Det kanske klokaste som har sagts om det förflutna tillhör L.P. Hartley, från romanen The Go-Between: ”The past is a foreign country; they do things differently there”. Det förflutna är osäker mark för alla (tids)resenärer, så även för debutanten Silas Aliki, till vardags advokat med fokus på migrationsrätt och transjuridik. I romanen Reglerna handlar det om Ester, som byter namn (och kön) till Ette. Han blir ibland felkönad av samhället.
Reglerna? Så hette också Sara Mannheimers debut från 2008. Aliki ger en rubrik i bestämd form till sina många korta kapitel, som hålls i en milt aggressiv ton. Det bestämda kan leda tanken in mot det deskriptiva, för att inte säga normerande – rätt passande för en roman som utmanar det normativa. Meningarna är också kort hållna, och ofta upplever jag att Aliki har glömt kommatecknets funktion.
Ette är åtta år, och listar de regler han har att förhålla sig till i familjen, där den tyranniske pappan utövar sitt förtryck med pennalistiska straffsatser. Förgäves åser Ette hur lillasystern är på väg att socialiseras in i samma otrygghet som han själv upplevt, och tidigt etableras hans predikament: ”Kroppen fortsätter alltid att växa. Inuti honom växer oron.” Med barndomens blick får vi ta del av en tillvaro som präglas av denna oro och maktlöshet. Vad kan ett litet barn göra för att uthärda denna osäkerhet? Kanske knycka nyckeln till mammans medicinskåp – en olycklig utgång planteras.
Ettes flytande könsidentitet bara finns där, utan att ges förnumstiga förklaringar. Det är en fördel för romanen, som därmed inte blir didaktisk i sin iver att hantera ett så kallat ”angeläget ämne”. Aliki fångar stiligt hur de gamla fördomarna finns kvar hos farmoderns unkna värderingar, likväl som i den tidlösa mobbning som skolan ägnat sig åt sedan anno dazumal. Och mamman? I fiktionen är hon typecastad till det tysta medgivandets funktion.
Den här typen av barndomsskildringar kan lätt leda en läsares tanke mot Mare Kandre. Är det en orättvis jämförelse? (Är inte alla jämförelser orättvisa?) Jodå, det må så vara. Hos Sara Mannheimer uppskattade jag hur hon lät sin protagonist förhålla sig till reglerna – det var också en roman som hade skänkts en humoristisk energi. Alikis roman är mer åt det allvarsamma hållet som vi lärt oss känna igen som svensk samtidsprosa©. Det är behärskat, men mer en uppräkning tablåer än en sammanhängande berättelse. Men det ska väl inte hänga samman, när Ettes liv inte heller gör det.
I stora drag är det en relativt lyckad debut, även om det finns inslag av det schematiska eller övertydliga som befläckar helhetsintrycket, där viljan att förevisa eller – usch! – föreläsa övertar den ur estetisk synvinkel mer gynnsamma metoden att förmedla. Aliki är förhållandevis bra på att återge barnets begränsade insyn i vad som sker, där allt ter sig lika godtyckligt och där reglerna inte till något pris får ifrågasättas. Världen må vara fylld av laddad symbolik, men vad hjälper det stackars Ette som inte har gåvorna att tolka eller vrida saker rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.