En av litteratursveriges bäst bevarade hemligheter heter Ia Genberg. Trots fyra hyllade böcker finns hon inte på Wikipedia. Att påstå att fler borde upptäcka hennes böcker är en underdrift. Den typ av smarthet hon uppvisar är en bristvara, och ändå rör det sig om ett sätt att skriva som inte bländar med intrigbygge eller stilkonst. Allt är nedtonat, men gör ett outplånligt intryck. Förra boken, novellsamlingen Klen tröst, var det slags bok man fortsätter tänka på långt efter att den är utläst.
Att något liknande kommer att ske med Detaljerna, som utkommer nu, tar jag för givet. Den kallas roman, men består liksom den förra av fyra berättelser. Eller porträtt, skulle man kunna säga. Omslaget är kongenialt, och visar fragment av fyra gestalter. En berättarröst som oftast är en aspirerande författare förmedlar historien om dessa fyra personer, och i fokus ligger försvinnandet och upphörandet. Det är en bok stämd i djupt vemod. Några huvudteman rör skrivande, litteratur och böcker, och det är med viss nostalgi jag noterar att detta tillåts ta så stor plats. Nostalgi? Ja, de fyra berättelserna utspelar sig på 90-talet, och att hävda att det var ett annat litteraturklimat då är också en underdrift.
Johanna är en av personerna som porträtteras. Berättaren ligger däckad av ett virus i nutid, och minns när Johanna var en del av hennes liv. Febern sänker trösklarna för det förflutna. Johanna äger en viss egenskap av obryddhet inför att behandla människor ovarsamt, och berättaren förstår ”att kylan var en del av henne – men inte som en bristande funktion utan som ett redskap, ett användbart litet område med is.” Det är en kyla som Genberg utnyttjar som författare – ett sätt att förhålla sig till materialet utan sentimentalitet, men inte utan känslomässig insats.
Det berättas om 90-talet. Johanna och berättaren delar en vurm för Paul Auster (typiskt 90-tal). I nästa del handlar det om Niki, och läsningen omfattar Calvino, Musil, Trotzig. Niki är liksom Johanna en undflyende gestalt, gäckande och säregen. Hon är knepig, fabricerar minnen om övergrepp från pappan, som ber berättaren söka upp Niki i Galway på Irland, dit hon flytt med en tillfällig pojkvän. Här finns också en fascination för smuts, för snusk, för oreda och det som inte beter sig städat.
Det rör sig om en förtvivlan som löper amok, ett vansinne som både hålls hårt och släpps fritt. Svartsjukan är förtärande, men också orättvis och irrationell, och en del av denna fascination för oreda och det som är oorganiserat. Ur detta sätt att skriva finns ockeå en ovanlig omsorg om bifigurerna, som jag kopplar till detta intresse för det som ligger vid sidan av huvudspåren. Därmed också titeln Detaljerna: där finns svaren på våra funderingar, i de avgörande ögonblicken som formar oss. Genberg är både kalkylerad och hämningslös, och skriver i ett slags njutande som kunde kallas backantiskt.
En del handlar om Alejandro, som är dans. Han blir en gimmick till jazzbandet Zomby Woof, en frontgestalt utan att spela instrument eller sjunga (förmodligen inspirerad av Bez i Happy Mondays). Han är en figur som är svår att greppa, men det beror på att han är dansen, att han blir en slags virvlande dervisch. Men Genberg har en förmåga att ändå fånga inte bara honom på kornet, utan också en allmän sanning om relationer: ”Vår relation var kort som en inandning men han blev ändå kvar, som om någonting i mig kröktes kring honom, ett nytt böjningsmönster för alla mina kommande verb.”
Sista delen handlar om Birgitte. Om Niki fabricerade övergrepp är Birgitte offer för riktiga övergrepp. Traumat definierar henne, och Genberg raljerar över det okänsliga uttrycket ”det som inte dödar dig, gör dig bara starkare”. Här erinrar man sig vad Nick Cave sjöng i låten ”Balcony Man” på förra årets skiva ”Carnage”: ”What doesn’t kill you only makes you crazier”, som nog är en sannare visdom.
Genberg skriver på ett temperament som bäst beskrivs som otåligt, men det tillåts också vila i den otåligheten. Ur denna spänning uppstår en dynamik som fascinerar, som driver hennes balanserade prosa framåt. Det är en stil som är impulsiv, kategorisk och hetsig. I porträtten av de fyra karaktärerna finns essensen till hur Genberg själv skriver, som när Nikis aversion mot anekdoten beskrivs: ”anekdotens natur – med en början, en mitt och en knorr – stred mot Nikis krav på absolut autenticitet.” Absolut autenticitet kunde vara en lämplig rubrik för en essä om Genbergs egensinniga prosakonst.
Hon skriver om berättare som tappat förmågan att skriva, eller snarare tron – och denna tro är oftast viktigare än förmågan, att den skrivande behöver tron på sin förmåga för att orka fortsätta. Tron är det nödvändigaste fundamentet för att kunna skriva. Om det är en illusion, hellre det än alternativet (att inte skriva, att sakna den drivkraften, saker som jag för säkerhets skull sätter inom parentes). Där uppstår ett nytt sätt att skriva, där Genberg går rätt in i upplevelsen. Det är ett sätt att skriva som inte är anpassat eller tillrättalagt, men som utgör en realism som vägrar vara slätstruken. Alla de försvinnanden som boken gestaltar får sägas vara en trovärdig bild av vad livet består av, en kedja av avsked.
Man kunde säga: när är tiden mogen för Ia Genbergs genombrott? Det lär inte komma, inte på den så kallade breda fronten. Det torde bli sedvanliga hyllningar av denna bok, men den större läsande allmänheten kommer att skynda vidare. Varför är det så? Jag tror att Genbergs böcker är för störiga – de vägrar anpassa sig till samtidens behov av enkelt paketerade böcker som kan summeras i några slagkraftiga meningar. Det här är litteratur som inte går att sälja in, som inte fogar sig och blir marknadsanpassad. Hon skriver djupt oroande böcker som signalerar sin förtvivlan, och då kan man inte räkna med att folk finner det nödvändigt att lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar