Av en omdömesgill person får jag rådet att läsa Patrik Hagman, och jag får tag på hans bok från 2017, Sorgens gåva är en vidgad blick. Det är en stark titel, som utgår från några traumatiska händelser i Hagmans liv. Hans pappa dog när han var i tjugoårsåldern, och som vuxen gifter han sig och får efter några års svåra prövningar en son. Först dör sonen i cancer, endast sex år gammal, och strax därpå hans fru i en plötslig hjärnblödning.
Kan titeln inte då uppfattas som en provokation? Hur går det att ta emot sådana besked med tacksamhet? Fråga Nick Cave, skulle man kunna säga, vars femtonåriga son först dog för tio årsedan, och senare en annan son som var i trettioårsåldern. På sin blogg The Red Hand Files har Cave skrivit utförligt och vackert om hur sorgen har fått honom att växa som människa och till exempel inte längre vara helt uppslukad av sitt konstnärsskap.
Hagman nämner också Cave i sin bok, men jag kan inte förlåta att ”Rock of Gibraltar” utses till hans bästa låt. När jag samma år som den här boken utkom listade Caves 234 bästa låtar hade den låten plats 234. Nu är visserligen inte det här tillräcklig orsak för mig att bli ogint inställd till boken (eller?), men låt säga att det inte underlättar – att han också lyssnar på 90-talets kanske vidrigaste artist, Jamiroquai, är inte heller till hans fördel när jag ska demonstrera ett par av mina betänkligheter.
Sorg som görs offentlig blir ofta påträngande och kladdig. Att Hagman citerar långa partier från sin frus privata texter får boken att röra sig mot det ibland onödigt intima. Att han skriver från ett uttalat religiöst perspektiv – han är teolog – provocerar säkert somliga, som störs av att han talar om att mamman och sonen ska återses i evigheten (himmel!). Jag har svårt att ställa upp på föreställningen att bönen hjälper – inte i konkret eller bokstavlig mening, i så fall. Eller när Hagman antyder att det som har skett är en del av Guds plan.
Få saker är lika lätta att raljera över, och tro mig, jag har hört många självutnämnda komiker tro att det är vass satir att häckla den som förblir team Gud trots att så mycket tyder på att han är – med Kristina Lugns ord – en psykopatisk jävel. Som om Guds vägar vore fattbara för en svensk ståuppare? Jag ska inte heller gå i fällan att ironisera över att Hagman glömmer de flesta av faserna i sorgeprocessen, men här har ilskan, förnekelsen, depressionen och köpslåendet raderats ut. Är det ett lifehack att gå rätt in i acceptansen? Jag vägrar tro det, men hos Hagman finns inga spår av tvivel i hur han tar sig an tillvaron efter de två dödsfallen i hans omedelbara närhet.
Jag har faktiskt inget principiellt problem med att djupt troende skriver böcker, men det verkar som att ju högre upp i hierarkin de hamnar, desto mer floskulöst skriver de. Tror du mig inte? Har du försökt läsa K.G. Hammars bok om Dag Hammarskjöld? Präster borde lyda den regel Selma Lagerlöf uppställde med sin präst Gösta Berling, poeten som inte skrev poesi (han levde poesi). Hagmans bildspråk lämnar milt sagt en del övrigt att önska.
Bättre lyckas Hagman med att gestalta vardagen och familjelivet, där han skriver ärligt om ett äktenskap som inte alltid var friktionsfritt. Det är tydligt att de var olika: han dogmatisk, hon bohemisk, och där kunde han förstås ha hjälpts av några ord från Rilke: ”[N]när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!” Men vad vet jag, teologer kanske inte får läsa poesi, ens om den skrivits av den mest sakrosankta av dem alla?
Det är inte smickrande för Hagman när han redovisar sin högfärd inför andra föräldrar på lekparken eller att sonen sov både för- och eftermiddagar (wtf?). När han ska vara pappaledig verkar han drabbas av akut leda, och gnäller som en fucking tonåring som bara vill att sonen ska hamna i sina för- och eftermiddagsdvalor så att han kan ägna sig åt sina intellektuella uppdrag (att skriva böcker, I don’t know).
Men för all del, jag ska inte förneka att Hagman också har en del klokt att säga om religionen och sin tro, för den som orkar sila högtravande ordval och en kanslisvenska som jag inte sett maken till sedan jag – just det, läste K.G. Hammar:
För mig handlar inte kristen tro primärt om att skapa ordning i världen för att jag ska känna mig trygg. För mig handlar kristen tro mera om att lära sig se att världen är mycket större och märkligare än jag någonsin kan förstå mig på, att alla lagbundenheter jag kan tänkas skönja bara är små glimtar av en betydligt högre ordning.
Jo, fast vad ska en med "en högre ordning" till? Hagman skriver om sorgen i imperfekt, när han borde ha valt presens (nej, jag menar inte det här bokstavligt, men du fattar). Sorg är något som inte går att skildra i dåtid, det är ett sår som inte läker. ”Time wounds all heels”, som Groucho Marx sa. Medan jag läser driver mina tankar iväg: är sorgen vacker eller ful? Jag får inga svar i Hagmans bok. Han skriver i brist på nyfikenhet inför det svåra och potentiellt stora i sorgen, som om det fasansfulla och avskyvärda i att sörja inte riktigt är något han vågar närma sig. Det är förstås förståeligt, och kan bero på att boken skrevs för tätt inpå det som hände honom.
I stället rationaliserar han sin fantasi och det som är oförutsägbart i tillvaron, och förlåt, men det blir bara tråkig läsning. Närvaro – ett nyckelbegrepp hos Simone Weil – reducerar han till en banalitet: ”ett slags värme inom mig”. Kisar Hagman på författarfotot inte misstänkt likt Deepak Chopra? Han skriver också om att lita på Gud, men det är en bräcklig inställning: om vi kunde lita på honom vore han – jag tvekar att skriva ”mänsklig” här – något annat än Gud, alldeles oavsett.