När Jon Fosses stora projekt med sju böcker tas i mål saknas stora dramatiska händelser på ytan. På det inre planet däremot sker något helt storslaget: den materiella världen ger vika för en fjärde dimension.
På det yttre planet händer inte mycket. Konstnären Aslea har precis avslutat sin sista målning, ett Andreaskors. Han ska fira julen hos grannen Åsleik och hans syster Guro. Han kör några målningar till en planerad utställning i Bjørgvin (Bergen). Och avslutar varje kväll med att fingra på ett radband och be böner på latin.
Om detta handlar de sju böckerna i Jon Fosses Septologi, som nu avslutas med de två sista böckerna som samlas i en tredje volym (de två första utkom 2021 och 2022). I princip samma handling i alla sju böckerna, där Asle minns sin hustru Ales, död sedan länge, och namnen Asle, som också är konstnär, med samma frisyr (hästsvans), och med grava alkoholproblem. Asle själv är sedan en tid nykter alkoholist.
Så, varför är detta Nobelprismässigt? Kanske det är så enkelt att Jon Fosse erbjuder den totala motsatsen till samtidens ytlighet och fördumning. Hela det här skrivprojektet, de sju böckerna i tre volymer, består av retrospektion, rannsakning, inre skärskådan. Den gamle Asle – som vi lär känna genom totalt 1165 tätt tryckta sidor med inte en enda punkt – blir fullständigt levande och genuint mänsklig för oss läsare, som en neurotisk grubblande osäker man.
Otidsenligt är greppet också på det viset att det tvingar fram en fokuserad läsning, som helt går på tvären mot samtidens fragmentisering och splittring. Det går inte att läsa Fosse medan du dränerar din uppmärksamhet genom att scrolla på mobilen. Det här är slow reading på allvar.
Asle är gammal och trött, bilderna i hans huvud håller på att blekna. Det som lever starkast i honom är kärleken till Ales; den är så slitstark att den tränger undan alla andra tankar. De vackert sorgsna scenerna när ett ungt par hittar en lekpark och gungar i ett milt snöfall torde referera till de unga Asle och Ales – scenen fanns också i första boken. Och så fungerar de här sju böckerna, att de kommunicerar med varandra med scener som inte i direkt mening upprepas utan mer återspeglas.
Kanske det största och bästa av Fosses litterära tricks är just förmågan att hålla det förflutna levande, att han visar oss att vi måste arbeta mer med minneskonsten. Den allra mest förtjänta av Nobelpristagarna, William Faulkner, kommenterade i Själamässa för en nunna: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.” Den hållningen är också Fosses.
Liksom Asle har Fosse en bakgrund som alkoholist, och det finns också likheter i att båda har konverterat till katolicismen. Att en författare väljer en bildkonstnär som sitt alter ego finns också i exempelvis Elaine Risley i Margaret Atwoods Kattöga, den namnlösa huvudpersonen i Clarice Lispectors Levande vatten, samt Lily Briscoe i Virginia Woolfs Mot fyren.
Ytterst handlar det om att skapa något, en värld, eller som i Lispectors fall ”den fjärde dimensionen”. Nog hamnar Fosse också han i denna fjärde dimension med detta storverk, genom att försätta läsaren i ett välsignat tillstånd som inte hör till den materiella världen. Där finns något större än snäv ekonomisk vinning, något som utklassar de elva miljonerna Nobelpriset skänkte. Där finns den slitstarka litteraturens subtila påminnelse att vi människor består av mer än vad ytan visar.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/10 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar