Her kjem sola, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

För inte så länge sedan nåddes vi av den glädjande nyheten att det på Nirstedt/Litteratur kommer en ny översättning av en av norska Gunnhild Øyehaugs novellsamlingar. Den som inte kan vänta till dess kan med fördel ta sig an den rykande färska romanen Her kjem sola, i sedvanlig nynorsk skrud. Hon växlar mellan novellen och romanen, och har skrivit i runda slängar lika många böcker i vardera genre (typ fyra), samt en hel del finurliga essäsamlingar.

”Here Comes the Sun” är ju en av The Beatles minst outhärdliga låtar (om du tvivlar: har du ens hört Nina Simones omedgörliga cover?), men Øyehaug siktar inte in sig på några lättköpta intertextuella poänger. Nä, för hon tillhör den typen av oförutsägbart vilda författare som inte direkt växer på träd – särskilt inte i den skandinaviska myllan.

Här handlar det om Helga Mork, en svartsynt författare som närmar sig femtiostrecket. Hon jämför sig med en myra som ingen vill ha i sin myrstack, i en av konversationerna med den tålmodiga – men därmed inte okritiska – väninnan Irina. Annars är hon en solitär. I bakgrunden finns sonen Mattis, som hon en gång fick med en svensk författaren. Mattis bor med Lavinia, som mycket riktigt delar namn med Emily Dickinsons syster. Romanens Lavinia ska skriva en masteruppsats om rasande kvinnor i samtidslitteraturen (det borde fler göra!). Ett grannpar flyttar in och stör Helgas jämvikt. De heter Christin och Even Albert, och ska jobba på orten för att sedan skriva om det. En av dem blir föremål för Helgas intresse.

Liksom i Øyehaugs tidigare prosa dominerar excentriska inslag, som framförs i rastlöst korta avsnitt. Det handlar om kärlek och absurd humor: Ludwig Wittgenstein, Franz Kafka och Samuel Beckett är nära till hands – inte enbart för att de omnämns. Øyehaug skriver med intelligent skärpa, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Hon bryter mot konventionerna, och som läsare tvingas du ompröva ställningstaganden och utmana världsbilder som du har snickrat ihop. Lager på lager skrivs en tidigare känd historia om åldrande och trånad, utifrån en lek med det självbiografiska och ”den verkliga verkligheten”.

Genom att skriva böcker som denna utvecklar Øyehaug romanen som konstform och ger den nya möjligheter att förbluffa även en luttrad och kräsen läsare. ”Make it new” lyder en av modernismens mest slitna men också slitstarkaste uttryck (Ezra Pound sa det, och vi ska trots allt vara tacksamma över hans insats om vi inskränker det till åsikter om estetik). Det kan behöva inskärpas: romanen måste göra rätt för sig, och inte vila på de lagrar som Balzac och Woolf utformat. Samtidens författare har allt att vinna på att inspireras av den pigghet och vitalitet som föregångarna har visat, och det måste gå att ta vid där deras verk slutar för att bygga något lika hållbart och storartat, utan att det blir epigoneri. För hur ska en författare förhålla sig till sitt skrivande när allt är gjort (”två gånger”, skulle Lars Norén ha tillagt).

Ett stilprov för att illustrera hur originellt Øyehaug tar sig an gestaltning. Så här förmedlas Helgas möte med Even Albert:

Når han ser på meg, kjennest det som om han ser heilt til botns, eg blir forfjamsa, dei er ei blanding av milde og skarpe, han er sårbar og fuck, vi har gitt oss i kast med å skildre eit par auge, som vi aldri vil klare, vi nytta ordet ”sårbar”, vi vil ikkje få til å seie korleis dei auga påverkar meg her eg sit og ser på han.

Kontakten mellan Helga och Even etableras, och växer allt starkare i takt med att hon känner starkare aversion mot Christina. Det är bäddat för drama – men glöm att det blir förutsägbart, för då underskattar du Øyehaugs trick med fantasin. Om det någonstans i den här romanen finns en nyckel till hur den ska läsas kanske följande korta utbyte får illustrera: ”Og dette er eigentleg det verste med historier: at dei må forteljast. / Dei kan ikkje berre kome susande som ein komet og eksplodere på himmelen.”

Så kan romanen fungera som det som bevarar mysterierna utan att det får dig att känna dig snuvad på konfekten. I skildringen av händelseutvecklingen flirtar Øyehaug eventuellt med fantasygenren, och lyckas både skruva ned och skruva upp sitt arbete med pretentionerna (en smula lägre styrka) och ambitionerna (en smula högre styrka). En bra roman känns igen på att den vågar göra bort sig, och det här är en sådan roman som är skriven med hög insats. Utfallet är något som av den här opaka texten kan låta svår eller brydsam, men i själva verket är lika enkel och självklar som naturen. Och vad hette den, sa du? Her kjem sola!