Amanda Romare nådde stor framgång med sin underhållande debut Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också blev en ännu mer underhållande tv-serie. Här ska det varma järnet smidas, så här kommer en mer eller mindre fristående uppföljare, Judas, där huvudpersonen Amanda R är i en relation med Emil sedan något år tillbaka. Dock utan att någon trygghet har uppnåtts: dels kan ingen av dem skita i lägenheten så de tvingas göra nummer 2 i en gemensam toalett i källaren, dels oroar sig Amanda för att hon är för dominant och toxisk mot sin kille, och håller på att utvecklas till en hustyrann.
Det förblir länge oklart varför boken heter Judas. Desto tydligare framgår intentionen att skriva en generationsroman, där referenserna rör sig mellan böcker skrivna av Johanna Frid, Tone Schunnesson och Per Hagman. Men Amanda ältar mest sina egna tillkortakommanden och delar också DNA med nojiga karaktärer som Bridget Jones och Carrie Bradshaw – kanske det finns anledning att begrava den tröttsamma tropen manic pixie dream girl och ersätta henne med den kaotiskt charmiga slarvern?
Ann Heberlein skrev häromveckan om unga kvinnor som inget hellre vill än att sniffa på doftljus och mysa, slippa ta ansvar och bli vuxen, helt enkelt. Romares Amanda har inte mycket till övers för doftljusen, men hon infriar om än outtalat Pippi Långstrumps gamla besvärjelse om att ”aldrig vilja bliva stur”. Och pojkvännen Emil tar droger ibland. Jobbigt …
Trots att det här lanseras som en roman är det inte mycket som skiljer den från de många offentliga dagböcker som getts ut på senare år. Även här kommenteras nyhetsinslag och kändisar från radio, tv och tidningar, och det utspelar sig från april 2023 till maj 2024. Det liknar dråpliga tablåer från ett liv, där dagboksformen förstärker draget av kåseri – ungefär som en annan framgångsrik svensk roman en gång i tiden, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Här blir det lite för mycket av att allt ska med: typ först händer det här och sen händer det här och då tänkte jag så här …
Det kan vara underhållande för stunden, men jag vet inte vad det tillför romanen som form att vi får läsa hur Amanda på tåget råkar dricka ur tåggrannens kaffemugg utan att denne märker det, eller att en barndomskompis en gång frågade Mark Levengood om hon fick skaka hans hand, och vad han då svarade (han svarade ”Självklart”). En gång spelar de Yatzy (Emil vann). Och ska man skämta om politik borde man vara fyndigare än att redovisa en rädsla att Ebba Busch ska våldta en med en falukorv. Stilen är inte alltid välslipad: man kan ju inte frysa till is ”bokstavligen”, annat än i tidskriften En Ding Ding värld.
Det är mycket fokus på kroppen och dess krämpor, de inbillade såväl som de reella. Amanda vill att Emil ska banta, försöker tvinga honom att äta Ozempic. Det är också mycket som berör det kroppsliga som ska skärskådas och avhandlas: trasiga tänder, leverfläckar, snor, sperma, kiss och bajs, munsår, analsprickor och hemorrojder. Emil oroar sig för att han håller på att bli tunnhårig, så även Amanda. Spänningen stiger när en karaktär från förra romanen, ”Bartendern”, blir granne med dem. (Är det en grej i Malmö att man stöter på sina grannar? Jag har bott i min lägenhet i tre och ett halvt år, och jag har sett grannarna i snitt högst en eller två gånger.) Det råder dock oklarhet om Amanda tycker om det eller inte – eftersom relationen med Emil är så dålig blir hon både avskräckt och upphetsad av tanken. Oklarhet råder också om Bartenderns inflyttningsdatum, för 23 oktober har han bott där en hel månad och 28 oktober bara en vecka.
Vad tycker jag då om den här dagboksromanen? Ja du, förr gjorde man en dygd av moralen – nu gör man det av pinsamheten. Det är kanske ett framsteg för människan, men inte för litteraturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.