Av månsken växer ingenting, Torborg Nedreaas, översättning Cilla Naumann, Wahlström & Widstrand

 

I somras snubblade jag över en roman, som har förföljt mig sedan dess. Det var Torborg Nedreaas Av måneskinn gror det ingenting från 1947. Sällan har jag läst något som jag så spontant vill kalla ett mästerverk. Det slumpade sig att en översättning var på gång, tack vare Cilla Naumanns insats. Det finns en tidigare översättning av Ingrid Påhlman, då kallad Månen ger icke liv. Jag har ägnat hela hösten åt att berätta för alla jag mött hur bra den här romanen är – något jag definitivt kommer att fortsätta med.

Intrigen är snillrikt enkel. En man söker en kvinna som bär på en röd resväska. Vi får veta att hon har ägnat en natt åt att berätta om sitt (kärleks)liv för honom. Hon erbjuder honom antingen kroppen eller själen, med det finurliga tillägget att kroppen är vackrare än själen. Han får själen – det vill säga, hennes berättelse. Medan hon dricker och röker återger hon detaljerat sin kärleksrelation med sin gamla lärare i matte, fysik och engelska. De träffas när hon är sjutton, och deras klandestina möten lämnar henne gravt otillfredsställd. Hon blir gravid ett par gånger, och begår abort. När de möts nu har hon blivit 38 år, och söker desperat efter någon som kan lyssna på hennes historia, och vi får genast veta skillnaden mellan en bra och en briljant berättare:

Somliga kan prata om konst eller litteratur eller berätta en intressant historia som man lyssnar på, men som ändå inte når längre än till hjärnan, till medvetandet. Men det kan också berättas så att det som blir sagt smyger sig in genom huden och blir till en upplevelse i ens innersta.

 

Eftersom det här utspelar sig under 1920-talet är det lätt att sätta sig in i hur det var att som ogift kvinna bli gravid. Cirka 15-16% av alla graviditeter drabbade ogifta kvinnor då – en av dem hette Astrid Ericsson, hon som med efternamnet Lindgren skulle skriva barnböcker som fick läsare i hela världen. Arton år gammal blir hon gravid med en son som hon lämnar bort i flera år. Den namnlösa kvinnan i Nedreaas berättelse är med andra ord inget undantag i historien. Hon hyser en obesvarad kärlek till skönheten, och till mannen, en alldaglig anpassling som slutar som trist byråkrat (kommunpolitiker).

Det är skrivet på ett filmiskt vis, där kvinnan minutiöst återger sina möten med mannen, vars namn är Johannes, och den oro och ångest som följde i den hemliga relationens spår. Hon växer upp i ett litet samhälle benäget till skvaller. Pappan jobbar i gruvan, och lider av de spår arbetet där har gett honom. Överlag är Nedreaas oerhört mån om detaljerna. Så här till exempel iakttar mannen inledningsvis kvinnan som berättar historien: ”Hennes drag hade något barnsligt över sig, något ännu oupplevt, men de fina rynkorna vid ögonen en markerad linje från näsroten vittnade om något annat.”

Detaljseendet överförs också på miljöbeskrivningarna. Kvinnan möter mannen första gången i skogen, och det finns naturskildringar som tar till vara naturens outtalade förmåga att spegla själsliga tillstånd:

Solen måste stiga förbi en violett mur av morgondimma för att komma fram och dimväggen fick först en lysande guldkant och sedan blev de små molnen till guld en liten stund. Och allt som var grönt vaknade och blev ännu grönare och den blå tjärnen nedanför Gruben blev en explosion av blått när solen gled fram och förvandlade den till flytande guld. Varje liten bris på vattenytan fick tjärnen att koka av guldet.

I stycken blir kvinnans berättelse en djuplodande essä om åtrån och det höga pris hon får betala som kvinna. Givetvis finns det ett feministiskt ärende här, där mannen kommer lindrigare undan, där allt sker på hans villkor. Förvisso är det här en argumenterande text som försvarar kvinnans rätt att bli gravid utanför äktenskapet, men det är ingen tendensroman i första hand. I glimtar finns fina skildringar av kvinnans utsatta position, som när mannen betraktar hur hon blåser ut tändstickan efter att ha tänt en cigarett: ”det såg ut som om hon kysste lågan tills den slocknade.” Så ser det ut för någon som har lekt med elden. Ibland blir stilen lakonisk och närmar sig aforismen: ”Allt som är vackert är ibland grymt. […] Det finns en hora i nästan alla kvinnor.”

Hon som berättar styrs av lika stark självkritik som av självförtroende, och hon balanserar smidigt mellan det intima och det distanserade. Allt det här gör hennes berättelse trovärdig. Hennes lycka är öm, men hon förmedlar också det ljus som fanns över dem och i dem under de sällsynta tillfällen då de var tillsammans. Girigheten är passionens pris. Liksom hos Christine Falkenland finns här en medvetenhet om hur både utomjordiskt ljuvlig extasen är, och hur överdjävlig dess infernaliska plåga är.

Naumanns översättning har tyvärr ersatt många av originalets neurotiska tankstreck med det mildare kommatecknet. Det är en tråkig eftergift till svenskans stilideal, kanske – här får man bannor om man dristar sig att använda semikolonet, till exempel. Så kan originalet ställas jämte den svenska översättningen:

Å Gud, jag blir så rasende. For når det så går galt med dem – ja, for det gjør vel helst det fordi en slik mottagelse i denne verden får ikke et menneske ustraffet – ja da, du! Da ryster De Rettferdige på sina vise hoder og sier, kunne det bli noe annet med en slik mor, ja, har du hørt den der noen gang, du?

Å Gud, jag blir så rasande. För när det sedan går på tok för dem, ja, för det gör det ju ofta eftersom ett sådant mottagande av världen inte lämnar någon opåverkad. Ja, då, du! Då skakar De Rättfärdiga på sina visa huvuden och säger att något annat kunde man ju inte vänta sig, det kunde inte gå på annat sätt med en sådan mor, ja, visst har du hört det många gånger, du också?

Det förblir en oemotståndlig roman på svenska, en av de mest oemotståndliga jag har läst på senare tid. Det märkliga är att Nedreaas själv höll den något senare romanen De varme hendene som sin bästa roman. Men både läsare och kritiker håller denna roman som en av de mest oumbärliga norska romanerna under 1900-talet. Den är ovanlig på så sätt att den kräver ens totala och odelade uppmärksamhet. Det slår mig att samma egenskap har några av Jon Fosses romaner – i synnerhet Septologin, som kom för ett par år sedan. Något liknande går att säga om Knausgård när han är på sitt bästa skrivhumör.

Hur kommer det här sig? Jag menar, hur kan Norge frambära så många författare som demonstrerar denna skicklighet i att skriva koncentrerat och fokuserat? Kanske är det långsökt att inbilla sig att det har med deras skolsystem att göra, att det ger en bakgrund – och förutsättningar – för att ett sådant arbete ska möjliggöras. Helt klart är det sprunget ur en annan tradition än den svenska romanen, och ur andra värden. De författare jag räknade upp – Nedreaas, Fosse och Knausgård – har en så unikt stark blick på världen. Att läsa dem lär en åtskilligt om hur denna värld ser ut.

Och vi i Sverige behöver skola om oss, kanske läsa mer Simone Weil, för att öva upp en liknande uppmärksamhet. Under tiden kan jag anbefalla aspirerande svenska författare att läsa den här romanen av Nedreaas, för att se exakt var skåpet ska stå. Det är måhända fånigt att resonera kring böcker i termer av världsklass, men jag kan bara konstatera att det ger mig en oerhörd glädje att få ha tagit del av en så här storslagen roman. När jag läste den i somras fick den mig att tänka på Elizabeth Smart – nu kan jag lägga till Rut Hillarp, vars erotiska romaner skulle publiceras några få år senare. Alla svenska läsare som har tjusats av Hillarp kan inte avstå Nedreaas roman.