Solar Plexus. Om en författare och hans kropp, Aris Fioretos, Norstedts

 

Den svenska litteraturen är en cerebral historia. De enda författare som jag på rak arm kan komma på som konsekvent och metodiskt har ägnat sig åt kroppen är Sven Lindqvist och Linda Skugge. Få författare är nog lika cerebrala som Aris Fioretos. Därför kan det te sig en smula överraskande – eller tvärtom helt självklart – att hans senaste bok handlar just om kroppen. Solar Plexus. Om en författare och hans kropp tar vid efter ett par hans senare böcker, såsom Nabokovs ryggrad som kom i fjol och den något äldre Vatten, gåshud.

Liksom den senare utgår Fioretos från en föreläsningsserie. Inte för att det märks nämnvärt: det här är i hög grad text, denna essä som ofta tar avstamp i det egna skrivandet, om än med vissa omvägar kring det egna jaget, som lurigt nog skrivs ut i tredje person. Vad vore distanserande effekter utan sin förmåga att rikta strålkastarljuset mot närhet?

Vi som läst Fioretos tidigare vet vad vi får: det är stiligt, trivsamt och lärdomsrikt. Somliga anser nog att det blir docerande, men det är en grund läsning i så fall: man får vara rejält blasé för att undgå att smittas av nyfikenheten och entusiasmen hos Fioretos när han med sedvanlig spänst skriver om badkar, vävnader, åtrå, ätstörningar, elektricitet, Alaska, Rembrandt, grekiska gudar och Kafka – och en hel del däremellan.

Badkar, ja. Jag minns alla mina badkar och hur de brukade ta emot mig och min kropp (allt är relativt): första, tredje och fjärde egna lägenheten, men jag har saknat denna attiralj sedan 2005. Konstären Lucien Freud lär ha badat flera gånger om dagen, får vi veta här. Dennes ledord – ”urgent”, ”subtle” och ”concise” (Fioretos översätter ”angelägen, känslig och koncis”) – bildar utgångspunkt för resonemanget kring kroppen, det Hamlet i en berömd passage kallade ”this mortal coil”. (Vän av oordning inflikar här att This Mortal Coil också är ett postpunkband, medan Fioretos i den här boken skriver en del om protopunkbandet Television.)

Stilens närvaro i allt Fioretos tar för sig är nog – på tal om flytande vätskor – en vattendelare. Allt i hans prosa är så kalkylerad, så väl avvägd och genomtänkt, att det nästan blir påfrestande. Den svindel som uppstår kan nog uppfattas som antingen behaglig eller tröttsam. Det är en svår balansgång mellan tolkning och övertolkning, det sökta och det utsökta, men jag uppskattar hur hemtamt han behandlar sina ämnen. Det går för all del att någon gång sucka över en del långsökta kopplingar när han ägnar sig åt den extremsport som går under namnet ”närläsning” – i synnerhet av personnamn – men i gengäld delar han generöst med sig av allehanda fynd i en rätt eklektisk litteraturhistoria, som vidgar kanonbegreppet.

Det är inte helt lätt att sammanfatta vad det här är för slags bok. En hungerns poetik och grammatik, kanske en någorlunda adekvat summering. När han citerar Patti Smiths ode till outsiderskapet, ”Rock N Roll N****r” kommer han in på The Doors spår ”Break On Through (To the Other Side)”:

Som dionysiker behöver en i alla fall inte heta Jim Morrison, eller för den delen Friedrich Nietzsche, för att veta att det där genombrottet till andra sidan är både lustfyllt och smärtsamt. Våndan är vällustens baksida.

Att han den här gången skriver relativt mycket om musik kan förvåna, men bara den som inte läst hans förra roman De tunna gudarna (som var en parafras på just Televisions historia), eller hörde vilken eminent musiksmak han hade när han en gång i tiden sommarpratade (Massive Attack, minsann). Inte för att Fioretos någonsin går i öppen polemik, men jag kan inte låta bli att uppfatta ett stycke som en pik mot Bengt Ohlssons mediokra roman om Johnny Ramone (hette den verkligen något så andefattigt som Gå, Johnny gå?). Det sker när Fioretos indirekt försvarar varför han inte skriver direkt om Television och Tom Verlaine i De tunna gudarna, helt enkelt för att med de verkliga namnen ”urartar prosan till en finkulturell version av Hänt i veckan.”

Men annars är det på det hela taget verserat och civiliserat, men ändå livfullt och engagerande. Han klarar av att skriva om sina egna böcker utan att direkt låta självupptagen, och han drar också en lans för privilegiet att som läsare ”ryckas hän” – ett ganska viktigt klargörande i dessa tider som antyder att kritikern ska vara som en obducent som rycker och drar i (den döda?) texten. Hänryckningen som estetiskt kriterium för en professionell läsning – jag kan tänka mig värre alternativ.