Gengångare, Friedrich Laun, översättning Bodil Zalesky, Hastur

 

Sommaren sammanstrålade poeterna Lord Byron och Percy Bysshe Shelley i Villa Diodati vid Genèvesjön. Under de mörka och regniga nätterna – en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien och det som skulle kallas ”året utan sommar” – roade de sig med att höglösa skräckberättelser för varandra, i sällskap med Byrons livläkare John Polidori och Shelleys älskade Mary Shelley, samt hennes halvsyster Jane Clairmont, som hade siktet inställt på Byron. I Ken Russells film Gothic (rekommenderas) hälsar Byron, spelad av Gabriel Byrne, henne: ”That you should follow me a thousand miles says something about you – or something about me”.

Där läste bland annat Byron en piratkopia av Coleridges fabulöst spöklika dikt ”Christabel”, som smugglats ut från London – den Coleridge som Mary Shelley som barn hade lyssnat på i smyg, när han var gäst i faderns hem. Under dessa skräcknätter stod de litteraturhistoriska stjärnorna rätt, för följden blev att skräcklitteraturens två mest slitstarka karaktärer föddes – dels Frankensteins monster, från Mary Shelleys roman, dels Dracula, om än indirekt från Polidoris novell ”The Vampyre”, som förfinade vampyren från det groteska mytologiska monstret och introducerade den adlige blodsugaren.

Den som är sugen på att ta del av hur de utöver Coleridge skrämde varandra till sådana stordåd kan nu läsa en översättning av tyske romantikern Friedrich Launs novell Gengångare, en tunn volym från förlaget Hastur. Bodil Zalesky har översatt från tyskan, men vi bör betänka att de i huset hade en fransk utgåva. Laun levde 1770-1849, och har kanske inte gjort lika starka intryck på historien som sällskapet vid Genèvesjön, men det är ett fint initiativ att den här lilla volymen ändå finns i världen. Den här novellen (ursprungligen från 1811) bidrar till en fördjupad förståelse för mekanismerna bakom romantiken och dess idéstoff.

Titeln Die Todtenbraut betyder väl ordagrant ”Dödsbruden”, men som Zalesky visar i förordet har novellen fler än en dödsbrud. Med sitt intrikata spel med olika nivåer av berättande påminner förutsättningarna om något svenske Carl Jonas Love Almquist kunde ha skrivit till sin Törnrosens bok. Det skapar svindlande känslor att föreställa sig Byron plocka fram volymen från bokhyllan och börja läsa en novell som inleds med att en markis anländer till ett sällskap för att börja berätta en historia för sitt sällskap. Det Edgar Allan Poe kallade ”a dream within a dream” blir här ”a tale within a tale”. Och mer följer, när lager på lager avtäcks av nya berättelser inuti markisens ursprungliga.

Markisen förtäljer om Libussa, en dotter till en greve. Henens tvillingsyster Hildegard är sedan en tid begravd. Till dem anländer en hertig med siktet inställt på att fria till Libussa, som han enligt egen utsago fått syn på vid ett konstmuseum i Paris. ”Märkligt”, tycker greven, då Libussa inte lämnat slottet på mer än ett år. Hertigen låter sig inte övertygas, och anför som bevis ett smultronformat märke som kvinnan hade vid sin nacke – ett märke som tillhör Hildegard.

Som läsare är det kanske alltför lätt att inse att det är Hildegard som lämnat sin grav och blivit en – gengångare. Ur denna enkla förutsättning skriver Laun sin novell, med sinne för det makabra, sparsamt portionerad. Han visar också gott sinne för klokheter: ”Olyckan går gärna fram med tysta steg. Ofta märker vi inget förrän den är oss i hälarna.”

I markisens berättelse yttrar en av personerna efter att ha tagit del av spökhistorien: ”Jag blev alldeles kall”. Vad Byron i Russels film säger när han ber Jane (som kallades ”Claire”) läsa: ”Chill my blood”. Och det är ju skräckens premiss, att den ska orsaka denna rysning bortom intellektet, en spontan reaktion – ungefär som när en film får dig att gråta, utan att du är medveten om det. Den här novellen av Laun har en sällsam patina, även om det kanske är att gå för långt att säga att den fick mitt blod att frysa till is. 

Vidskepelsen var stark för drygt två hundra år sedan, eventuellt som en reaktion mot upplysningens rationella världsbild. Oroliga tider sägs utgöra bördig jord för skräckgenren, och tiderna är väl sällsynt oroliga just nu. Även om vi i vår tid berömmer oss med att leva enligt de ideal som styrs av vetenskap och förnuft är den övernaturliga skräcken sällan avlägsnad från populärkulturen. Tänk bara från senare år tv-serier som Stranger Things och IT: Welcome to Derry, eller filmer som Sinners och The Substance, för att inte tala om de exempellösa framgångarna för filmatiseringar av Mats Strandbergs verk (Konferensen, Färjan, Hemmet).