Kallet, Anneli Jordahl, Norstedts

 

Den historiska romanen har ofta lång startsträcka. Ett stort persongalleri ska introduceras, och platsen och tiden ska skrivas fram med tålamodsprövande noggrannhet. Med nyfikenhet tar jag mig an Anneli Jordahls nya historiska roman Kallet, som följer några svenskars öden vid den norska gränsen under den tyska ockupationen under andra världskriget. I början listas ett trettiotal namngivna personer.

Det är lyckligtvis bara en handfull av dem som vi följer på nära håll. Där finns i första hand läkaren Hummel, samariten Karoline och överlöparen Henry. Tack vare att fokus riktas nästan uteslutande på så här få karaktärer får vi chansen att lära känna dem på djupet och deras bevekelsegrunder. Det finns också beröringspunkter i deras olika berättelser. 

Krig lär ta fram det bästa och det sämsta hos människan. Det bästa illustreras förstås i altruismen hos läkaren och samariten, medan det sämsta ges riklig utdelning hos Henry, en girig streber med psykopatens empatilösa drag skickligt dold bakom ett klanderfritt yttre.

Alla tre är suveränt gestaltade som romankaraktärer, och skildringen är – trots att händelseförloppet är bekant – andlöst spännande. Lite som Kjell Westös krigsromaner Hägring 38 och Skymning 41 och Sigrid Combüchens Sidonie & Nathalie. Alla dessa laborerade också med hemligheter och svårigheten att behålla dem när vi ställs inför press.

I Jordahls roman är frågan om hur väl du kan skilja på vän eller fiende också en fråga om liv eller död. Nära gränsen jobbar Hummel flitigt med att gömma norska flyktingar på det pensionat där Karolina och hennes man arbetar. Kriget ger sig till känna genom ett dovt bakgrundsljud, ett muller från ett artilleri som inte når Sverige, men hela tiden är närvarande.

Jag läser Kallet medan jag tar del av nyhetsförmedlingen om ”det nationella säkerhetsläget”. Det är uppfordrande läsning i dessa bistra tider. Hur skulle vi själva välja att leva om vi ställdes inför ockupationsmakten? Jordahl visar att somliga av oss med självklarhet skulle välja godheten, medan somliga lika självklart skulle välja ondskan. Henrys undfallenhet mot sin tyska befälhavare lämnar ett djupt intryck.

Men det gör också hela romanen. Jordahl har tidigare visat en välutvecklad förmåga att skildra svunna tider i exempelvis Låt inte den här hårda stan plåga livet ur dig, Mona, om tiden kring 60-talets begynnelse i Östersund. Att berätta om den egna familjehistorien – som hon gör också i ”Kallet” – är ett vanskligt företag. Att hon lyckas så bra beror nog på att hon skapar balans mellan lojaliteten till det autentiska stoffet och den licens att hitta på som fiktionen är så frikostig med.

Må denna förtätade och spännande roman få många läsare! Det här är en historisk roman som utspelar sig vid kartans gränser, mellan Norge och Sverige, mellan ockuperat land och neutralt land. Men Anneli Jordahl visar framför allt vad som sker när människans moraliska gränser upphör att gälla. Det är inte snyggt, det Henry gör – men ganska mycket säger mig att det inte kommer att saknas motsvarigheter till honom i den händelse vi själva hamnar i krig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2026)