Romanen om en försvunnen vän känns igen från Ia Genbergs Detaljerna och Ellen Mattssons Konsten att försvinna. Så Selene Hellström är inne på bekant mark med sin nya roman, Vi dundrade. Och ändå inte: för det här är en roman som beaktar det främmande och gör ett seriöst menat försök att trampa upp ny mark i den svenska samtidsprosans mest invanda spår.
Huvudpersonen är en kvinna som tillbringar fjorton dagar i USA, i ett sökande efter en försvunnen kvinna som har varit hennes vän. Nu har de tappat kontakten. Dagarna rinner iväg, och utsikterna att få korn på den försvunna blir allt mindre realistiska. Parallellt får vi följa barndom och uppväxt, där de två vännerna bildar ett slitstarkt radarpar där vänskapen ändå utstår sina prövningar. De reser, super och knarkar och träffar män och bråkar. Lever, kort sagt, dålighetsliv.
Förändringen, själva dynamiken i vänskapen, är gradvis försämrad. Så länge de är unga finns det hopp, en valhänt optimism som gett romanen dess titel: ”Bara axlar, bröst som vill fram. Våra fjortonåriga kroppar dundrar: Se på mig!” Romanens öppning är försiktig, där minnen blandas med nutida eskapader. Vänner tenderar att försvinna, som min bästis P som gick upp i rök efter en tågresa söderut, och som inte lämnade några spår efter sig (men var jag för dålig på att leta?). Kärlek tar slut; vänskap likaså. Harold Bloom hade väl rätt när han i en intervju för länge sedan sa att det enda som i slutändan inte sviker en som människa är bokläsningen, vilket väl är både deppigt och förtröstande.
Och USA? Jo, tack, läget är som bekant alltmer akut och i allt mer förfall. Huvudpersonen ser med en oöm nostalgi hur allt håller på att monteras ned, där samhällets tidigare svaga skyddsnät håller på att plockas bort. Både samhället och människorna är i dåligt skick. Hemlösa och utslagna och drogmissbrukare är överrepresenterade.
Hellströms språk är yvigt men inte vildvuxet. Exempel: ”En storm skövlade träden i vårt bröst och den den första vattendroppen slog ner på vår hjässa.” Killarna har koboltögon. Huvudpersonen är författare, vilket förstås förklarar en benägenhet för avancerat bildspråk, som i en obetalbar skildring av att vara bakis på nyårsdagen: ”Min egen kropp släpade på det förra århundradets alla gifter.” Det kanske förblir oklart vad de har haft för vänskap, vad de ens hade gemensamt och vad de har delat, eller vad som motiverar huvudpersonens fruktlösa sökande. ”Beware of the view back” är ett citat som brukar tillskrivas Lord Byron, och det ligger åtskilligt i det.
Det är väl någon slags osund nostalgi som dikterar oss när vi blir upptagna av vår ungdom, när vi (somliga av oss) var sexiga och coola. Barndomen ges en viss sepiaton, medan nuet skildras i grälla färger, inte olikt de dokumentära foton som vi lärt oss känna igen från Nan Goldin och Cindy Sherman. Att jag hellre jämför Selene Hellströms prosa med fotografer än med andra författare är till dess fördel. Det handlar också om huvudpersonens blick som gör henne till en främling för sig själv:
Vänder kameraögat mot mig, känner inte igen mitt ansikte i skärmen. Så såg jag inte ut för sex dagar sedan. Ställer mig upp för att få en annan vinkel, ett annat ljus men där är hon igen. Varför förföljer hon mig?
Det finns en oväntad och kanske omedveten likhet med åtminstone en annan författare, den dekadenta dansken Herman Bang, vars debut Haabløse slægter skildrade en liknande upplevelse. Hellström har en förmåga att med impressionistisk skärpa ge liv åt sin huvudperson och den besvärliga jakten på den försvunna vännen, som förstås lika mycket är en jakt efter den egna ungdomen. Att försonas med det man gått miste om och med den man blivit är inget som görs i en handvändning. Det konturlösa i sökandet är i samklang med innehållet i romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.