Ibland, men inte tillräckligt ofta, far jag till Göteborg. Det är bokmässan, textival, teaterbesök, konserter med Anna von Hausswolff, jurymöten för Borås Tidnings debutantpris. Viss kompensation för uteblivna resor kan kulturtidskrifter vara. Som bekant huserar två av de mest vitala svenska tidskrifterna i Göteborg, Ord & Bild och Glänta. Men från och med nu också ett fanzine från Herkulesgatans poesiklubb, de som presenterat sig som ”en litterär gerillarörelse från Hisingen”.
Glöm förra årets överhajpade comebacker från Kent och Osis, för i min värld har det varit avsevärt mer angeläget att ställa sig frågan vad Herkulesgatans poesiklubb skulle ta sig till efter att i somras ha lagt ned sin verksamhet. Nu finns svaret, med första numret av Evig rök, på sant DIY-maner stenciltryckt och trådbunden. Upplagan är 60 exemplar, så endast de med vassa armbågar göre sig besvär. Med sina pamfletter – 45 inalles – gav de det svenska poesiklimatet en nödvändig injektion.
Det busiga kombineras med seriöst allvar i programförklaringen: ”att göra någonting vackert, levande och gnistrande som inte riktigt är som något annat; att få det meningslösa att vibrera av mening”. Jo, tack. Här finns dikter, kritik och essäistik. I går skrev jag om Ingela Strandberg, som hade med några nyskrivna dikter i 20TAL:s nya nummer – här är hon också representerad med ett knippe dikter. Fast även om det finns en del andra gäster som ofta har någon anknytning till Göteboerg, tar Herkulesgatans poesiklubb själv det största utrymmet, med dikter som verkar ha alstrats av lika delar romantik och surrealism.
Evig rök är alltså en nystartad tidskrift. Ord & Bild däremot har funnits sedan 1892, och torde vare en av de äldsta svenska kulturtidskrifterna. Fjolårets sista nummer har som tema ”Krig, överlevnadens poetik och mörka tider”, men det jag kastar mig över först är kritikdelen. Där recenserar Isabella Nilsson Gunnar Ekelöfs struntdikter, och finner nonsens där andra kanske har letat mindre ihärdigt. Nora Wurtzel gör en strålande dubbelläsning av Klas Östergrens och Lydia Sandgrens senaste romaner, och ger dem beteckningen ”Augustprisdeckare”.
Men det handlar annars mycket om krig, som i Mattias Hagbergs genomgång av krigen i litteraturen går från Iliaden till nutida krigsskildringar. Tyvärr saknas inte exempel; sällan har väl uttrycket ”hälften vore nog” passat bättre. Rolf Almström skriver om Sveriges flathet gentemot Nato, och Saga Cavallin om hur memekulturen tagit över verklighetsbeskrivningen, och alltings fiktionalisering. Här hade Baudrillard gärna fått vara med mer än på det lilla hörn Cavallin upprättar.
Vad gäller krigsskildringar kunde också anföras Goyas etsningar från det spanska kriget mot fransk ockupationsmakt 1808, ”Los desastres de la guerra”. När jag för många år sedan skrev en essä om grymheterna i Cormac McCarthys romaner valde jag att illustrera den med just Goyas bilder av kriget. De kunde beskådas på Nationalmuseets utställning om romantiken förra vintern, och i höstas fanns ett ännu större urval på Berlins gamla Nationalmuseum.
Glänta har som tema för sitt nummer 2.25 vädret. De har lockat en imponerande uppsättning bidragsgivare, där Isabella Nilsson gör ett nytt framträdande, i ovanligt allvarlig kostym, och Athena Farrokhzad skriver en dikt där hon för första gången låter som Göran Greider. Karolina Ramqvist har skrivit en lång essä som utgör en slags fortsättning av hennes senaste roman Den första boken.
Agri Ismaïl påminner att vädret haft en avgörande roll för alla krig från det först dokumenterade, när man i Mesopotanien 2600 f.Kr. krigade om en vattenled i staden Umma – en historia som Ottessa Moshfegh var medveten om när hon skrev sin senaste roman Lapvona, som ju handlar om en tyrann som låter sitt folk leva i torka när han själv lägger beslag på vattnet. Teknologin har också alltid varit avgörande för krig. Ismaïl konstaterar: ”Om en teknologi väl finns, är det bara en tidsfråga innan den används i krig.” Det är en tanke som speglar Don DeLillos ord i romanen End Zone från 1973: ”Krig framkallar det bästa inom teknologin”.
Hagberg citerar DeLillo i Ord & Bild-numret, och det finns gott om trådar som löper mellan de olika tidskrifterna. Kanske oundvikligt när vår samtid ska kommenteras. I Gläntas nummer läser jag med behållning Jenny Tunedals märkliga essä, där hon i några stycken diskuterar Emily Dickinson, som hon ju med sådan ackuratess översatt tillsammans med UKON. När Tunedal skriver kan man önska att hon färdigställde en hel bok om Dickinson: ”De där himmelska såren läker inte, säger hon. Vi kan inte veta något om ärr.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.