtagningar, låter fraser spegla sig i varandra. En gång speglar sig dikten i en dikttitel hos Ann Jäderlund, ”Alla partiklar är verkliga”. Även det är förstås pretentiöst, men lyckat – det bildar en enhetlig linje av ljus och sinnlighet. Men hos Fischer är Gud aldrig en närvarande instans, om inte den täta anknytningen till andlighet åberopas. En viss mystik betonas, som när titeln diskret smygs in i en av dikterna:

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

fingerled i slaget vecklas in och ut

också genom nät av förfinade medel.

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

läppar fingertoppen

Nog ingår den typen av dikter i en svensk tradition som sträcker sig mot de grönare djup som Karin Boye pejlade efter. Visst finns det en oneklig riktning i den här boken, som trots att den är 100 sidor läses i en handvändning. Liksom bra skivor som är under 40 minuter får mig att lyssna på dem gång efter annan motiverar böcker med kort lästid till flera omläsningar, och det här är en bok som vinner på sådana återbesök. Då väcks en uppskattning inför hur det godtyckliga och det formelartade inryms i samma poetiska universum, och hur trådarna mellan de enskilda delarna blir allt slitstarkare.

För det här är ett kommunicerande kärl. En självständig röst kan man komma långt med. Det finns böcker som vill för mycket, men dit härrör jag inte Fischers debut. Poesi är inte bara ”knepig”, utan den befinner sig också bortom marknadens logik. På 80-talet ruinerade jag mig på LP-skivor och diktsamlingar, och även om majoriteten av mina inköp har rensats ut vid diverse flyttbestyr ångrar jag inte de upplevelser och erfarenheter umgänget med dem har skänkt. Hade den här boken utkommit då – en omöjlighet eftersom författaren är född 1995 – hade jag tveklöst köpt den och läst den upprepade gånger.

Kallet, Anneli Jordahl, Norstedts

 

Den historiska romanen har ofta lång startsträcka. Ett stort persongalleri ska introduceras, och platsen och tiden ska skrivas fram med tålamodsprövande noggrannhet. Med nyfikenhet tar jag mig an Anneli Jordahls nya historiska roman Kallet, som följer några svenskars öden vid den norska gränsen under den tyska ockupationen under andra världskriget. I början listas ett trettiotal namngivna personer.

Det är lyckligtvis bara en handfull av dem som vi följer på nära håll. Där finns i första hand läkaren Hummel, samariten Karoline och överlöparen Henry. Tack vare att fokus riktas nästan uteslutande på så här få karaktärer får vi chansen att lära känna dem på djupet och deras bevekelsegrunder. Det finns också beröringspunkter i deras olika berättelser. 

Krig lär ta fram det bästa och det sämsta hos människan. Det bästa illustreras förstås i altruismen hos läkaren och samariten, medan det sämsta ges riklig utdelning hos Henry, en girig streber med psykopatens empatilösa drag skickligt dold bakom ett klanderfritt yttre.

Alla tre är suveränt gestaltade som romankaraktärer, och skildringen är – trots att händelseförloppet är bekant – andlöst spännande. Lite som Kjell Westös krigsromaner Hägring 38 och Skymning 41 och Sigrid Combüchens Sidonie & Nathalie. Alla dessa laborerade också med hemligheter och svårigheten att behålla dem när vi ställs inför press.

I Jordahls roman är frågan om hur väl du kan skilja på vän eller fiende också en fråga om liv eller död. Nära gränsen jobbar Hummel flitigt med att gömma norska flyktingar på det pensionat där Karolina och hennes man arbetar. Kriget ger sig till känna genom ett dovt bakgrundsljud, ett muller från ett artilleri som inte når Sverige, men hela tiden är närvarande.

Jag läser Kallet medan jag tar del av nyhetsförmedlingen om ”det nationella säkerhetsläget”. Det är uppfordrande läsning i dessa bistra tider. Hur skulle vi själva välja att leva om vi ställdes inför ockupationsmakten? Jordahl visar att somliga av oss med självklarhet skulle välja godheten, medan somliga lika självklart skulle välja ondskan. Henrys undfallenhet mot sin tyska befälhavare lämnar ett djupt intryck.

Men det gör också hela romanen. Jordahl har tidigare visat en välutvecklad förmåga att skildra svunna tider i exempelvis Låt inte den här hårda stan plåga livet ur dig, Mona, om tiden kring 60-talets begynnelse i Östersund. Att berätta om den egna familjehistorien – som hon gör också i ”Kallet” – är ett vanskligt företag. Att hon lyckas så bra beror nog på att hon skapar balans mellan lojaliteten till det autentiska stoffet och den licens att hitta på som fiktionen är så frikostig med.

Må denna förtätade och spännande roman få många läsare! Det här är en historisk roman som utspelar sig vid kartans gränser, mellan Norge och Sverige, mellan ockuperat land och neutralt land. Men Anneli Jordahl visar framför allt vad som sker när människans moraliska gränser upphör att gälla. Det är inte snyggt, det Henry gör – men ganska mycket säger mig att det inte kommer att saknas motsvarigheter till honom i den händelse vi själva hamnar i krig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2026)

Judas, Amanda Romare, Natur & Kultur

 

Amanda Romare nådde stor framgång med sin underhållande debut Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också blev en ännu mer underhållande tv-serie. Här ska det varma järnet smidas, så här kommer en mer eller mindre fristående uppföljare, Judas, där huvudpersonen Amanda R är i en relation med Emil sedan något år tillbaka. Dock utan att någon trygghet har uppnåtts: dels kan ingen av dem skita i lägenheten så de tvingas göra nummer 2 i en gemensam toalett i källaren, dels oroar sig Amanda för att hon är för dominant och toxisk mot sin kille, och håller på att utvecklas till en hustyrann.

Det förblir länge oklart varför boken heter Judas. Desto tydligare framgår intentionen att skriva en generationsroman, där referenserna rör sig mellan böcker skrivna av Johanna Frid, Tone Schunnesson och Per Hagman. Men Amanda ältar mest sina egna tillkortakommanden och delar också DNA med nojiga karaktärer som Bridget Jones och Carrie Bradshaw – kanske det finns anledning att begrava den tröttsamma tropen manic pixie dream girl och ersätta henne med den kaotiskt charmiga slarvern?

Ann Heberlein skrev häromveckan om unga kvinnor som inget hellre vill än att sniffa på doftljus och mysa, slippa ta ansvar och bli vuxen, helt enkelt. Romares Amanda har inte mycket till övers för doftljusen, men hon infriar om än outtalat Pippi Långstrumps gamla besvärjelse om att ”aldrig vilja bliva stur”. Och pojkvännen Emil tar droger ibland. Jobbigt …

Trots att det här lanseras som en roman är det inte mycket som skiljer den från de många offentliga dagböcker som getts ut på senare år. Även här kommenteras nyhetsinslag och kändisar från radio, tv och tidningar, och det utspelar sig från april 2023 till maj 2024. Det liknar dråpliga tablåer från ett liv, där dagboksformen förstärker draget av kåseri – ungefär som en annan framgångsrik svensk roman en gång i tiden, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Här blir det lite för mycket av att allt ska med: typ först händer det här och sen händer det här och då tänkte jag så här …

Det kan vara underhållande för stunden, men jag vet inte vad det tillför romanen som form att vi får läsa hur Amanda på tåget råkar dricka ur tåggrannens kaffemugg utan att denne märker det, eller att en barndomskompis en gång frågade Mark Levengood om hon fick skaka hans hand, och vad han då svarade (han svarade ”Självklart”). En gång spelar de Yatzy (Emil vann). Och ska man skämta om politik borde man vara fyndigare än att redovisa en rädsla att Ebba Busch ska våldta en med en falukorv. Stilen är inte alltid välslipad: man kan ju inte frysa till is ”bokstavligen”, annat än i tidskriften En Ding Ding värld.

Det är mycket fokus på kroppen och dess krämpor, de inbillade såväl som de reella. Amanda vill att Emil ska banta, försöker tvinga honom att äta Ozempic. Det är också mycket som berör det kroppsliga som ska skärskådas och avhandlas: trasiga tänder, leverfläckar, snor, sperma, kiss och bajs, munsår, analsprickor och hemorrojder. Emil oroar sig för att han håller på att bli tunnhårig, så även Amanda. Spänningen stiger när en karaktär från förra romanen, ”Bartendern”, blir granne med dem. (Är det en grej i Malmö att man stöter på sina grannar? Jag har bott i min lägenhet i tre och ett halvt år, och jag har sett grannarna i snitt högst en eller två gånger.) Det råder dock oklarhet om Amanda tycker om det eller inte – eftersom relationen med Emil är så dålig blir hon både avskräckt och upphetsad av tanken. Oklarhet råder också om Bartenderns inflyttningsdatum, för 23 oktober har han bott där en hel månad och 28 oktober bara en vecka.

Vad tycker jag då om den här dagboksromanen? Ja du, förr gjorde man en dygd av moralen – nu gör man det av pinsamheten. Det är kanske ett framsteg för människan, men inte för litteraturen.

Reglerna, Silas Aliki, Bonniers

 

Det kanske klokaste som har sagts om det förflutna tillhör L.P. Hartley, från romanen The Go-Between: ”The past is a foreign country; they do things differently there”. Det förflutna är osäker mark för alla (tids)resenärer, så även för debutanten Silas Aliki, till vardags advokat med fokus på migrationsrätt och transjuridik. I romanen Reglerna handlar det om Ester, som byter namn (och kön) till Ette. Han blir ibland felkönad av samhället.

Reglerna? Så hette också Sara Mannheimers debut från 2008. Aliki ger en rubrik i bestämd form till sina många korta kapitel, som hålls i en milt aggressiv ton. Det bestämda kan leda tanken in mot det deskriptiva, för att inte säga normerande – rätt passande för en roman som utmanar det normativa. Meningarna är också kort hållna, och ofta upplever jag att Aliki har glömt kommatecknets funktion.

Ette är åtta år, och listar de regler han har att förhålla sig till i familjen, där den tyranniske pappan utövar sitt förtryck med pennalistiska straffsatser. Förgäves åser Ette hur lillasystern är på väg att socialiseras in i samma otrygghet som han själv upplevt, och tidigt etableras hans predikament: ”Kroppen fortsätter alltid att växa. Inuti honom växer oron.” Med barndomens blick får vi ta del av en tillvaro som präglas av denna oro och maktlöshet. Vad kan ett litet barn göra för att uthärda denna osäkerhet? Kanske knycka nyckeln till mammans medicinskåp – en olycklig utgång planteras.

Ettes flytande könsidentitet bara finns där, utan att ges förnumstiga förklaringar. Det är en fördel för romanen, som därmed inte blir didaktisk i sin iver att hantera ett så kallat ”angeläget ämne”. Aliki fångar stiligt hur de gamla fördomarna finns kvar hos farmoderns unkna värderingar, likväl som i den tidlösa mobbning som skolan ägnat sig åt sedan anno dazumal. Och mamman? I fiktionen är hon typecastad till det tysta medgivandets funktion.

Den här typen av barndomsskildringar kan lätt leda en läsares tanke mot Mare Kandre. Är det en orättvis jämförelse? (Är inte alla jämförelser orättvisa?) Jodå, det må så vara. Hos Sara Mannheimer uppskattade jag hur hon lät sin protagonist förhålla sig till reglerna – det var också en roman som hade skänkts en humoristisk energi. Alikis roman är mer åt det allvarsamma hållet som vi lärt oss känna igen som svensk samtidsprosa©. Det är behärskat, men mer en uppräkning tablåer än en sammanhängande berättelse. Men det ska väl inte hänga samman, när Ettes liv inte heller gör det.

I stora drag är det en relativt lyckad debut, även om det finns inslag av det schematiska eller övertydliga som befläckar helhetsintrycket, där viljan att förevisa eller – usch! – föreläsa övertar den ur estetisk synvinkel mer gynnsamma metoden att förmedla. Aliki är förhållandevis bra på att återge barnets begränsade insyn i vad som sker, där allt ter sig lika godtyckligt och där reglerna inte till något pris får ifrågasättas. Världen må vara fylld av laddad symbolik, men vad hjälper det stackars Ette som inte har gåvorna att tolka eller vrida saker rätt?

Vi dundrade, Selene Hellström, Lejd

 

Romanen om en försvunnen vän känns igen från Ia Genbergs Detaljerna och Ellen Mattssons Konsten att försvinna. Så Selene Hellström är inne på bekant mark med sin nya roman, Vi dundrade. Och ändå inte: för det här är en roman som beaktar det främmande och gör ett seriöst menat försök att trampa upp ny mark i den svenska samtidsprosans mest invanda spår.

Huvudpersonen är en kvinna som tillbringar fjorton dagar i USA, i ett sökande efter en försvunnen kvinna som har varit hennes vän. Nu har de tappat kontakten. Dagarna rinner iväg, och utsikterna att få korn på den försvunna blir allt mindre realistiska. Parallellt får vi följa barndom och uppväxt, där de två vännerna bildar ett slitstarkt radarpar där vänskapen ändå utstår sina prövningar. De reser, super och knarkar och träffar män och bråkar. Lever, kort sagt, dålighetsliv.

Förändringen, själva dynamiken i vänskapen, är gradvis försämrad. Så länge de är unga finns det hopp, en valhänt optimism som gett romanen dess titel: ”Bara axlar, bröst som vill fram. Våra fjortonåriga kroppar dundrar: Se på mig!” Romanens öppning är försiktig, där minnen blandas med nutida eskapader. Vänner tenderar att försvinna, som min bästis P som gick upp i rök efter en tågresa söderut, och som inte lämnade några spår efter sig (men var jag för dålig på att leta?). Kärlek tar slut; vänskap likaså. Harold Bloom hade väl rätt när han i en intervju för länge sedan sa att det enda som i slutändan inte sviker en som människa är bokläsningen, vilket väl är både deppigt och förtröstande.

Och USA? Jo, tack, läget är som bekant alltmer akut och i allt mer förfall. Huvudpersonen ser med en oöm nostalgi hur allt håller på att monteras ned, där samhällets tidigare svaga skyddsnät håller på att plockas bort. Både samhället och människorna är i dåligt skick. Hemlösa och utslagna och drogmissbrukare är överrepresenterade.

Hellströms språk är yvigt men inte vildvuxet. Exempel: ”En storm skövlade träden i vårt bröst och den den första vattendroppen slog ner på vår hjässa.” Killarna har koboltögon. Huvudpersonen är författare, vilket förstås förklarar en benägenhet för avancerat bildspråk, som i en obetalbar skildring av att vara bakis på nyårsdagen: ”Min egen kropp släpade på det förra århundradets alla gifter.” Det kanske förblir oklart vad de har haft för vänskap, vad de ens hade gemensamt och vad de har delat, eller vad som motiverar huvudpersonens fruktlösa sökande. ”Beware of the view back” är ett citat som brukar tillskrivas Lord Byron, och det ligger åtskilligt i det.

Det är väl någon slags osund nostalgi som dikterar oss när vi blir upptagna av vår ungdom, när vi (somliga av oss) var sexiga och coola. Barndomen ges en viss sepiaton, medan nuet skildras i grälla färger, inte olikt de dokumentära foton som vi lärt oss känna igen från Nan Goldin och Cindy Sherman. Att jag hellre jämför Selene Hellströms prosa med fotografer än med andra författare är till dess fördel. Det handlar också om huvudpersonens blick som gör henne till en främling för sig själv:

Vänder kameraögat mot mig, känner inte igen mitt ansikte i skärmen. Så såg jag inte ut för sex dagar sedan. Ställer mig upp för att få en annan vinkel, ett annat ljus men där är hon igen. Varför förföljer hon mig?

Det finns en oväntad och kanske omedveten likhet med åtminstone en annan författare, den dekadenta dansken Herman Bang, vars debut Haabløse slægter skildrade en liknande upplevelse. Hellström har en förmåga att med impressionistisk skärpa ge liv åt sin huvudperson och den besvärliga jakten på den försvunna vännen, som förstås lika mycket är en jakt efter den egna ungdomen. Att försonas med det man gått miste om och med den man blivit är inget som görs i en handvändning. Det konturlösa i sökandet är i samklang med innehållet i romanen.

Gengångare, Friedrich Laun, översättning Bodil Zalesky, Hastur

 

Sommaren 1816 sammanstrålade poeterna Lord Byron och Percy Bysshe Shelley i Villa Diodati vid Genèvesjön. Under de mörka och regniga nätterna – en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien och det som skulle kallas ”året utan sommar” – roade de sig med att höglösa skräckberättelser för varandra, i sällskap med Byrons livläkare John Polidori och Shelleys älskade Mary Shelley, samt hennes halvsyster Jane Clairmont, som hade siktet inställt på Byron. I Ken Russells film Gothic (rekommenderas) hälsar Byron, spelad av Gabriel Byrne, henne: ”That you should follow me a thousand miles says something about you – or something about me”.

Där läste bland annat Byron en piratkopia av Coleridges fabulöst spöklika dikt ”Christabel”, som smugglats ut från London – den Coleridge som Mary Shelley som barn hade lyssnat på i smyg, när han var gäst i faderns hem. Under dessa skräcknätter stod de litteraturhistoriska stjärnorna rätt, för följden blev att skräcklitteraturens två mest slitstarka karaktärer föddes – dels Frankensteins monster, från Mary Shelleys roman, dels Dracula, om än indirekt från Polidoris novell ”The Vampyre”, som förfinade vampyren från det groteska mytologiska monstret och introducerade den adlige blodsugaren.

Den som är sugen på att ta del av hur de utöver Coleridge skrämde varandra till sådana stordåd kan nu läsa en översättning av tyske romantikern Friedrich Launs novell Gengångare, en tunn volym från förlaget Hastur. Bodil Zalesky har översatt från tyskan, men vi bör betänka att de i huset hade en fransk utgåva. Laun levde 1770-1849, och har kanske inte gjort lika starka intryck på historien som sällskapet vid Genèvesjön, men det är ett fint initiativ att den här lilla volymen ändå finns i världen. Den här novellen (ursprungligen från 1811) bidrar till en fördjupad förståelse för mekanismerna bakom romantiken och dess idéstoff.

Titeln Die Todtenbraut betyder väl ordagrant ”Dödsbruden”, men som Zalesky visar i förordet har novellen fler än en dödsbrud. Med sitt intrikata spel med olika nivåer av berättande påminner förutsättningarna om något svenske Carl Jonas Love Almquist kunde ha skrivit till sin Törnrosens bok. Det skapar svindlande känslor att föreställa sig Byron plocka fram volymen från bokhyllan och börja läsa en novell som inleds med att en markis anländer till ett sällskap för att börja berätta en historia för sitt sällskap. Det Edgar Allan Poe kallade ”a dream within a dream” blir här ”a tale within a tale”. Och mer följer, när lager på lager avtäcks av nya berättelser inuti markisens ursprungliga.

Markisen förtäljer om Libussa, en dotter till en greve. Henens tvillingsyster Hildegard är sedan en tid begravd. Till dem anländer en hertig med siktet inställt på att fria till Libussa, som han enligt egen utsago fått syn på vid ett konstmuseum i Paris. ”Märkligt”, tycker greven, då Libussa inte lämnat slottet på mer än ett år. Hertigen låter sig inte övertygas, och anför som bevis ett smultronformat märke som kvinnan hade vid sin nacke – ett märke som tillhör Hildegard.

Som läsare är det kanske alltför lätt att inse att det är Hildegard som lämnat sin grav och blivit en – gengångare. Ur denna enkla förutsättning skriver Laun sin novell, med sinne för det makabra, sparsamt portionerad. Han visar också gott sinne för klokheter: ”Olyckan går gärna fram med tysta steg. Ofta märker vi inget förrän den är oss i hälarna.”

I markisens berättelse yttrar en av personerna efter att ha tagit del av spökhistorien: ”Jag blev alldeles kall”. Vad Byron i Russels film säger när han ber Jane (som kallades ”Claire”) läsa: ”Chill my blood”. Och det är ju skräckens premiss, att den ska orsaka denna rysning bortom intellektet, en spontan reaktion – ungefär som när en film får dig att gråta, utan att du är medveten om det. Den här novellen av Laun har en sällsam patina, även om det kanske är att gå för långt att säga att den fick mitt blod att frysa till is. 

Vidskepelsen var stark för drygt två hundra år sedan, eventuellt som en reaktion mot upplysningens rationella världsbild. Oroliga tider sägs utgöra bördig jord för skräckgenren, och tiderna är väl sällsynt oroliga just nu. Även om vi i vår tid berömmer oss med att leva enligt de ideal som styrs av vetenskap och förnuft är den övernaturliga skräcken sällan avlägsnad från populärkulturen. Tänk bara från senare år tv-serier som Stranger Things och IT: Welcome to Derry, eller filmer som Sinners och The Substance, för att inte tala om de exempellösa framgångarna för filmatiseringar av Mats Strandbergs verk (Konferensen, Färjan, Hemmet).

Vinter, Magnus Dahlström, Bonniers

 

Omslaget till Magnus Dahlströms nya roman Vinter kan ge associationer till en generisk deckare. Fast den luttrade deckarläsaren som – av så att säga misstag – börjar läsa stöter nog på patrull, även om här finns döda människor, även om det som ser ut som brott kan vara något annat. Det här är en författare som skriver att dörrar öppnas, men inte att de stängs: de säras. I sådana språkliga glidningar ligger det som fascinerar, en egenskap som varit intakt ända sedan han debuterade som brådmogen författare i mitten av 80-talet.

Men för all del, om du tröttnat på nordic noir-tropen (efter pekoral som Svt-serien Synden, kanske) får du något garanterat originellt och annorlunda här, och definitivt något dystrare och mer kylslaget. Dahlström skriver om ett Sverige som kan vara beläget i en nära framtid, där temperaturen plötsligt sjunker. Det blir minusgrader och snö i början av juli. Tänk om klimatförändringarna inte innebär den förväntade hettan, utan att definitionen av ”extremväder” kantrar åt andra hållet. Då får vi en istid. Det svenska köldrekordet är -52°C, från 1966, temperaturer som den här romanen tangerar.

Med romanen Hemman från 2018 tassade Dahlström in på postapokalypsens marker, och i någon mån är det här en vidareutveckling av en liknande tematik. Romanen är indelad i tre avsnitt, vilket leder till att det är tre romaner i en (hela boken är på ganska exakt 600 sidor), där vi utan att jag behöver avslöja för mycket får följa tre generationer familjemedlemmar. I första en tandläkare som fått en tillfällig tjänst ute i vischan, i andra hans son som upptäckt eller kört på en människa under snöröjning, och i den sista sonens dotter, som fortsätter luska i vad som hänt.

Det centrala är den eventuellt påkörda mannen, med sönderskuret eller söndertuggat ansikte. Gemensamt för alla tre delar är graviditeten. Och kylan som i takt med att åren går mellan delarna normaliseras. Referenser till ”året utan sommar” görs inledningsvis, det vill säga året 1816 då effekterna av ett vulkanutbrott i Polynesien färgade himlen svart och frammanade regn och kyla. Här i Dahlström-land är det mer åren utan sommar som det handlar om.

I trakten bor excentriska människor. Hela första delen kretsar kring tandläkarens misslyckade försök att föra samtal med de truliga byborna, som sluter sig. Det finns ett försåtligt lugn över språket, där obehaget kryper fram långsamt men målmedvetet. Vad som känns igen även från Dahlströms insatser som dramatiker är vikten som läggs vid det som yttras, och hur ords nyanser utsätts för ständig analys och tolkning. Som läsare blir vi också bortkollrade av kursiva meningar som ibland verkar stå för andras repliker och ibland huvudpersonens egna tankar.

Det är knappast en tillfällighet att den första huvudpersonen är tandläkare. Här har också Dahlström utfört ett noggrant förarbete, då rutinerna beskrivs med yrkesmannamässig expertis. Med den bakgrunden visas hur ineffektiv vetenskapen är när det ställs inför det oförklarliga. På ett yttre plan visas också konsekvenserna av ett samhälle som håller på att gå sönder – där finns notiser om friskolornas hejdlösa vinster, till exempel. Det saknas – med undantag för tv-programmet ”På spåret” – referenser som kan förankra skeendet i en tidsram (å andra sidan har väl ”På spåret” sänts sedan medeltiden?).

Dahlströms förmåga att nagla fast verkligheten, att skärskåda den i dess mest konkreta form, kan påminna om Karl Ove Knausgårds arbete med Morgonstjärnan-böckerna. Fast Dahlström gjorde det här i sina första prosaböcker, novellsamlingen Papperskorg (1986) och romanen Fyr (1987). Kanske jag bara vill ha sagt att jag önskar att alla dessa Knausgårdläsare skulle sluta gå över ån efter vatten och få upp ögonen för Dahlströms romaner, som jag håller som mer givande läsning.

Hos Dahlström är allt lite ur slag. Han befinner sig i mellanrummet mellan absurd humor och nattsvart förtvivlan. I den här romanen visar han hur det vilda tar sig in i vår civilisation, hur ostoppbar dess primala krafter är och hur försvarslösa vi är när naturen vänder sig mot oss. Inte för att den hatar oss, utan bara för att det är dess – natur. De tre delarna ger ledtrådar: ”Vargen”, ”Snömannen”, ”Människan”. Det rationella tänkandet utmanas av det intuitiva och primitiva. Det finns alltid ett djup under djupet, ungefär som i John Miltons Paradise Lost, där Satan häpet konstaterar: ”in the lowest deep, a lower deep / Still threatening to devour me opens wide”.

Sedan återkomsten 2011 efter ett längre uppehåll är Vinter Dahlströms sjunde roman. Dessa sju böcker är en anomali i den svenska utgivningen. Det är skrivet i protokollets anda: de är iskalla, monotona, sakliga, omständliga, pedantiska – och trots allt ändå oavbrutet fängslande. Den vane läsaren av Dahlströms romaner känner igen dessa inslag. Man läser med bävan, då diffusa hot uppbådas. Generiska deckarinslag saknas inte, men här saknas closure och förlösning. Hade Dahlström varit en ung författare på en skrivarutbildning skulle han nog ha fått ett barskt råd att inte ta så lång tid på sig, att mer effektivt närma sig textens smärtpunkter.

Men då skulle vi gå miste om belöningarna efter det tålmodiga läsandet, och hur det outtalade successivt lägger sig till rätta i något som åtminstone nuddar en förståelse. Det är en kliché att hävda att en författare mutat in sitt eget område, men Dahlström har varit obrottsligt lojal mot och konsekvent med sin egen estetik sedan början. Han befinner sig också så långt bort det går att komma från ornamentering och stilkonst. Jag skulle gissa att hans trogna läsare kommer att älska den här romanen förbehållslöst, men också att hälften av alla nytillkomna undrar vad fan han håller på med. Något som i och för sig även jag gör mer än en gång under min uppskattande läsning av denna otroliga roman, där jag under läsningen lika ofta erinrar mig en dikt av Robert Frost:

Some say the World will end in fire,
Some say in ice.
From what I've tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.

Ymnighetshornet, Soraya Bay, Wahlström & Widstrand

 

Förra veckan var jag med om att nominera fem stjärnor till Borås Tidnings debutantpris. En smula vemodigt, så här i efterhand. Vad ska jag ta mig till nu då? Efter att i nio år ha luskammat utgivningen av debutanter såg jag fram emot att läsa annat. Så får jag nys om Soraya Bays debut Ymnighetshornet, och kan inte låta bli att till att börja med läsa den och till att fortsätta skriva om den – debutanterna har annars legat i karantän i nio år hos bernur.

Man måste älska barnen, skrev Marguerite Duras, och jag omformulerar det till att man måste också älska debutanterna. Vi nominerade en novellsamling i fjol – Ellika Lagerlöfs fantastiska Den sista kastraten – och Ymnighetshornet är också en novellsamling, om än tillkommen med ett annat temperament. Här rör det sig om sex noveller i det något längre formatet. En lämplig referenspunkt finns i Samanta Schweblins purfärska Det goda onda, som ju också laborerade med sex längre noveller. Även hos Soraya Bay finns en fint utvecklad känsla för det smått kusliga eller bara obehagliga i situationer som uppstår.

Bay skriver gärna om den psykologiska dynamiken mellan människor, om maktförhållanden och över- och underordning. Som i titelnovellen, där en fattig ung kvinna besöker ett vernissage och får för sig att börja äta av konstverket – ett ymnighetshorn av frukt. I den inledande novellen ”Ting” är det en kvinna som uppdagar en pojkväns otrohet, och börjar stalka den andra kvinnan, och går allt längre in i besattheten. I ”Clean Girl” vänds besattheten inåt mot de egna hudvårdsrutinerna och tvångstankarna som gestaltas i det absurda sättet att betona en människas ytskikt.

Genomgående förs en politisk analys, om ägande och orättvis ekonomisk fördelning, men allt sådant sker mellan raderna. Självklart går det att läsa titelnovellen allegoriskt, med kvinnan som missförstår konsten, eller att hon bara vill tillägna sig ett konstverk på det sätt den förtjänar – för varför finns det ätbar konst när människor svälter?

Den längsta och kanske mest minnesvärda novellen, ”Bäst före”, ger starka porträtt av två kvinnor och deras föryngringsprocess. En satir över plastikkirurgin och allehanda andra ingrepp som sker i detta syfte? Ja, men det är också en skräcknovell i liknande ärende som body horror-filmen The Substance från 2024. Och i ”Hem” listas en ung kvinnas tolv tillfälliga vistelser i olika boenden, som en kommentar till den instabila bostadsmarknaden. ”Slagsmålsklubben” är en utflykt i en framtida dystopi, där kvinnor slåss för matkuponger, och för den osäkra utsikten att få träffa en anhörig som samhället har satt bakom lås och bom.

Vad händer om man i olika sociala lägen går en smula för långt? Hur långt sträcker sig lojalitet och vänskap om någon vi känner gör bort sig? Hur mycket kan man feltolka signaler som andra människor sänder? Den typen av frågor sysslar Bay med i sina noveller. Jag har saknat svenska novellister som ger berättelserna den längre utformningen. Det är ett format som tillåter Bay att nagla fast mig som läsare, och hon håller ett bestämt och hårt grepp om min läsning, utan att jag fördenskull känner mig tilltvingad.

För det här är ironiskt, roligt och fräckt – mycket uppiggande läsning. Det är också snyggt, begåvat och klokt. Inte heller är det besvärande prydligt. Bay skriver om losers utan dömande blick. Hon har en förmåga att göra de fiktiva människorna trovärdiga och till något mer än statiska figurer. Hon har också en stilkänsla av det originella slaget, som när en vänskap liknas vid att ens liv gått från svartvitt till färgfilm. Visst, hon lånar Sara Stridsbergs bild av förälskelsen med att ha kolsyra i blodet – hos Bay känns det ”som om någon hade kört mig i en kolsyremaskin, hela jag bubblade och sprakade”. Men här finns en uppenbar känsla för den styrka som ligger i attraktionen: ”Alina […] kysste mig som utsvulten, drog av mig både underkläder och förstånd.”

Det är också befriande med en svensk prosaförfattare som har vett nog att skriva autentisk dialog. Ett exempel är när en mamma ska intala sin dotter att hon duger som hon är: ”Det är inget fel på dig, okej? Och om någon skulle säga att du är det så är de … Då har de fel.” Det står faktiskt "säga att du är det" och inte det förväntade "säga att det är det", och den typen av pausering är sällsynt: därför var det glädjande att upptäcka den i Christine Falkenlands senaste roman Författarinnan, med den omvända ordföljden: ”Rafael, du påminner mig så mycket om honom.” Normalt skulle en författare skriva: ”Du påminner mig så mycket om Rafael”, men en människa i verkligheten uttrycker sig ofta som i Falkenlands exempel, eller så som Bay visade.

En detalj, förvisso, men det är i detaljen Gud (och inte Djävulen) bor. Och det är i verklighetsförankringen den här novellsamlingen gör sitt starkaste intryck, och i stunder för Bay fram en vass samhällskritik. Den svenska novellförfattare som ligger närmast är kanske Cecilia Davidsson, som också äger en förmåga att balansera mellan det verkliga och det oförklarliga.

Det var regnet, Cecilia Davidsson, Bonniers

 

Vi som följer den svenska litteraturen med viss noggrannhet känner till att Cecilia Davidsson hör till de mest pålitliga leverantörerna av högkvalitativa noveller. Hon skriver också romaner, men jag inbillar mig att de inte getts lika högt anseende eller blivit lika uppmärksammade – det ligger en viss ironi här, eftersom romanen på den så kallade marknaden klarar sig betydligt bättre än dess ohängda lillasyster novellen, som väl förlagen mest ger ut av pliktskyldighet.

Nu har Davidsson gett ut en ny roman, Det var regnet, och den är som väntat ytterst välskriven och presenterar ett intressant ämne: en familjs som håller på att krackelera. De yngre medelålders Anders och Titti fortsätter med rutinmässiga kärleksförklaringar på det generiskt svenska sättet (standardformulär 1 A: ”Jag älskar dig”, ”Jag älskar dig med”), men under den tunna ytan brusar det av olustkänslor. Titti är frustrerad över sin velige man, och Anders går hellre iväg och onanerar planlöst och mekaniskt ett par gånger om dagen än ligger med sin fru. Och barnen? Dottern Lillan har en bakgrund med psykiska besvär, och kommunicerar mest med ett sträckt långfinger, medan sonen Malte är med Anders ord ”verkligen eljest”, och klär sig i kvinnokläder.

Det är en infernaliskt varm sommar, och under ett plötsligt skyfall letar Anders efter Maltes kvarglömda sneakers. Då inträffar något: en ung kvinna hittas våldtagen och mördad. Olustigt nog på stället där Anders letade. Med andra ord: är han skyldig eller inte? En roman som ställer upp en sådan premiss kan få svårt att övertyga, då oavsett vad som avslöjas riskerar att få läsaren att känna sig snuvad på upplösningen. Har han eller har han inte …? Vi följer de olika familjemedlemmarna under några dagar efter händelsen, mest föräldrarna och deras tafatta försök att etablera en normal relation trots att ingen av dem egentligen bryr sig.

Det har konstaterats förr: Davidsson är bra på att skriva fram stämning som går från det trivsamma till det genuint obehagliga. I takt med att alkoholen flödar kryper också sanningarna fram, och alla med minimal erfarenhet av parmiddagar etc vet exakt vilken mängd alkohol som krävs för att det ska spåra ur. På tal om det stör jag mig lite över hur Anders räknar sin whiskykonsumtion i deciliter (en halv deciliter per gång): vem gör ens så? Tittis blick på Anders är också obönhörlig: ”Åter slås hon av tanken att det inte finns något särskilt bakom masken, stumheten, trubbigheten, inget mysterium att utforska. Att han är exakt den han ser ut att vara, varken mer eller mindre.”

I Camus roman Främlingen skyllde ju mördaren Meursault på solen, men här är det regnet som ges agens att diktera Anders handlingar. Det jag kan störa mig lite på är att hans tankar rör sig kring den där händelsen men liksom hejdar sig innan han når fram till vad som egentligen hände. Nåväl, det är förstås bra för romanen och dess dramaturgi – så här är majoriteten av polisserier uppbyggda – men det är inte särskilt trovärdigt. Den som har gjort något – eller inte gjort något – är väl ändå expert på att söka sig till exakt den stunden där det avgörande inträffande, liksom tungan alltid söker efter det ställe i munnen där det svider.

Genom hela romanen ältar Anders sitt misslyckade liv med hustrun och barnet, medan jobbet tar väldigt liten plats (de har i och för sig semester). Förnekelsen är stark: ”’Vi har det bra’, säger Titti. ’Ja, vi har det bra’, säger Anders.” Läsaren tänker: ”Ni har det för djävligt, skilj er innan något riktigt hemskt händer!” Och ju mer vi lär känna Anders inre, desto mer påminner han om en sådan där rutten lök man kan hitta undanskymd i kylskåpet, eller en rysk docka där version efter version avtäcks och där den sista lilla dockan, själva kärnan, är kolsvart.

Till det positiva hör att Davidsson är suverän på att teckna autentiska människoporträtt. Tyck vad du vill om Anders och Titti – du glömmer dem inte i första taget. Då kan man ha överseende med att vissa saker i den här romanen är en smula schematiska. Stämningen byggs upp långsamt och tålmodigt, och det är mödan värt att följa dem på vägen till – tja, någon slags avgrund.