att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 mars 2018

Solar, Theis Ørntoft, Gyldendal


Efter att under några år ha läst en försvarlig mängd dansk samtidspoesi står det klart att det gör mig dåligt skickad att sätta in deras verk i en inomspråklig kontext, då jag saknar referensramar. Därför befarar jag att mina texter om de danska poeterna kryllar av referenser till svenska poeter, som jag är mer inläst på. Och det är ju pinsamt.

Vad ska jag då säga om den danska prosan, som jag är ännu sämre inläst på? Det är tydligt att Theis Ørntoft med sin romandebut Solar skriver in sig i en tradition, nämligen generationsroman. Det är endast med stor ansträngning jag undviker att därmed nämna de svenska motsvarigheterna Lundell, Hagman, Koli, Ståhl …


Befriande nog tycks det mig att Ørntoft också ger blanka fan i sina danska föregångare, något som inte förvånar den som sedan tidigare är bekant med hans poesi, som i den kaxigt självständiga Dikter 2014. Det är lätt att läsa den här romanen som en vidareutveckling av stil och tematik från den diktsamlingen, att det även här rör sig om ett jag som släntrar fram i tillvaron, en ung man som heter Theis, som bekämpar tristessen med de för genren beprövade knepen sex, droger, fester, resor … Men också en del kanske mer oväntade inslag, som en fotbollsmatch, och en del krocket spelas också – allt skildrat lika minutiöst i en protokollartad stil som är högst underhållande.

Tomhetskänslan härskar starkt hos Theis: ”Der var noget bundløst og tomt over min tilstand”, skriver han redan på första sidan. Han är den registrerande flanören, som ju också känns igen från ett otal romaner. Inledningsvis beskriver han den personliga ledan, och irritationen kring de unga eleverna han undervisar på Testrups Højskoles skrivarlinje – de bortskämda glinen som inte ens klarar av att dricka sig fulla och orka släpa sig till morgondagens föreläsningar. De är så förbannat tråkiga, dessa spolingar, konstaterar han. De löper inte amok – eller, jo, fast när de gör det sker det på det danska, städade sättet.

Därpå följer Theis nedstigning i – ja, amok är väl att säga för mycket. Han onanerar till filmer med Kelsi Monroe, spelar GTA, tittar på tennismatcher på tv, dricker öl och tar kokain, börjar träna på gym och råkar hamna i ett förhållande med den skitsnygga Nadja, och de har sex, ibland över flera sidor, skildrade på ett sätt som ligger närmare renodlad pornografi än den cringeworthy prosa som brukar belönas med Bad Sex Award i England. Sedan hamnar han ute i Europa, och både närmar sig och löper över amok-tillståndet tillsammans med den nyfunna vännen Diago.

Romanen rör sig i kronologin över tre delar, över tre tillstånd. I första delen handlar det om huvudpersonens misslyckande att ta sig in i världen, i den andra delen lyckas han så gestalta vardagligt liv tillsammans med Nadja (tills han blir påkommen onanerande i städskåpet), och i tredje delen tar han sig ut ur världen, in i det där som han spanat efter men som kanske inte är lika njutningsfullt som han trott.

Theis är en registrerande människa, och berättelsen löper som ett flöde. I stället för ett narrativ blir det en jagberättares osorterade och ofokuserade flöde, och konstigt nog blir det bättre som roman betraktad än det kan låta. Helt enkelt därför att Ørntoft är så odistanserad, att han vågar krypa in i skinnet på sin berättare, som alltså heter Theis, men det blir aldrig besvärande med denna lek med autofiktionen. För Theis är ju mannen utan egenskaper, en helt anonymiserad gestalt.

Genom hela romanen lyser en ond sol, en allt mer klibbig obehaglig värmande het-hätsk sol. De kosmiska undertonerna från diktsamlingen ges här fritt spelrum. Theis utför ontologiska undersökningar med nonchalans, och skriver med en lyrisk sensibilitet, även den utförd med en nonchalans som är uppfriskande och välgörande:

                      Mennesket har intet sprog for det der foregår.
                      Mit liv indgår i denne uoverskuelighed.
                      Det private er ikke politisk.
                      Det private er planetarisk.

Han är avskärmad, men vill försöka se sammanhangen, vill nå fram till vad som förankrar honom i existensen. Det sorgliga, visar Ørntoft, är ju att den moderna människan är avskuren från det som omger  oss. I en rolig kedja av exempel visas hur obefintlig vår praktiska kunskap är – att allt som vi sysslar med har blivit abstraktioner, och sorry men här kommer ytterligare en av dessa egocentriska referenser, men jag tänker på Sara Danius essä Husmoderns död, hur vi inte längre kan stycka ett djur (det är också ett av Ørntofts exempel).

Den här bristen på praktisk kunskap leder till att vi också har tappat respekten för det som omger oss, och där finns också naturkunskapen. Klart som fan att vi inte bryr oss om planeten när vi inte har kunskap om hur den påverkas av hur vi förhåller oss till den. Sorry, biologer, jag vet att ni vet, men ni måste göra ett bättre jobb.

I Ørntofts roman, som inte är en roman lika mycket som en lyrisk monolog, förekommer samtiden som en kuliss. Det är 2016, det är 2017, samtidsmarkörerna är flitiga men blinkar svagt, pockar inte ens på någons uppmärksamhet. Allt bara sker, ingen bryr sig. Det är en prosa som kunde ha skrivits av Bret Easton Ellis 1985, och det må låta som negativ kritik, men det är högsta beröm. För hur mycket Ellis än kritiserades då, i synnerhet av de svenska kritikerna som tävlade i att såga hans böcker, har vår tid nu kommit ikapp hans skildring av det postkapitalistiska samhället som rovdjursaktigt egoistiskt och hedonistiskt.

Ørntoft låter sin berättare Theis vandra omkring i resterna av den värld som vi själva har slagit i spillror. Det är en roman som utmanar både formmässigt och innehållsmässigt, och liknar på ett plan inget annat i den genre som går under namnet generationsroman. I synnerhet när Theis lämnar landet och så att säga även lämnar jaget bakom sig i fullständig jagupplösning, något som kan sägas speglas i att Ørntoft samtidigt lämnar mimesis och går in i ett absurt läge som både roar och oroar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar