Prästens svarta slöja och andra noveller, Nathaniel Hawthorne, översättning Erik Carlquist, Hastur

 

Den amerikanska 1800-talsförfattaren Nathaniel Hawthornes rykte vilar främst på romanen som i original heter The Scarlet Letter. Den har översatts fyra gånger till svenska, och har ömsom kallatsv Den röda bokstaven och ömsom Den eldröda bokstaven. I en översättning från 1912 fick den heta Den skarlakansröda bokstafven. I den engelskspråkiga världen är det en levande klassiker, som ständigt finns i nyutgåva. Hur är det i Sverige? Senast den utgavs var 1954. Inget av Hawthorne har getts ut sedan Sam J. Lundwall i tidigt 90-tal gav ut novellen ”Rappaccinis dotter” (ett smärre mästerverk).

Novellerna är troligen ännu mindre kända för svenska läsare. Förlaget Hastur, vars utgivning kretsar kring skräck och fantastik i kanons periferi, har gett ut en samlingsvolym med tio noveller, översatta av rutinerade Erik Carlquist. Till deras böcker hör ofta initierade och folkbildande förord – detta är skrivet av Sten Wistrand. Prästens svarta slöja heter den nätta boken. Trots att jag stiftade bekantskap med en försvarlig del av Hawthornes texter när jag pluggade engelska blev det en angenäm överraskning att läsa dessa noveller.

Urvalet utgår från samlingen Twice-Told Tales, som utkom i två utgåvor 1937 och lite utökad 1942. Första upplagan sålde enligt uppgift endast 700 exemplar, trots uppmuntran från Edgar Allan Poe, som utan att tveka utsåg Hawthorne till ”en av de få odiskutabla geniala män som vårt land ännu har fött”. Mest kända – i den anglosaxiska världen – torde titelnovellen samt ”Wakefield” vara. Främst ”Wakefield” har status som en minor classic. Det går att läsa novellen som den något senare skrivna ”Bartleby, skrivaren”, av Hawthornes kompis Herman Melville (en novell som också den nyligen kom i ny svensk översättning, på Bakhåll).

Både Melville och Hawthorne förebådar Kafkas noveller. I ”Wakefield” är det en gift man som en dag – liksom av en ingivelse – får för sig att förlänga en vistelse hemifrån, och i hemlighet flytta in i ett hus i närheten. Där lever han obemärkt i tjugo år, och kan ibland se sin fru, medan han själv är uppslukad av den stora massan. Det blir en kommentar till storstadens anonymitet, men också – liksom hos Bartleby – en slags tyst protest mot vanan och rutinen, en tråd som tagits upp i vår tid av en annan amerikansk författare, Ottessa Moshfegh, med Mitt år av vila och avkoppling.

I de slutsatser som Hawthorne drar efter Wakefields experiment förebådas inte endast Kafka, utan också Karl Marx teorier om alienationen som en effekt av lönearbetet:

I den skenbara förvirringen i vår märkliga värld är individerna så noga anpassade till ett system, och olika system till varandra, och till en helhet, att en människa som för ett ögonblick stiger åt sidan utsätter sig för en fruktansvärd risk att för alltid förlora sin plats. Liksom Wakefield kan han, så att säga, bli utstött ur universum.

Det är en suverän novell, och lika bra är ”Prästens svarta slöja”, om prästen mr Hooper som ständigt döljer sitt ansikte. Rykten sprids, barnen gör narr av honom. Det påminner till viss del om Hester Prynnes predikament i The Scarlet Letter, att hon bär bokstaven ”A” på sitt bröst för att manifestera sin skuld som adulteress, äktenskapsförbryterska. Hawthorne var besatt av överträdelser och av skuldfrågan. Prästens slöja kan också jämföras med Bibelns Kainsmärke.

Den som vill öva sig i litterärt tolkningsarbete kan genast kasta sig över den här titelnovellen, med sin mångtydighet vad gäller allegorier, symbolik och liknelser. En läkarhustru konstaterar att ingen kvinna skulle våga vara i enrum med den maskerade Hooper, och frågar försynt – eller påfluget – sin man om Hooper vågar vara ensam med sig själv, varpå mannen med stoiskt vishet svarar: ”Män är ibland det.”

Inte ens hans fru får se vad som döljer sig bakom slöjan. Det är som om Hawthorne kommenterar en av Shelleys sonetter, den som inleds ”Lift Not the Painted Veil”:

Lyft ej den slöja människor kallar Livet:

med falska bilder målad slöjan är

och härmar blott fulländning; det är givet,

men det är Fruktan, som den slöjan klär

Kuriöst nog är det samme Erik Carlquist som har översatt Shelleys sonett, i en utgåva som kom 2004 på h:ström. I”Wakefield” konstateras också svårigheten i att upprätta avstånd mellan två personer: ”Det är farligt att skapa en klyfta i de mänskliga känslorna; inte därför att de gapar så långa och breda, utan därför att de så kvickt sluter sig igen!”

Budskapet är mörkt och pessimistiskt i Hawthornes noveller, men han är på gott humör när han skriver. Så här muntert tecknas en ögonblicksbild från utanför kyrkan: ”Sprättiga ungkarlar sneglade på de vackra flickorna och fantiserade att sabbatens solsken gjorde dem vackrare än de var på vanliga veckodagar.”

Hawthornes ämnen är tidlösa. I ”Bröllopsringningen” är det en änka som förgäves traktar efter evig ungdom. I en senare novell, den infernaliska ”Dr Heideggers experiment”, utsätter en läkare fyra åldrande vänner för ett experiment, och låter dem dricka av ungdomens källa för att få uppleva sin glans dagar. Lustigt nog lokaliseras källan till Florida, där i dagsläget alla rika gamla amerikaner åker för att njuta sitt otium – så något visste Hawthorne allt!

Tidlös är också tematiken i en annan av de bättre novellerna, ”Mr Higginbothams katastrof”, där en man felaktigt sprider detaljer om mordet på en köpman. Med andra ord är fake news inte Donald Trumps uppfinning.

Och inte behöver Hawthorne några rutinmässiga hyllningar. Det här är genuint bra novellkonst, och en viktig och uppfordrande påminnelse om verkshöjd. Att Poe i sin recension – den trycks som ett efterord i den här fina utgåvan – nästan förbehållslöst hyllade Hawthorne är ett omdöme som inte behöver revideras. Att Poe däremot höll novellen som den mest lämpade uttrycksformen för litterärt skapande beror möjligen på att han var partisk.