Det är ofattbart att Stig Dagerman endast var 31 år gammal när han avslutade sitt liv. Han var betydligt yngre än medelåldern hos de 40 debutanter jag de senaste åtta åren nominerat till Borås Tidnings debutantpris (34 år). Vid 26 års ålder hade han gett ut fyra romaner, en novellsamling, en essäbok, samt fyra pjäser. När han dog 1954 hade det dock dröjt sedan han gav ut dessa böcker. Han hade påbörjat en stor ambitiös roman om författaren Carl Jonas Love Almqvists exiltillvaro i USA, som skulle publiceras några veckor efter döden.
Detta romanfragment, Tusen år hos Gud, får väl betraktas som en kuriositet i Dagermans författarskap; vad som månde ha blivit får vi aldrig veta. Nu har Bakhåll gett ut fragmentet, med ett initierat efterord av Hans Blomqvist (som dramatiserat texten för teatern). Och jag tar mig an den med viss bävan, ty Dagerman är en knepig författare på flera plan.
Dels är han notoriskt svårläst med sin intrikata meningsbyggnad, dels ställer sig alltid ångesten i vägen för det han berättar. Han är som en Kafka utan humor, eller en Faulkner med något nyktrare vision. Ändå innebar det ofullbordade projektet en ny riktning för hans skrivande, vilket ter sig mindre konstigt om man tänker på att det gått åtta år sedan den sista romanen, den ojämna Bröllopsbesvär. Fast, ojämnheten är inbyggd i allt hans skrivande, inte minst i hans kanske bästa roman, De dömdas ö, som innehåller partier som vida överträffar allt jag har läst av svenska författare (möjligen om Birgitta Trotzig undantas), men är samtidigt så tillkrånglad och stundtals så långtråkig att jag inbillar mig att den borde ha hetat De dömdas öken.
Nu hinner förstås det här inledande kapitlet knappast ens bli ojämnt. I London söker Gud upp vetenskapsmannen Isac Newton. Det föranleder embryot till ett möte mellan vetenskapen och tron, med estetiken och konsten som bisittare. Hårklyverier avhandlas med klädsam distans från berättarperspektivet, och fysikens lagar utmanas. Det finns hos Dagerman en stilens perfektion, som både kan imponera och irritera, för vad återstår för en läsare här när författaren förbrukat allt syre?
Det är ändå i stora drag en mer uppsluppen författare här, en friare Dagerman än den ångestridne 40-talisten. Det otyglade förhållningssättet passar honom bra, och det är svårt att undvika spekulationer i hur en roman hade sett ut, med den ambitionsnivå han föresatte sig. Eller är det snarare så att en roman med så grandios planering bara hade kunnat sluta i fiasko? Det ligger något storhetsvansinnigt i ambitionen, eller om det bara är vansinnigt.
Jag kan inte låta bli att se Dagerman som en återvändsgränd. Det må vara sant att jag har läst allt av hans penna, somt med stor beundran, men jag har svårt att se hans författarskap som en inspirationskälla för någons skrivande. Kanske det stämmer, som har yttrats någon gång, att han helt enkelt var för fransk för svenska förhållanden? Han har hängivna läsare i Frankrike, men jag märker sällan att yngre svenska författare någonsin har en djup förtrogenhet eller innerlig relation till Dagermans böcker. I viss mån påminner han om en enmansorkester, som drar i en massa tåtar i alla riktningar och får det att låta på ett mångbottnat och nyanserat sätt. Det är imponerande utfört – tänk att en enda författare kan ha ett så rikt formspråk! Men svänger det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.