Älvkungens dotter, Sarah Kirsch, översättning Marie Tonkin, Faethon

 

Sarah Kirsch? Om namnet låter bekant för er beror det troligen på att hon finns representerad i den lilla boken Glashussplitter, en översättning av hennes dikter till svenska, på Ellerströms i mitten av 90-talet. För mig är hon mest bekant för att jag ofta tänker på hennes förhållande till interpunktion – som hon liknade vid hållplatser för läsarens rytm.

Den äldre översättningen fokuserade mest på den tidiga poesin, medan det urval som Faethon nu ger ut – Älvkungens dotter, i översättning av begåvade Marie Tonkin – har den senare poesin som riktmärke. Kirsch levde 1935-2013, och tillhörde länge DDR:s författarskara, tills hon hamnade i onåd och fick lämna för Västtyskland. I efterordet kallar Tonkin henne för ”både återhållsam och vildvuxen”, och urvalet bär syn för sägen. Hon är en poet som inte går att inordna i något slutet system eller en fixerad inriktning.

Hur var det nu med interpunktionen? I flera av dikterna är den sparsamt hanterad, med avsikten att leda till en andlös läsning utan uppehåll (”atemlos und ohne abzusetzen”). Dikterna är hämtade från tio diktsamlingar från 1967 till 2001. Hon föddes som Ingrid Bernstein, men tog förnamnet Sarah för att hedra de judar som mördades av nazisterna under andra världskriget. Kirsch var något hon fick på köpet när hon gifte sig.

Det vildvuxna och återhållsamma som Tonkin nämner etableras i många av dikternas tematik och bildspråk. Snön är ett återkommande inslag, med dubbla funktioner: dels den bokstavliga – kylan – och dels den bildliga. Kasten mellan olika stämningslägen är tvära och oförutsägbara. Ungefär raka motsatsen till den sorgsna ursäkt till poesi som AI:s ChatGPT hittills har lyckats prestera. Rytmen som Kirsch åstadkommer främst med sin säreget okonventionella interpunktion är våldsam och jazzig, med en puls av visst modernistiskt snitt: ”Världens fyra hörn / Är fulla av sorg. Kärlek / Är som när ryggraden bryts.”

Det finns också tidsförskjutningar till forna tiders ideal, främst 1700-talet. Det här är dikter som är bra på att bevara gåtfullheten och mystiken intakt, utan att det blir obskyrt eller diffust. Det är mycket djur och natur, som ju är välbekanta inslag i poesin. Men Kirschs dikter slår sig aldrig till ro. Hon förfrämligar sin värld och ger den samtidigt tydliga konturer. Det saknas inte referenspunkter till en igenkännbar verklighet, men hon renodlar och förenklar: många dikter är så korta att de liknar fragment: ”Den vilsne mannan knackade förgäves / De sönderfallande dörrarna kunde inte / Erbjuda något mänskligt”.

Som titeln antyder anspelar Kirsch ibland på myter, där religion och historia vävs samman och samverkar i legender, för att visa hur allt hänger ihop. Man kunde kalla det en pågående återförtrollning, eller bara att hon är ute efter att skapa en struktur åt det bortflyende, som i dikten ”Kattliv”:

Poeter älskar ju katter

De okontrollerbara milda

Fria som sover drömmer bort

Novemberregnet i sidenfåtöljer

Eller bland trasor ger

Stumma svar ruskar på sig och

Lever vidare bakom jägarens stängsel

Medan de besatta grannarna

Ännu antecknar registreringsnummer

Den övervakade mellan sina fyra väggar

Har för länge sedan lagt gränserna bakom sig.

Så handlar dikterna om att befinna sig i ett tillblivande: ”Allt har förändrats / Bara molnen är / Som förut / Jag vet inte om jag / Är som förut.” Kan det göras tydligare än så: poesi ska inte bara väcka häpnad och förundran hos läsaren, utan också hos poeten själv (lex Søren Kierkegaard). Det finns en ogarderad ärlighet hos Kirsch som får dikterna att bli lika cerebrala som sensuella, eller menar jag sensoriska? Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag ser en märkbar progression mot en allt djärvare och mer anspråksfull poetik. Kort sagt: dikter som är så bra att jag inte gärna vill plocka sönder dem allt för mycket i en analys.