Vilket öde för en sökande stråle, Emilia Hasselquist Langefors, Bonniers

 

I fjol debuterade Emilia Hasselquist Langefors på 20TAL med den oerhört ambitiösa diktsamlingen Jämte grönet. Men varför vila på de gröna lagrarna? Nä, för efter bara fem månader – måste vara något slags rekord på gång här – utkommer diktsamling två, upplockad av Bonniers. Och Vilket öde för en sökande stråle är precis så ambitiös ambitiös som en hade kunnat hoppas.

De tio avdelningarna hålls löst samman av återkommande figurer – en portvakt och en kirurg – och en tematik kring havet och den blå färgen. Eller så här: med hjälp av filosofi och biologi, eller språk och kropp. Det är i sanningens namn ett skadeskjutet språk, vingklippt av klichéer och anglicismer, ordlekar och allitterationer. Ibland tenderar den filosofiska och biologiska terminologin ta överhanden – immanensen, referent, neuroptera, fenomologi, kontingens – men på det stora hela är det en förtjusande knasig bok, detta, som också tar vid från debutens förgängelsetematik, där det bland annat fanns rader som dessa: ”förruttnelsen / är mer / semantisk / än kroppslig”.

Hasselquist Langefors räds inte det pretentiösa, men de höga anspråken genskjuts av en tillfogad skepsis inför det storvulna. Denna ambivalens laddar dikterna med spänst och lyster, även när de rör sig mot den typ av äckel som till exempel Ali Alonzo (Jag tänker bli äcklig) har tillfört den svenska samtidspoesin. Här heter det: ”Jag är den sämsta versionen av mig”. Samtidigt befinner sig Hasselquist Langefors närmare de poler som Julia Kristeva och Hélène Cixous har försett oss med, alltså abjektet respektive l’écriture féminine (jag vet att det heter något på svenska, men det är den enda franskan jag kan, så låt mig). Hon håller på att staka ut sin egen väg här, genom att stöka runt i poesins ärorika romantiska historia, där the usual suspects Stagnelius och Öijer huserar.

De typografiska hyssen dominerar starkt, med kursiveringar på oväntade ställen och irrationellt skrivna versaler. Det gör att du aldrig kan slå dig till ro med den här boken, för den ställer hela tiden till med oväntade upptåg. Sådant går att tröttna på, och det finns kanske en gräns för hur kul det är med sådana yvigheter. Men det finns en uppenbar energi i hur Hasselquist Langefors skriver sin bångstyriga poesi:

jag bleknar på stolen vid trappen, jag minskar och skimrar av oskett:

gardinerna osker, lakanen osker och trappstegen osker; jag osker, jag

osker, oavbrutet osker,           jag ser            ser,                osker,           ser

Nya uttryck uppfinns liksom mitt i steget (”UTANFÖRSTÅDD”), och det är busigt och kul att läsa denna vantrivsel som sprider ut sig i språket, liksom i kroppen. Det gör läsningen också svår, men det är möjligen en nödvändig svårighet, för den som vill ägna sig åt denna obekanta (oskedda) läsart. Inget ser ut att höra ihop, åtminstone enligt de logikens lagar som erkänns utanför poesins räjonger. Ibland halkar väl Hasselquist Langefors på orden, men vad var det Heidenstam sa, att man hellre lyssnar på den sträng som brast än på den som aldrig spände bågen.

Eftersom Hasselquist Langefors i båda sina böcker anlitar det ovanliga ordet ”karkas” finns en möjligen medveten blinkning till Katarina Frostenson, då det var namnet på en av hennes diktsamlingar från tidigt 00-tal. Uppenbarligen delar de glädjen i att låta orden komma till liv i själva munnen, att de båda ger glosorna sinnliga egenskaper där de liksom krasar i munnen. Hos båda finns också en råhet som då och då bryter fram, och i just titeldikten från Frostensons Karkas uppfinns en ordsammanställning av äckel och längtan, ”ängckltan”, något som påminner om vissa av Hasselquist Langefors experiment med språket.

Men allt är inte heller experiment, för Hasselquist Langefors kan i gläntar visa prov på den typ av romantiska skönhet som ju Stagnelius och Öijer är föregångare till: ”Jag har inte sovit på flera dagar, inte riktigt, jag har vidrört / sömnen som man gungar över ett stup: ett dumt litet barn vid avgrunden.” Men skönheten har hos henne alltid nära till det skändliga, eller om det är tvärtom, att det skändliga genomfars av skönheten (hur ska en veta skillnad på sånt?). Och energin är smittande: ”gatan tillhör honom, öppnas upp och buuUuUuuUuuugar sig / det-finns-gränser, jätteskarpa gränser! och de svämmmar lyckligt ut”.

Boken flödar över av otålig rytm och kaotisk oordning, och liknar en hetsig monolog som håller på och håller på. Diktjaget är inte heller vare sig den första eller sista att konstatera att det är olidligt att leva. Det finns ändå här ett infångande av hela spektrat av upplevelser, där också det lidelsefulla inryms, och här finns också en ganska vass samhällskritik. Poeter skapar sina egna världar, men sällan har de så här skarpa konturer. Emilia Hasselquist Langefors har skapat två kolosser nu; debuten var  jag med att nominera till Borås Tidnings debutantpris (offentliggjordes i går!), så jag ser verkligen fram emot att följa den här äventyrliga författarens nästa projekt.