Ur en spricka, Elisa Biagini, översättning Julian Birbrajer, Lejd

 

På omslaget till italienska poeten Elisa Biaginis diktsamling Ur en spricka känner vi igen ansiktena hos två bemärkta poeter: Paul Celan och Emily Dickinson. Det är en diktsamling från 2014 som nu översätts i sin helhet av Julian Birbrajer, som också är verksam som konstnär. Vad har då Celan och Dickinson gemensamt, utöver att vara den kanske enskilt viktigaste poetiska rösten från var sitt århundrade – Dickinson för 1800-talet, Celan för 1900-talet?

Framför allt står de för ordens knapphet och det koncisa uttrycket, något Stig Larsson tog fasta på i en dikt från samlingen Ett kommande arbete: ”Språket som triumfvagn: poeter som Celan / och Mandelstam / och Emily Dickinson / som med något av det allra minsta – / ord i rispande slingor / som ju som ord / knappt väger något alls i halsen och på tungan – / kunde varsna hur de var verksamma i en annan värld / med il-blixtrande pilar bort till den världen.” I sin bok låter Biagini var sin del skrivas i dialog med Celan och Dickinson, och som om Larsson vore ett orakel återfinns en viss Mandelstam också i boken!

I efterordet föreställer sig Lars Hermansson ett möte mellan Celan och Dickinson – den goda nyheten är att en läsare kan sammanföra dem utan minsta bekymmer. Han försöker också komma på om någon poet tidigare skrivit så uttalat och så konsekvent i dialog med föregångare, och hittar exempel hos Bo Carpelan och Anne Carson. Ett mer närstående är förstås Ann Jäderlund, vars Ensamtal ju utgick från lösryckta citat från brevväxlingen mellan Celan och Ingeborg Bachmann. Och vad ska väl Jäderlunds Dickinson-översättning Gång på gång är skogarna rosa kallas, om inte ett gemensamt arbete mellan två poeter från var sitt århundrade och var sitt språk?

Här hos Biagini ingår således en svit Celan-dikter, där rader från hans tyska kursiveras i dikterna, och utgör – med en programförklaring – en ”stubintråd”. Vad är då Dickinson i sviten om henne? Kanske en negation – en andning – en paus? Eller bara det retfullt gäckande och undflyende … I mitten en längre dikt om poetens morfar, som råkade heta Dante i förnamn (solo in Italia!).

Den metod hon använder sig av påminner i viss mån om just Anne Carson, som också gett boken ett anslående motto: ”om språket går bortom verkligheten, / gå dit du också”. Då kan de två poeter Bigaini använder kopplas samman, till exempel i deras skarpa bildspråk. Celan: ”och du leker med yxorna / och till slut blänker du som de”. Dickinson: ”hon hanterade sina näpna ord som knivar – / så skimrande de blänkte –”. (Jämför Jäderlunds version: ”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor – / Hur glittrande de sken –”.)

De båda tidigare poeterna har också en estetik som nyttjar fragmentets potential. Hos Celan ofta i form av nyord, medan Dickinsons säregna geni består i hur hon vänder på ens föreställningsvärld i hisnande paradoxer. Det gåtfulla dikterar villkoren hos båda, och de rör sig med små steg. Biaginis tilltag gör mig uppmärksam på rytmen hos både Celan och Dickinson. Det kan se ut så här, med Celans bidrag i kursiv stil samt oöversatta längst ned på sidan, som en fotnot:

Jag lutar pannan

mot glaset, ser in i

dina ords natt,

rösten bleknar av

tystnaden, skuggorna

tätnar mellan raderna:

jag är du när jag jag är. 

 

Nachte deiner Worte

ich bin du, wenn ich ich bin

Kan en kärleksförklaring vara tydligare eller vackrare: ”jag är du när jag jag är”? Överlag strävar Biaginis dikter mot ömhet, förståelse och tillit. Och Dickinson-sviten har också några starka dikter:

jag tittar på dig såsom

man tittar på ett hus

i lågor. (du

tittar på mig såsom man

tittar på en ståltråd

på en äng.)

Jag nämnde Dickinsons koppling till andning och paus. I de dikter Biagini skriver blir hon också ett sår, men framför allt avstår hon från att skriva pastisch. Jag gillar nog just den här avdelningen mer än Celan-dikterna, som eventuellt rör sig för nära imitationen eller pastischen. Det är kanske inget fel i sig, men jag ser mer av Biaginis egna röst när hon skriver utifrån – eller inifrån – Dickinsons förlagor, med ett friare förhållningssätt. Därmed undviker han fällan att skriva ”i hennes anda”.

Men som helhet är det här en starkt sammanhållen bok, som elegant turnerar Leonard Cohens gamla utsaga att det krävs en spricka i allting för att ljuset ska nå in. Hos Biagini finns det – som titeln också utlovar – en spricka, men det är ”för bläcket / att sippra in i.” Som läsare är jag glad att hon har hittat den sprickan, och att hon gör det med ett bläck som är så fylligt och betydelsefullt.