Passionen enligt G.H., Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

När Clarice Lispectors roman Passionen enligt G.H. utkom på svenska för tjugo år sedan skrev Aase Berg i sin Expressen-recension: ”en mix av Castanedas psykoshamanism, Lautréamonts demoni, H P Lovecdrafts iskallt urtida landskap och Elisabeth Smarts bombastiska masochism”. Det är fortfarande den kanske bästa beskrivningen av hur det är att ta sig an Lispectors böcker: mer som att träda in i ett tillstånd än att läsa skönlitteratur.

Nu har Örjan Sjögren reviderat sin översättning, liksom han i fjol såg till att en bearbetad version av Stjärnans ögonblick också kom ut. Vällovligt, för all del, men jag hade hellre sett att ytterligare några av de ännu inte översatta romanerna kom ut. Men allt som gynnar ett större intresse för Lispector är förstås välkommet.

Eller? Är hon inte snarare en författare som inte alla faller för? Min erfarenhet är att antingen älskar man det mer än något annat, eller så är man helt likgiltig. Det går inte att uppbåda någon som tycker att hon är ”bra”, bara de som ser henne som 1900-talets klarast lysande stjärna eller de som inte bryr sig ett skvatt om dessa böcker.

Passionen enligt G.H. är den mest ontologiska av Lispectors romaner. ”Jag vet inte vad jag ska göra med den skräckinjagande frihet som kan förgöra mig.” Friheten öppnar för en lång rad frågor om varat och vetandet, och den begränsning som sätts av vårt medvetande: ”Jag kan bara förstå det jag upplever men jag upplever bara det jag förstår”. I potten finns utöver friheten den skräck som det medför, och en sanning som alltid är obegriplig, och konsekvenserna av att vilja nå fram till det genuina och autentiska: ”Människan förhärligar gärna det hon känner. Vilket är lika farligt som att förakta det man känner.”

Handlingen kan återges så här: en kvinna med initialerna G.H. har blivit av med sitt hembiträde, och ska nu städa ut hennes rum. I en garderob hittar hon en fet kackerlacka, och blir fixerad vid detta djur och dess egenskaper av överlevare, att de fanns här när vi kom och kommer att finnas kvar när vi lämnar. Hon råkar skada djuret och en vit massa tränger ut ur dess kropp. Denna kackerlacka är litteraturens näst mest kända – den mest kända heter förstås Gregor Samsa. Liksom hos Kafka skildrar Lispector den judiska erfarenheten på ett helt originellt sätt. Den här romanens 33 kapitel behandlar religionen som en unik kunskapsform, där talet 33 förstås har en avgörande insiktsfull betydelse i den judiska kabbalan, som symbol för andlig upphöjelse.

Det här är ett skrivande som rumsterar om i ens hjärna och skapar nya mönster åt ens föreställningsvärldar. Så blir romanen något mer än skönlitteratur: här finns trådar in mot filosofin, in mot den ekelöfska grundsatsen att det som är botten i dig själv är botten också i andra. Det finns skräck och galenskap i kvinnans möte med kackerlackan, eller bara den förundran som uppstår när vi ställs inför det annorlunda: ”Var min längtan efter att vilja starkare än min längtan efter räddning?” Den kliniska berättarrösten är kategorisk och tar ställning, vågar stå för något. Att skriva innebär att söka en form åt det formlösa, men också att göra sig till, att anpassa sig och kompromissa. Varje kapitels avslutande mening inleder nästa kapitel, och bildar på samma sätt som sonettkransen ett mönster, en apokryfisk romankrans. Så sker också en stegring, eller förhöjning, med de avslutande kapitlen, som hör till det starkaste Lispector har skrivit.

Romanen uppmanar också till fullständig identifikation med karaktären G.H., och det kan skrämma bort läsare. För kanske är det här den konstigaste av Lispectors alla konstiga böcker. Vissa böcker kommer tiden aldrig ikapp: den här var konstig 1964 när den utkom i Brasilien, och den var konstig 2005 när den första svenska översättningen kom, och den fortsätter vara konstig i år. Frågan är om den kommer att förbli lika konstig 2047? Det är inte svårt att förstå mångas problem med henne – att hon går för långt, att hon är för jobbig, för extrem, för maximalistisk. Hon parerar förbi alla kategorier, och placerar sig i de estetiskt fruktbara mellanrummen, både implicit och explicit:

Mellan två musiktoner finns en ton, mellan två faktum finns ett faktum, mellan två sandkorn finns hur tätt de än ligger ett mellanrum, det finns ett kännande som är mellan kännandet – i ursprungsmateriens springor finns strimman av mystik och eld som är världens andning, och världens oavbrutna andning är det vi hör och kallar tystnad.

Clarice Lispector råkade födas samma dag som Knut Hamsun tog emot sitt Nobelpris ur den dåvarande kungens hand. Så kan de här två gränslösa författarna förenas, med den tidige Hamsuns förmodernistiska upptåg som är helt i linje med den sena Lispectors eftermodernistiska bidrag. Samtidigt som jag tänker flera gånger under min läsning att det knappast låter sig göras att skriva romaner på det här viset nu på 2000-talet, slår det mig att det fortfarande finns konst som utmanar och skapar något helt nytt. Där finns en skiva som Rosalías ”Lux” – och det är kanske inte en tillfällighet att Rosalía på skivan citerar Lispector.

Och samtidigt som jag gnällde lite på att Tranan inte prioriterar de böcker av Lispector som fortfarande inte har utgetts (där finns också de besynnerliga tidningskrönikorna!) måste jag tillstå att det är en smått unik översättargärning av Sjögren, som resulterat i sex böcker (kompletterad av Wera von Essens översättning av ett urval brev). På rak arm är det bara samma förlags och Jan Erik Bornlids arbete med den lika särpräglat märklige Thomas Bernhard – en annan av 1900-talets mest ovärderliga författare – som är jämförbart.

Du som läst den äldre översättningen kanske undrar varför du ska läsa den nya? Det här är förstås inte en helt ny bok, men det är en annorlunda upplevelse att läsa den sida vid sida med den äldre översättningen. Låt mig då bara avsluta med ett par exempel som visar hur Sjögren – liksom i arbetet med Stjärnans ögonblick – har gjort en grundlig nyöversättning. Så kan de nya böckerna sägas vara i samklang med Lispectors budskap att det väsentliga alltid finns i rörelsen, i det framåtsyftande, det oavslutade och ofullbordade, och i det pågående – i nuet, aldrig i det förflutna:

Jag blir så rädd när märker att jag under flera timmar har förlorat min mänskliga bildning. (2005)

Jag blir så rädd när jag inser att jag under några timmar förlorade det som format mig som människa. (2026)

[…]

För det uttryckslösa är diaboliskt. Om man inte är bunden vid hoppet lever man det demoniska. OM man har modet att släppa känslorna upptäcker man det stora livet i en strängt upptagen tystnad, det samma som finns också i kackerlackan, samma som i himlakropparna, samma som i sig självt – det demoniska är före det mänskliga. Och om man får se denna närvarande tid bränner man sig som om man såg Gud. Det gudomliga för-mänskliga livet har en närvaro som bränns. (2005)

Det uttryckslösa är nämligen diaboliskt. Den som inte är bunden vid hoppet lever det demoniska. Den som har modet att släppa känslorna upptäcker det vidsträckta livet i en strängt upptagen tystnad, samma tystnad som finns också i kackerlackan, samma som i himlakropparna, samma som i sig själv – det demoniska föregår det mänskliga. Och den som får se denna närvarande tid bränner sig som om den såg Gud. Det gudomliga för-mänskliga livet har en närvaro som bränns. (2026)