Livets ord. Del tre – uppgång och fall, Thomas Arnroth, Galago

 

För den med minimal erfarenhet av kollektiva sammanslutningar – om inte ett ynka scout-möte när jag var elva år räknas? – ter sig starkt auktoritärt kristna frikyrkor som Livets ord som bland det mest obegripliga som har existerat på vår jord. Journalisten Thomas Arnroth har i tre serieböcker tecknat sin upplevelse av tio år i Livets ord. Det tre, Uppgång och fall, utkom i höstas, och efter att tyvärr ha missat de två första delarna (som kom 2017 och 2018) har jag läst den här sista installationen i trilogin.

Förstår jag Livets ord nu då? Nja. Arnroths medlemskap sammanfaller med dess storhetstid, åren 1986-1996, då Carola var en kortvarig galjonsfigur. Ulf Ekman var karismatisk ledare, men vad jag har förstått gick han sedan vidare till en annan auktoritär kyrka, den katolska. Livets ord verkar finnas fortfarande (varför?), men utan att skapa tillnärmelsevis samma buzz som de gjorde under de högproduktiva åren som sammanfaller med Arnroths period.

Arnroth verkar i gonzo-journalistikens anda, när han återger missionsresor till Indien och forna öststaterna efter glasnost och murens sammanfall. Det är dråpligt, olustigt, men det finns också utrymme för en del genuina möten med andra människor. Han klättrar högt upp i hierarkin nära Ekmans ledarskap. Arnroth tecknar i en stil som ligger nära dokumentären, där han placerar sig i dåtiden men med nutidens eftertanke i kommentarerna.

Det hela är berättat drastiskt och med starkt känslouttryck. Det är svartvitt med vissa inslag av färg. Ibland bryts berättandet av med faktatexter, och lustiga tidningsomslag, som gestaltar och förklarar rätt bra vad det var frågan om. Däremot hade jag klarat mig utan redogörelser för alla böcker – sju stycken – och den musikal som Arnroth färdigställde under sin tid i Livets ord. Jag vill läsa en seriebok, inte ett cv. Det blir också många långa haranger om chefskap och ekonomi, och interna maktstrider som känns ganska överspelade.

Nej, det går kanske inte att förstå lockelsen i att blint följa en kyrkas stränga dekret. Åtminstone inte för den som aldrig förstått poängen i att så fullt lita på en Gud. Arnroth skildrar bibelskoleelevernas resa till Indien. En frågar: ”Vet du vart vi ska i Indien?” varpå den andra svarar: ”Nej, men Gud vet!” Och när de är på väg in i ett av sovjetiska Aeroflots legendariskt opålitliga flygplan 1988 frågar en: ”Kan man lita på sovjetiska flygplan?” varpå den andra svarar: ”Nej, men man kan lita på Gud!” Det är raljant, jag vet, men också – så dumt? Eller bara: så behagligt livet blir när man litar på Gud. Men är vi verkligen satta på jorden för att ha det ”behagligt”?

Där det aldrig lämnas utrymme åt tvivel kan även motgångar vändas till triumfer, och som ett tecken på att man varit så framgångsrik att Djävulen blivit förgrymmad (fast det torde krävas ganska lite ansträngning för att uppnå det målet?). Måste religion verkligen kortsluta intellektet och känslan? Inga världsliga bekymmer får fäste hos pikaresk-hjälten Thomas Arnroth i denna framställning, även om det tids nog visar sig att slutna kretsar är bäst i klassen när det gäller utanförskap. Den som tror på Gud har alltid medvind i livet, ända tills hen inte längre har det. När han berättar om Jerusalem, ett kristet ”hårdrocksband” (en sanning med viss modifikation) får jag en annan låt i huvudet, av Nick Cave: ”Who will be the witness when you’re all too healed to see?”

Vad tillvaron i Livets ord mest verkade bestå av var ändlösa möten, och en misstanke föds i mig. Den som ständigt är upptagen med interna möten har ingen tid eller energi till ett socialt liv utanför kyrkan, och därmed vaccineras man mot kritiskt tänkande och inflytande från de som inte skådat ljuset.