Vägen – en serieroman, Cormac McCarthy med Manu Larcenet, översättning Thomas Preis, Cobolt

 

I år är det 20 år sedan Cormac McCarthy gav ut den postapokalyptiska Vägen, den av hans romaner som säkerligen flest läsare känner till. Då var det hans tionde roman – den skulle strax innan hans död 2023 följas av två besynnerliga syskonböcker, Passageraren och Stella Maris, som i Sverige gavs ut i en volym.

Troligen är Vägen den av McCarthys böcker som också kommer att få längst liv. Inte för att den är bäst, men dess tematik lär ju bara bli alltmer aktuellt ju längre vi får leva. Den filmatiserades några år senare, men trots att den regisserades av den erkänt skicklige John Hillcoat blev det en film full av kompromisser, som inte var i närheten av att skildra de hemskheter som pappan och sonen stöter på i förlagan. Nu har den också blivit serieroman, adapterad av fransmannen Manu Larcenet, som har gjort ett excellent jobb för att behålla originalets svärtade ton. Liksom i filmen är världen monokrom, men här går det för första gången att föreställa sig pappan och sonen som två överlevande, där svälten och vedermödorna satt sina tydliga spår.

Pappan och sonen drar sin kundvagn med förnödenheter genom ett Amerika i ruiner, där döda människor kantar deras väg. Reklamskyltar påminner om civilisationens ödeläggelse, och en tavla utanför kyrkan likaså en absurd respons: ”ONLY ONE WAY TO HEAVEN – JESUS”. Texten följer McCarthys roman i spåren, även om en del detaljer ändras (pappan blir skjuten i huvudet och inte i benet, till exempel). Samma översättare, Thomas Preis, har anlitats, och intrycket blir att det är en återgivning i typ skala 1:1. Det har jag inget emot, även om det kan bli för vördnadsfullt.

Det är ändå ett verk som står på egna ben, och spänningen kvarstår. Glöm filmens relativt städade behandling: här blir det uppenbart att inga hänsyn har behövts tas till en snygg-Viggo i huvudrollen, utan pappan är avsevärt osexigare i rollen som en dödssjuk överlevare som behöver vara både hänsynslös och hänsynsfull. Denna balansgång, som illustreras av pappans korthuggna dialog med sonen, är romanens behållning, där den ständigt konfronterar frågan om vad som utgör en ond och en god människa.

Det kanske är förenkling, eller som Kristoffer Leandoer hävdade i en omvärdering av romanen efter att inledningsvis ha kallat den ett mästerverk, att det är pekoral och kitsch. Eller så är det så här den grundläggande frågan om gott och ont ska ställas – som en arketypisk enkel fråga om liv eller död. Larcenets illustrationer bidrar till berättelsens grådaskigt sorgsna ton, där askan, mörkret och regnet dominerar bildsättningen. Det makabra betonas ständigt, men aldrig riktigt påträngande, mer som subtila påminnelser om vilken förödelse som har föregått pappans och sonens marsch mot havet och en osäker framtid.

Ja, och romanen, och serieromanen, slutar i samma ovisshet. Vägen har ett lika lyckat slut som en annan roman i liknande genre, alltså dystopin The Handmaid’s Tale, där Offred ju liksom sonen till slut tas om hand – om det är till räddningen eller döden får vi inte veta, och det är till båda verkens fördel. Atwoods roman blev ju också serieroman, men tvingas jag välja tar jag hellre den här versionen av Vägen: den är helt enkelt inte lika hovsam.