kortsiktig; riktning, Hedvig Fischer, Nirstedt/Litteratur

 

Poesin är den knepigaste litteraturen. Medan jorden går under, vad kan poesin göra? Ingenting, menade W.H. Auden för länge sedan. Varna, menade Wilfred Owen för ännu längre sedan. Kanske är poeterna extra känsliga, mer mottagliga för de subtila skiftena i tidsandan. Åtminstone klimathotet har poeterna varit tidigare ute att uppmärksamma och bättre på att skildra än romanförfattarna.

Det var inte jag som sa att poesin är knepig, det är bara sånt man får höra hela tiden. Helst önskade jag att de som bär sådana fördomar skulle läsa mer poesi, om inte annat för att därmed oskadliggöra den gamla osanningen att den är obegriplig. Eller ja, det är klart att den är det (också, ibland, en aning), men den är så mycket annat. En bra början kunde Hedvig Fischers dikter vara, så som de presenteras i debutboken kortsiktig; riktning.

Två saker först om titeln: ja, det är pretentiöst med semikolon, och det är också pretentiöst att skriva en boktitel helt i gemener. Men som poesiläsare är sådant en får tugga i sig. Det är också en av vinsterna med att läsa poesi regelbundet: du lär dig att acceptera mångfald, men också att pretentioner inte behöver vara något du ringer till socialstyrelsen för.

Fischer skriver dikter i efterdyningarna av något, i en tradition av naturdikt utifrån svensk standard. Antingen kallar vi dikterna tidlösa, eller så utser vi dem som inkapslade i en slags 80-talsanda, som relikter från en tid när det var okej med pretentioner i samtidslitteraturen.

Här finns tungt ljus, containerfartyg, träd och koalor, sjöar och berg. Det är som ett tvärsnitt av den existerande världen. Ibland är det strålande vackert, ibland bara en tryckt stämning. Det vackra manifesteras i korta dikter: ”Det är minus tio och jag går till dig i snön torr som pärlor. En teori säger att det här är den bästa av världar. I gnistersnön rum ut. Att ingenting är hejdande”. Den bästa av världar: idén är hämtad från Leibniz 1700-talsfilosofi, vars hegemoni utmanades av Voltarire när han lät Candide visa att vi måste själva ta plats i världen och odla vår trädgård – det vill säga, skapa.

Fischer påminner oss (indirekt) om poesins ursprung i grekiskan poiesis, alltså att skapa, att tillverka. Det är snillrikt utfört där boksidans kvadratiska form används till fullo – ibland med spatiöst skrivna rader, ibland mer kompakt hållna dikter som rör sig mellan det lyriska och fragmentariska och ibland mot ett mer prosadikt-liknande tillstånd. Det finns en rikedom över bokens innehåll, men också en dragning mot det eklektiska. Ocean Vuong har jämfört en dikt med ett gitarrsolo – i så fall låter Fischer mer som Prince än som Eddie Van Halen.

Så finns här till exempel en dikt, ”Aska”, som lånar ramsans form för att gestalta en upplevelse av förlust. Överlag arbetar Fischer gärna med omtagningar, låter fraser spegla sig i varandra. En gång speglar sig dikten i en dikttitel hos Ann Jäderlund, ”Alla partiklar är verkliga”. Även det är förstås pretentiöst, men lyckat – det bildar en enhetlig linje av ljus och sinnlighet. Men hos Fischer är Gud aldrig en närvarande instans, om inte den täta anknytningen till andlighet åberopas. En viss mystik betonas, som när titeln diskret smygs in i en av dikterna:

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

fingerled i slaget vecklas in och ut

också genom nät av förfinade medel.

kortsiktig och fäktar vilt. händerna

läppar fingertoppen

Nog ingår den typen av dikter i en svensk tradition som sträcker sig mot de grönare djup som Karin Boye pejlade efter. Visst finns det en oneklig riktning i den här boken, som trots att den är 100 sidor läses i en handvändning. Liksom bra skivor som är under 40 minuter får mig att lyssna på dem gång efter annan motiverar böcker med kort lästid till flera omläsningar, och det här är en bok som vinner på sådana återbesök. Då väcks en uppskattning inför hur det godtyckliga och det formelartade inryms i samma poetiska universum, och hur trådarna mellan de enskilda delarna blir allt slitstarkare.

För det här är ett kommunicerande kärl. En självständig röst kan man komma långt med. Det finns böcker som vill för mycket, men dit härrör jag inte Fischers debut. Poesi är inte bara ”knepig”, utan den befinner sig också bortom marknadens logik. På 80-talet ruinerade jag mig på LP-skivor och diktsamlingar, och även om majoriteten av mina inköp har rensats ut vid diverse flyttbestyr ångrar jag inte de upplevelser och erfarenheter umgänget med dem har skänkt. Hade den här boken utkommit då – en omöjlighet eftersom författaren är född 1995 – hade jag tveklöst köpt den och läst den upprepade gånger.