Vi som följer den svenska litteraturen med viss noggrannhet känner till att Cecilia Davidsson hör till de mest pålitliga leverantörerna av högkvalitativa noveller. Hon skriver också romaner, men jag inbillar mig att de inte getts lika högt anseende eller blivit lika uppmärksammade – det ligger en viss ironi här, eftersom romanen på den så kallade marknaden klarar sig betydligt bättre än dess ohängda lillasyster novellen, som väl förlagen mest ger ut av pliktskyldighet.
Nu har Davidsson gett ut en ny roman, Det var regnet, och den är som väntat ytterst välskriven och presenterar ett intressant ämne: en familjs som håller på att krackelera. De yngre medelålders Anders och Titti fortsätter med rutinmässiga kärleksförklaringar på det generiskt svenska sättet (standardformulär 1 A: ”Jag älskar dig”, ”Jag älskar dig med”), men under den tunna ytan brusar det av olustkänslor. Titti är frustrerad över sin velige man, och Anders går hellre iväg och onanerar planlöst och mekaniskt ett par gånger om dagen än ligger med sin fru. Och barnen? Dottern Lillan har en bakgrund med psykiska besvär, och kommunicerar mest med ett sträckt långfinger, medan sonen Malte är med Anders ord ”verkligen eljest”, och klär sig i kvinnokläder.
Det är en infernaliskt varm sommar, och under ett plötsligt skyfall letar Anders efter Maltes kvarglömda sneakers. Då inträffar något: en ung kvinna hittas våldtagen och mördad. Olustigt nog på stället där Anders letade. Med andra ord: är han skyldig eller inte? En roman som ställer upp en sådan premiss kan få svårt att övertyga, då oavsett vad som avslöjas riskerar att få läsaren att känna sig snuvad på upplösningen. Har han eller har han inte …? Vi följer de olika familjemedlemmarna under några dagar efter händelsen, mest föräldrarna och deras tafatta försök att etablera en normal relation trots att ingen av dem egentligen bryr sig.
Det har konstaterats förr: Davidsson är bra på att skriva fram stämning som går från det trivsamma till det genuint obehagliga. I takt med att alkoholen flödar kryper också sanningarna fram, och alla med minimal erfarenhet av parmiddagar etc vet exakt vilken mängd alkohol som krävs för att det ska spåra ur. På tal om det stör jag mig lite över hur Anders räknar sin whiskykonsumtion i deciliter (en halv deciliter per gång): vem gör ens så? Tittis blick på Anders är också obönhörlig: ”Åter slås hon av tanken att det inte finns något särskilt bakom masken, stumheten, trubbigheten, inget mysterium att utforska. Att han är exakt den han ser ut att vara, varken mer eller mindre.”
I Camus roman Främlingen skyllde ju mördaren Meursault på solen, men här är det regnet som ges agens att diktera Anders handlingar. Det jag kan störa mig lite på är att hans tankar rör sig kring den där händelsen men liksom hejdar sig innan han når fram till vad som egentligen hände. Nåväl, det är förstås bra för romanen och dess dramaturgi – så här är majoriteten av polisserier uppbyggda – men det är inte särskilt trovärdigt. Den som har gjort något – eller inte gjort något – är väl ändå expert på att söka sig till exakt den stunden där det avgörande inträffande, liksom tungan alltid söker efter det ställe i munnen där det svider.
Genom hela romanen ältar Anders sitt misslyckade liv med hustrun och barnet, medan jobbet tar väldigt liten plats (de har i och för sig semester). Förnekelsen är stark: ”’Vi har det bra’, säger Titti. ’Ja, vi har det bra’, säger Anders.” Läsaren tänker: ”Ni har det för djävligt, skilj er innan något riktigt hemskt händer!” Och ju mer vi lär känna Anders inre, desto mer påminner han om en sådan där rutten lök man kan hitta undanskymd i kylskåpet, eller en rysk docka där version efter version avtäcks och där den sista lilla dockan, själva kärnan, är kolsvart.
Till det positiva hör att Davidsson är suverän på att teckna autentiska människoporträtt. Tyck vad du vill om Anders och Titti – du glömmer dem inte i första taget. Då kan man ha överseende med att vissa saker i den här romanen är en smula schematiska. Stämningen byggs upp långsamt och tålmodigt, och det är mödan värt att följa dem på vägen till – tja, någon slags avgrund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.