Förra veckan var jag med om att nominera fem stjärnor till Borås Tidnings debutantpris. En smula vemodigt, så här i efterhand. Vad ska jag ta mig till nu då? Efter att i nio år ha luskammat utgivningen av debutanter såg jag fram emot att läsa annat. Så får jag nys om Soraya Bays debut Ymnighetshornet, och kan inte låta bli att till att börja med läsa den och till att fortsätta skriva om den – debutanterna har annars legat i karantän i nio år hos bernur.
Man måste älska barnen, skrev Marguerite Duras, och jag omformulerar det till att man måste också älska debutanterna. Vi nominerade en novellsamling i fjol – Ellika Lagerlöfs fantastiska Den sista kastraten – och Ymnighetshornet är också en novellsamling, om än tillkommen med ett annat temperament. Här rör det sig om sex noveller i det något längre formatet. En lämplig referenspunkt finns i Samanta Schweblins purfärska Det goda onda, som ju också laborerade med sex längre noveller. Även hos Soraya Bay finns en fint utvecklad känsla för det smått kusliga eller bara obehagliga i situationer som uppstår.
Bay skriver gärna om den psykologiska dynamiken mellan människor, om maktförhållanden och över- och underordning. Som i titelnovellen, där en fattig ung kvinna besöker ett vernissage och får för sig att börja äta av konstverket – ett ymnighetshorn av frukt. I den inledande novellen ”Ting” är det en kvinna som uppdagar en pojkväns otrohet, och börjar stalka den andra kvinnan, och går allt längre in i besattheten. I ”Clean Girl” vänds besattheten inåt mot de egna hudvårdsrutinerna och tvångstankarna som gestaltas i det absurda sättet att betona en människas ytskikt.
Genomgående förs en politisk analys, om ägande och orättvis ekonomisk fördelning, men allt sådant sker mellan raderna. Självklart går det att läsa titelnovellen allegoriskt, med kvinnan som missförstår konsten, eller att hon bara vill tillägna sig ett konstverk på det sätt den förtjänar – för varför finns det ätbar konst när människor svälter?
Den längsta och kanske mest minnesvärda novellen, ”Bäst före”, ger starka porträtt av två kvinnor och deras föryngringsprocess. En satir över plastikkirurgin och allehanda andra ingrepp som sker i detta syfte? Ja, men det är också en skräcknovell i liknande ärende som body horror-filmen The Substance från 2024. Och i ”Hem” listas en ung kvinnas tolv tillfälliga vistelser i olika boenden, som en kommentar till den instabila bostadsmarknaden. ”Slagsmålsklubben” är en utflykt i en framtida dystopi, där kvinnor slåss för matkuponger, och för den osäkra utsikten att få träffa en anhörig som samhället har satt bakom lås och bom.
Vad händer om man i olika sociala lägen går en smula för långt? Hur långt sträcker sig lojalitet och vänskap om någon vi känner gör bort sig? Hur mycket kan man feltolka signaler som andra människor sänder? Den typen av frågor sysslar Bay med i sina noveller. Jag har saknat svenska novellister som ger berättelserna den längre utformningen. Det är ett format som tillåter Bay att nagla fast mig som läsare, och hon håller ett bestämt och hårt grepp om min läsning, utan att jag fördenskull känner mig tilltvingad.
För det här är ironiskt, roligt och fräckt – mycket uppiggande läsning. Det är också snyggt, begåvat och klokt. Inte heller är det besvärande prydligt. Bay skriver om losers utan dömande blick. Hon har en förmåga att göra de fiktiva människorna trovärdiga och till något mer än statiska figurer. Hon har också en stilkänsla av det originella slaget, som när en vänskap liknas vid att ens liv gått från svartvitt till färgfilm. Visst, hon lånar Sara Stridsbergs bild av förälskelsen med att ha kolsyra i blodet – hos Bay känns det ”som om någon hade kört mig i en kolsyremaskin, hela jag bubblade och sprakade”. Men här finns en uppenbar känsla för den styrka som ligger i attraktionen: ”Alina […] kysste mig som utsvulten, drog av mig både underkläder och förstånd.”
Det är också befriande med en svensk prosaförfattare som har vett nog att skriva autentisk dialog. Ett exempel är när en mamma ska intala sin dotter att hon duger som hon är: ”Det är inget fel på dig, okej? Och om någon skulle säga att du är det så är de … Då har de fel.” Det står faktiskt "säga att du är det" och inte det förväntade "säga att det är det", och den typen av pausering är sällsynt: därför var det glädjande att upptäcka den i Christine Falkenlands senaste roman Författarinnan, med den omvända ordföljden: ”Rafael, du påminner mig så mycket om honom.” Normalt skulle en författare skriva: ”Du påminner mig så mycket om Rafael”, men en människa i verkligheten uttrycker sig ofta som i Falkenlands exempel, eller så som Bay visade.
En detalj, förvisso, men det är i detaljen Gud (och inte Djävulen) bor. Och det är i verklighetsförankringen den här novellsamlingen gör sitt starkaste intryck, och i stunder för Bay fram en vass samhällskritik. Den svenska novellförfattare som ligger närmast är kanske Cecilia Davidsson, som också äger en förmåga att balansera mellan det verkliga och det oförklarliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.