Skogen, Stig Dagerman, Stina Jackson, Sofia Jannok, Andrea Lundgren, Novellix

 

När väl Lars Trägårdhs kanon lanseras hoppas jag att skogen finns med, för finns det något svenskare? Det skulle väl vara att sitta ensam på bussen då. Påpassligt nog har Novellix senaste ask med fyra novellböcker just skogen som tema, och det är inga dåliga namn som radas upp. Både stig (Dagerman) och (Lund)gren finns med!

De fyra författarna har var sitt förhållningssätt till skogen. I Stig Dagermans fall är det två korta. ”Den hängdes träd” är så pass kort att lite utfyllnad krävdes – å andra sidan är texten ”Vårt behov av tröst är omättligt” ingen dålig utfyllnad. Den har en koppling till skogen också, om än aldrig så liten. Dagerman utkom 1947 med en på många plan suverän novellsamling. I den novell som har valts ut här har en man med öknamnet Skeppet (efter ett benbrott i ungdomen) svårt att hantera sin svartsjuka då hustrun kurtiseras av den mer virile Edgar. Spänningen är utomordentligt hanterad av författaren.

Dagerman är ju tyvärr annars nästan för virtuos, nästan för självmedveten, nästan för skicklig i sin kontroll av verkningsmedlen. Därmed får hans prosa ett visst drag av perfektion, av iskall strategi. Han saknar det Leonard Cohen en gång kallade ”the crack in everything, that’s how the light shines in”. Mycket kan sägas om Dagerman, men så värst mycket ljus hittar man inte hos honom. Fast, när jag var ung stördes jag av nostalgiker som menade sig sakna hans patos i samhällsdebatten (sent 80-tal, yuppie-eran). Nu hittar jag i ”Vårt behov av tröst …” formuleringar som någon borde ha yttrat senaste gången Tidölagsregeringen talade om strängare straff och fler fängelser: ”den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet.”

Stina Jackson har gett ut några spänningsromaner av hög kvalitet, och bidrar här med kollektionens enda helt nyskrivna novell. ”Gläntan” är en kuslig berättelse om oskuld och skuld, om en ung tjej som vantrivs i familjens sommarstugeidyll nära de norrländska skogarna. Det är den varma sommaren 94, när herrarnas fotbollslandslag skapade en fotbollsfeber som aldrig återskapats. Hon bryr sig inte ett iota om fotbollen, men söker sig till en glänta där det finns en spännande kille, alldeles för gammal för henne, och alldeles för farlig.

Till det yttre liknar det här en novell av Sara Stridsberg, och det säger jag verkligen inte för att förminska Jackson. Även här skapas stor spänning, parad med olust, i och med att relationen mellan tjejen och den unge mannen är så uppenbart skev och olämplig. Hon stjäl snacks och öl åt honom, och det brukar bara gå på ett enda sätt i sådana historier. Vuxenblivandet är ju en initiationsrit som tar hårdare på somliga.

I Sofia Jannoks novell ”Guohp´ahkku” är det två pojkar som ”skidrar” på fjället för att hålla koll på renhjorden, och närapå fryser ihjäl i det bistra klimatet. De får oväntat besök av en uråldrig kvinna som de kallar ”Mögelgumman”. Jag är inte särdeles imponerad av den korta berättelsen – även här krävs en utfyllnad, här i form av ett förord av författaren, men det tillför inte så mycket. Själva berättandet gör sig för beroende av tell, på bekostnad av show – det vill säga, för lite gestaltning. Det är ingen dålig novell, men möjligen hämmas Jannok av att ge sig in i mångsysslandets domäner. Säg när det senast blev bra när en artist eller kändis skrev skönlitteratur? Jonas Karlsson, skådespelaren, är en habil författare, men ärligt – hans talanger som skådespelare överträffar vida allt han utfört som författare.

Möjligen hämmas Jannok också av omgivningen. Dagerman, Jackson och kanske allra främst Andrea Lundgren bidrar med utmärkta noveller, så det blir en orättvis jämförelse med en amatör bland proffsen. Lundgrens novell, ”Det som sker med en”, är hämtad från novellsamlingen Nordisk fauna från 2018. Den klarar sig hur bra som helst på egen hand. En kvinna från storstaden sitter på nattåget upp mot norra Norrland, rätt in i skogen. Så, mitt i natten, blir tåget stående. Kvinnan vaknar från en dröm, och alla passagerare verkar ha klivit av tåget – in i skogen? Där dimman är som tätast …

Liksom Dagerman är Lundgren i full behärskning av sin stil och sin berättarteknik. Men hennes noveller blir inte lika stela som hans. Hon lyckas också levandegöra skogen, låta den bli ett väsen med förmåga att inta människans inre tankar och bevekelsegrunder, och påverka oss på djupet med sin skrämmande dragningskraft. Kvinnan tänker om den nordliga skogen: ”här uppe fanns utrymme för vad som helst.” Kanske skogen är vår genuina tillhörighet, och vad säger det om oss i så fall?