Under sjöarna, Ingela Strandberg, Norstedts

 

I Ingela Strandbergs förra diktsamling, När jag var snö, handlade flera av dikterna om en katts död. Nu, i den nya boken Under sjöarna, handlar det om rävar, hundar, lodjur, hästar – och gränsen mellan mänskligt och djuriskt har aldrig varit tunnare. Med ihärdighet – en bok vartannat år – har Strandberg de senaste tio åren skrivit böcker som liknar anomalier i den svenska poesiutgivningen: böcker som drivs av en självklarhet och ett lugn, utan att det blir stillsamt och befriat från oro.

En självklarhet, ja, men också en nödvändighet. Få svenska poeter infriar Rilkes berömda ord från Brev till en ung poet (kanske den bästa poetik som skrivits): ”Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. […] den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.” (Översättning Leo Hallerstam.)

I någon mening skriver Strandberg en existentiell dikt, alltså att hon tar tillvaron på största tänkbara allvar. Men hur ska en veta när poesi är bra, och när den inte endast är habil, ändamålsenlig och skickligt sammansatt? När sker den där vändningen, när dikten blir något som uppstår i en under läsningen? Det sker oupphörligt i Ingela Strandbergs dikter, som inte nöjer sig med att upphäva gränser mellan djur och människa, utan också mellan levande och död. Det går att dra en linje mellan de sena diktsamlingarna, från Att snara en fågel (2018) och framåt – men poesins alla linjer är krokiga.

Det har ända sedan Strandberg gav ut sina första diktsamlingar en rastlöshet och rotlöshet i hennes skrivande, som ändå undersöker möjligheterna att finna sin plats i tillvaron. Hon skildrar hur vägarna drar i en. Pendlingen mellan jäktad rastlöshet och rofylld trygghet delar hon med Ekelöf, liksom hans närvaro. Liksom honom är hon både realist och surrealist, när hon skriver om hästar som störtar genom solen.

Flera av dikterna ger uttryck för en dyrköpt erfarenhet:

Mycket långsamt har jag lärt mig

att lyda

Det tog mig ett helt liv

att inse att jag har allt att förlora

Jag kommer på mig själv med ett småleende under läsningen: ”När det ljusnar / kommer ett stort Nej / seglande över sjön” är en sådan rad – det finns åtskilliga av sådana förbluffande bilder. Ändå är det här en bok som är sammanbunden av sitt ärende, som består i att skildra världen och vår plats i den, där hon återvänder till de ursprungliga miljöerna – till exempel en busskur hon har skrivit om tidigare. Det lugn som Strandberg framkallar är inte idylliskt – de hotfulla inslagen går inte att radera ut. Inlagt i dikten finns också en vass men subtil civilisationskritik:

På trottoarerna syns inga skuggor

men jag vet att de finns

och att de är på väg in i hotellet

där de ska tända sina glödheta kroppar

och sen somna utan att veta

att de är tillfångatagna

Dikterna tecknar mytiska landskap, men de behåller sin förankring i verkligheten. De är tidlösa, även när hon på ett oväntat håll – i den citerade dikten ovan – nämner hotellet i Ullared. Det finns så mycket att ta fasta på i de här böckerna, där Under sjöarna förstås inte är något undantag. Kanske det storartade i hennes projekt ligger i att hon tecknar ett så distinkt porträtt av Sverige, med sina slakthus och landsvägar, skuggor, stjärnor och sjöar.