Lyrikvännen Nr. 6/2025; Provins 4/2025; 20TAL #14/15 2025

 

Vi kan tala om prissättning. För i runda slängar en hundralapp får du ett nyutgivet nummer av en kulturtidskrift. Det kostar ungefär lika mycket som ett glas vin på lokal – speciellt om du vill undkomma en sur blick för att du inte tryckt på dricksknappen. Jag har läst de senaste numren av Lyrikvännen, 20TAL och Provins.

Lyrikvännen kostar endast 80 kronor, men det är väl förvaltade pengar. En årsprenumeration kostar 380 kronor för en vuxen – en ung betalar 299 kronor. Det är rimligt förvaltade pengar för sex nummer (då kostar varje nummer bara drygt 60 kronor – ett halvt vinglas). Förra årets sista nummer frontar med Karin Boye, och trycker en av hennes essäer om värdet i att dagdrömma, med Cecilia Hammarströms inkännande kommentar. Det blir en påminnelse om att vi saknar kritiska utgåvor av Boyes samlade verk, där hennes essäer och journalistiska texter borde ingå.

Numret har slagsida mot kriget i Gaza, med nyskrivna dikter som behandlar palestiniernas öde, men också ockupation och krig i vidare mening, av amerikanska Eileen Myles, brittisk-palestinska Mira Mattar. Annars är Sean Bonney ett huvudnummer, med fyra brev – om upplopp och tvivel, mot vålnader, om tystnad, och om poetik – samt William Rowes essä om Bonneys motstånd. Så knyts allt samman till Boyes antifascism, så som det uttrycktes i essän redan 1929, en hållning som knappast tappat i aktualitet.

På tal om Lyrikvännen var förra numret ett dubbelnummer om ”det oavslutade”, och jag påbörjade en text om det, men blev inte klar med den … Nä, skojar bara. Jag kan bland många ypperliga texter (däribland en ovanligt generös kritikavdelning med sex recensioner) rekommendera Ali Alonzos försvar för en poesi som vågar experimentera, som inte söker omedelbar bekräftelse av en kritik som går vilse i sina försök att ”förstå”.

Den här tanken, att poesin inte i första hand kommunicerar en begriplig ”mening”, får sin fortsättning i en mailkonversation mellan Provins redaktör Johnny Isaksson och poeten Johan Jönson. Här återger Jönson några ord från Heiner Müller: ”Om jag vet vad jag vill säga, då säger jag det. Då behöver jag inte skriva.” Vi ges också en unik inblick i Jönsons skrivarvardag, som mer än något annat handlar om att läsa.

Temat för tidskriften är händer, och manifesteras i flera texter som balanserar mellan det bokstavliga och det bildliga. Anna Remmets, till vardags redaktör den finlandssvenska tidskriften Horisont (anbefalles!), skriver om exofiktion och ”Stor-Stina”, alltså den samiska kvinnan Christina Catherina Larsdotter, hon som levde på 1800-talet, blev 218 cm lång och allmänt kallad ”Den Långa Lappflickan”. Om henne har Åke Lundgren skrivit flera böcker (jag läste Långa lappflickan när jag var ett barn), Mats Jonsson en serieroman (Stinas jojk) och Mattias Hagbergs gotiska skräckroman Rekviem för en vanskapt.

Och hur var det med priset? Detta nummer av Provins kostar 125 kronor, och en prenumeration kostar 450 kronor per år, alltså lite drygt 112 kronor per nummer. 20TAL i sin tur är dyrast, 130 kronor. Utgivningen är en smula oregelbunden, men den som tecknar en prenumeration på fyra nummer får betala 400 kronor – alltså en hundring för varje nummer. Det är snuskigt billigt, bara varje nummer är lika fullmatad som det här, som har ”Nordiska berättelser” som tema.

Och de slösar med författarnamn. Rasmus Daugbjerg, som fick 2024 års Mare Kandre-pris, kommer snart med en roman om en (slags) sjöjungfru. Utdraget är mycket lovande, och det är också glädjande nog på danska – en svensk läsare som inte orkar läsa dansk litteratur i original är lat och bortskämd. Det finns också nyskrivna dikter av svenskarna Ingela Strandberg och Eva Runefelt, norske Steinar Opstad, översatta av Marie Lundquist, och fjolårets pristagare av Nordiska rådets litteraturpris, färöiska Vónbjørt Vang, översatta av Anna Fohlin Mattsson.

Och många mer! Alldeles för många för att jag ska räkna upp alla namn här, men resultatet är en provkarta över Norden i stora drag . Där finns förstås också isländska namn, förmedlade av den oförtröttlige hjälten John Swedenmark, grönländska Pivinnguaq Mørch, översatt av Jan Henrik Swahn, samt finlandssvenska Martina Moliis-Mellberg. Konsten representeras av Louise Ripleys tarotbilder som hämtar inspiration från Svalbards iskarga miljöer.