Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasin och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle, Tatjana Brandt, Förlaget

 

Påminn mig nu, vem var Rousseau? Schweizare, som skrev så fint om uppfostran och lämnade bort sina egna barn. Länken mellan upplysningen och romantiken, eller mer krasst uttryckt den som förde in känslan i förnuftet. Att han haft enormt inflytande på västerländsk kultur i flera århundraden går inte att bestrida – men när lästes han senast?

Finlandssvenska essäisten och kritikern Tatjana Brandt har ägnat flera år åt Jean-Jacques Rousseau. När jag träffade henne i Helsinfors för två och ett halvt år sedan var hon mitt inne i den bok som nu föreligger: Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle. En kan ta sig an boken på två sätt: antingen som ett besvär då ens kunskaper om Rousseau är begränsad, eller som ett givet tillfälle att förkovra sig i okänd mark. Kort sagt: läsa för att upptäcka något nytt.

Tatjana Brandt gör en litterär utgrävning och läser Rousseau för att förstå världen. Men man kan också läsa Rousseau för att förstå sig själv, i en allt mer osäker värld. Rousseau kan sägas vara en av förgrundsgestalterna till autofiktionen, med den besynnerligt aktuella Bekännelser. Fast Brandts ärende ligger långt ifrån i att skapa långsökta paralleller mellan honom och dagens författare – han är alldeles för förankrad i sin tidsanda för det; men det behöver inte betyda att han trivdes i sin tidsanda. Brandt förklarar: ”I allt han säger och gör finns en omisskännlig kontakt med den punkt där den yttre världen stormar in över individen.”

Med hjälp av kronologin följer Brandt i Rousseaus spår, och fokuserar i största möjliga utsträckning på skriften. Levnadsödet får man på köpet, då det skrivna är så fastknutet med det levda. Han föddes 1712 i Genève, i en hantverkarfamilj där mamman dog i barnsäng och pappan liksom trettio procent av befolkningen var urmakare, men sonen var omöjlig som gesäll. Det var en enkel, medelklassig härkomst. I många år lever han utomäktenskapligt med sömmerskan Thérèse Levasseur, mamman till de fem barnen som skänktes bort när de levde i Paris. Hur främmande det än ter sig nu var det något av en rutinmässig procedur i Paris under mitten av 1700-talet: vart fjärde barn skickades iväg till fosterföräldrar.

Själv uppfostrades Rousseau hos mammans släkt. Pappan fick göra neslig sorti efter att ha utmanat en fiende på duell, men tillhört för låg klass och därmed gjort sig omöjlig. Rousseau läser slaviskt romanerna i mammans bibliotek – idel kärleksromaner – och lägger grunden till sin identitet som drömmare. I våra dagar har det fått en pejorativ mening, och kan låta som en klen syssla, att vara en drömmare, men i sanningens namn behöver vi personer med visioner och sådana som orkar protesterar mot den rådande ordningen. Som ung hade han en benägenhet både till kleptomani och att blotta sig i olämpliga situationer, men lyckas undkomma bestraffningar (den som blottar sig måste ha huvudet på skaft, som talesättet lyder). Genom livet led han av svåra åkommor koncentrerade till sitt urinrör, men var också grav hypokondriker.

Men han verkar också ha varit en stor egoist, något som kanske inte ska ligga honom enbar till last. Det är nog svårt att bli en betydande författare utan sådana uppoffringar. Eller så här: visst går det att skapa sig en karriär och samtidigt vara en hedersprick, men du måste nog vara skoningslös för att skapa det som är odödligt. De neuroser han drogs med har nog bidragit till att göra honom begriplig också i vår kontext. Rousseau hade en i stora stycken obesvarad kärlek till musiken – bland annat försökte han lansera ett alternativt notsystem. Operan ”Byspåmannen” går ändå att lyssna på med behållning: jag hittade en inspelning med Nicolai Gedda, och det lät – trivsamt.

Det här är en intelligent skriven bok, kvick och vederkvickande, och mycket underhållande. Brandt tar till vara en författares behov av ensamhet: ofta framstår Rousseau som isolerad från sin omgivning, hur beroende han stundtals än må vara av dess gunster för att klara sitt uppehälle. Ensamheten är något även en kritiker behöver, och Brandt använder den som en slags programförklaring. Det har också fått henne att skriva sina utmärkta böcker (tidigare Fängslad och Läsa tankar) som smidigt lösgör sig från alla skolor och teoribildningar för att hävda individens tolkningsföreträde. Vad hon så gör är att i ordets bästa mening läsa kritiskt. Att skriva innebär att skaffa sig ett gehör för dissonanser.

Med nyfikenheten som ledstjärna skriver Brandt, och hon är generös med observationer av Rousseaus ”sinnliga” prosa – det är ett understatement att denna stil har smittat av sig på hennes egna språk. Underförstått öppnar hon för egna observationer kring undervisning när hon skriver om Rousseaus betydelse för pedagogiken. Och hon skriver med skärpa, men framställningen blir aldrig akademisk och torr. I stället bidrar hon med en uppiggande rant om hur vetenskapen måste lära sig ta med osäkerheten som en faktor. Hon frammanar värdet i att läsa både i yttre mening – den identifikatoriska (affektiv respons) – och i inre mening – för att inhämta insikter. Det här gör att bilden av Rousseau är långt ifrån okritisk.

Här blir han sinnebilden för filosofen som vände blicken inåt, i Marcus Aurelius anda (Självbetraktelser). I Brandts tolkning går det också att förstå varför det är givande att läsa Rousseau även i dag, med så många människor fastkedjade vid sociala medier. Så här summerar hon intrycken av hans ”Första avhandlingen”:

Texten avslutar han vackert med att skriva att det är meningslöst att genom fjäsk och lysande sociala koder försöka hitta lyckan. Att stiga i andra människors aktning är fåfäng möda om man inte först kan högakta sig själv. Roten till både lycka och dygd står, menar Rousseau, alltid att finna djupt i ens eget hjärta.

Överlag är Brandt bra på att avteckna inslag där Rousseau har något att säga oss nu: ”Hur ska det gå att älska sin nästa om det man begär inte är den andra människan, utan hennes beundran? Är vi dömda att kretsa som månar kring vår egenkärlek?” Inte heller var han något fan av meritokrati, för det gynnar endast de redan privilegierade.

Spåren av Rousseau går också att finna i romaner som Emily Brontës Wuthering Heights (Brandt väljer originaltiteln framför den svenska Svindlande höjder). Under sin livstid var Julie, eller Den nya Héloïse den mest lästa romanen i världen – nu är det något av Colleen Hoover (svindlande tanke!). Kanske det här är det egentliga startskottet till romantiken, fjorton år innan Werther avfyrade pistolen mot tinningen i Goethes eponyma roman. Den var så populär att läsare fick hyra boken till timpris – tänk om de hade varit smarta nog att uppfinna folkbiblioteket, säger jag bara.