Det goda onda, Samanta Schweblin, översättning Annnakarin Thorburn, Tranan

 

Som den otåliga människa jag är kunde jag inte invänta en eventuell svensk översättning av Samanta Schweblins senaste bok, så jag läste i höstas på engelska novellsamlingen Good and Evil and Other Stories. Men nu finns den också på svenska, i Annakarin Thorburns översättning (hon har också översatt den förra novellsamlingen, Sju tomma hus, medan romanerna har översatts av Lina Wolff och Hanna Nordenhök). Lyckligtvis är det här en författare som håller för många omläsningar.

Det goda onda är en bättre titel än den engelska (som vilseledde en att tro att en av novellerna skulle heta ”Good and Evil”). Boken består av sex noveller av det lite längre slaget. De är stenhårda, obönhörliga och obevekliga, och vägledda av en uddda humor. Som ingång fungerar ett motto från den argentinska författaren Silvina Ocampo: ”Det besynnerliga är alltid sannare”. Det är högst passande: även Samanta Schweblin sysselsätter sig med att göra världen mer besynnerlig.

Den inledande novellen ”Välkommen till klubben” fungerar som en ouvertyr. En mamma avbryter sitt självmordsförsök när hon misslyckas med att dränka sig. När hon är tillbaka märker familjen inget, förrän ett av barnen säger att hon ”luktar ruttet”. Hon ser en granne flå en hare – det blir vägen tillbaka till livet, till verkligheten. Döden och dödslängtan är återkommande motiv – exempelvis i novellen ”Kvinnan i Atlántida”, där två systrar gästar en alkoholiserad poet som också misslyckats med sina självmordsförsök – den ena av systrarna ges rollen av musa eller inspiration till poeten.

I ”Det enastående djuret” är det två kvinnliga bekanta som minns när den enas barn var med om en olycka, och hur de andra kvinnan i samma stund hade en upplevelse med en häst – en händelse som inte förklaras men påminner om Raskolnikovs möte med hästen i Dostojevskijs Brott och straff, eller för den delen Nietzsches avgörande möte med en häst som piskades i Turin. I ”William i fönstret” är det en författare på residens i Kina som träffar en kollega vars katt dör, och som spökar för båda. Är kollegen galen, eller båda? I efterordet berättar Schweblin att det är hennes mest självbiografiska novell, men stänger lägligt nog dörren för ytterligare frågor.

I ”Herren kommer på besök” besöker en kvinna sin dementa mor på ett vårdhem. En annan av patienterna avviker och hamnar hos kvinnan, som får besök av sonen, som rånar henne under pistolhot. Den kanske bästa novellen är ”Ögat i halsen”, om en tvåårig pojke som sväljer ett batteri som läcker ut litium i hans kropp och skadar talorganen – kusligt nog är allting skildrat från barnets stumma perspektiv. Liksom i flera av de andra novellerna handlar det om situationer som förändras – eller förvandlas, skulle man nog hellre behöva säga. Det finns också en uppsluppen humor i flera av novellerna, som när poetens självmordsbenägenhet kommenteras, att det ibland är en välsignelse att misslyckas: ”Att inte helt lära sig en läxa var kanske det som höll en människa vid liv.”

Novellerna handlar om att våga ställa sig inför det som skrämmer en allra mest av allt. Detta kan vara något så enkelt – något så svårt – som att fortsätta leva. Schweblin väcker oron, naglar fast dessa onda tankar. Jag slås återigen av hur mycket bättre den svenska titeln är (ungefär som när hennes bästa roman, Räddningsavstånd, blev det charmlösa Fever Dream på engelska). Här kan det onda tillåtas vara gott, för stunden eller för evigt, och det sker i en värld där räddande instanser helt har övergivit scenen.

Det är sällan jag ges anledning att använda adjektivet ”gastkramande”, men jag kallar de här novellerna gärna för gastkramande, och de visar en författare i högform. Schweblin skrämmer slag på en, utan att behöva ta genvägar förbi monster. Det onda finns i var och en av oss, och ibland maskeras det som godhet. Hon visar vad som mångsidigt i det mänskliga psyket. Antingen är det som skildras ologiskt – eller exempel på den rena logiken. I den vågskålen existerar dessa mästerligt skrivna noveller.