Till de förlag som oförtröttligt vitaliserar den svenska utgivningen hör Alastor Press, som stretar på i skymundan. Du söker förgäves efter deras böcker i Akademibokhandelns skrala utbud även i städer som berömmer sig med att ha en högskola (som Jönköping). Kanske deras läsekrets inryms i det den franska romanförfattare Stendhal med en berömd formulering på 1800-talet kallade sina läsare, ovanligt nog på engelska, när han fick höra om sina dåliga försäljningssiffror: ”The happy few!”
Franskt 1800-tal har sedan länge varit Alastors specialitet, eller det som med viss generositet inryms i den dekadenta fin-de-siècle-litteraturen. Anna de Noailles är en typisk sådan författare. I vidare svenska kretsar förstås obekant, om man inte läst Kristoffer Leandoers entusiastiska ord i sin genomgång Slut – symbolisterna vid tidens ände. Han översätter också fyra av hennes dikter: ”Du fick somna in. Själv kämpar jag och stupar / Och den dödaste av dödar är att leva kvar.” Marcel Proust hörde till beundrarna, och lät hennes kusin Antoine bli modell för en av de viktiga karaktärerna i På spaning efter den tid som flytt, dandyn Robert de Saint-Loup.
Hon föddes som Anna Elisabeth Bibesco Bassaraba de Brancovan, och levde 1876-1933. Leandoer skriver mest om henne som poet, men hon gav 1904 också ut en roman som i Vanja Södergrens översättning nu finns tillgänglig: Det förundrade ansiktet. Den kom på svenska redan året därpå, mest tack vare uppmuntrande essäer av kritikern Oscar Levertin, och är skriven i dagboksform, vilket får till följd att vi kommer nära huvudpersonen, Sofia.
Hon är en nunna i ett kloster, dit hon har sökt sig delvis för att slippa undan pappans kapitalistiska leverne. Livet är behagligt – tills en ung man, Julien, besöker platsen. Han attraheras av henne, och en uppvaktning inleds. Till en början av det kyskare slaget, men tids nog blir hennes handflator fuktiga och Julien flämtar betänkligt när de håller hand, etc. En av systrarna varnar henne tidigt när hon beundrat blomstren: ”Ni njuter för mycket av blommor: själv ser jag ingenting annat än mitt glödande hjärta, som är som en doftande kolbit …”
Maud Nycander har gjort två exemplariska dokumentärer om Maria av Bebådelsen, som 19 år gammal blev nunna i den stränga Karmelitorden i Gumslöv kloster. Det är förstås fascinerande att följa hennes förvånande självklara livsval genom 25 års klostertillvaro, men också en aning skrämmande. Eller är det bara hängivenheten som är främmande för vår tid? Går det att leva på det här viset när vi föds i en mänsklig kropp med alla dess brister och synder och behov och begär (och fan och hans moster, frestas man tillägga)?
Uppenbarligen. Fast Anna de Noailles tar frågan på yttersta allvar, huruvida Sofia ska klara av att motstå den världsliga kärlekens olämpliga locktoner. Finnes det verkligen ingen plats för tvivel hos en nunna? Är inte förnekelsen i sig ett bevis på något (som Freud skulle säga)? Den som behöver intala sig själv att hen minsann har fattat det rätta beslutet står väl dessutom allra närmast att ändra sig. Sofia konstaterar i sin dagbok att de bedjande är vackra, men vad är det då som gör dem vackra: friden eller tvivlet? I försakelsen och förnekelsen finns också något hemskt, för vad betyder ödmjukheten om den aldrig har satts på prov?
När Julien anländer intalar sig Sofia att visst, han är vacker – men Gud är vackrare! Men det är kört för henne. Hon är – tack vare dagboksformen – ärlig, och fullt mänsklig när hon idealiserar människan: ”Varför finns det män som liknar dig … jag är rädd”, som hon skriver när hon ställer honom jämte Gud. Det är förstås lättare att intala sig att rätt beslut tas om man inte kallar det för en uppoffring. Går det att älska både Gud och en människa? Nej, säger klostret. Man kunde också fråga sig: går det att älska en människa utan att också älska Gud?
I takt med att Sofias förälskelse djupnar blir hon allt girigare, allt mer självisk, och allt mer arrogant och högmodig. Är dårskap förälskelsens pris? Hon blir storhetsvansinnig. Vid ett tillfälle jämför hon sig med Teresa av Ávilas, så som den gestaltas i Berninis skulptur. Det är svårt att betrakta dess sammanblandning av gudfruktig extas och sexuell dito utan att börja rodna.
Jag inser att min text mest består av frågor. Kanske det ska vara så, att svaren uteblir så fort en närmar sig religionen. Till boken medföljde ett kors, som jag fäster på väggen. För säkerhets skull? Vi säger så. Gud vet …
(Fast vad vet Gud, när Gud också är en fråga?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.