Aldrig färdig. En obotlig omläsares memoarer, Vivian Gornick, översättning Maria Lundgren, Natur & Kultur

 

I ett gammalt avsnitt av tv-serien Seinfeld frågar sig Jerry varför folk behåller böcker de har läst, som ett slags troféer. Han undrar om de tror att något ska hända om de läser om en bok, att Ahab och valen blir kompisar i Moby-Dick? Men det är en töntig inställning (ok, jag fattar att det är ett skämt, att han spelar en karaktär etc). Någon som definitivt skulle ha invändningar är Vivian Gornick.

I boken Aldrig färdig. En obotlig omläsares memoarer, som fullbordar en trilogi självbiografiska essäböcker, vars två första installationer på svenska tidigare getts ut som Starka band och Den udda kvinnan och staden. Här slår hon ett slag för omläsningen, och visar med handfasta exempel att det minsann hinner hända saker med den person som läser en bok i ungdomen och läser om den flera årtionden senare. Det här är goda nyheter för oss som bor i Sverige, som lite då och då ställs inför nyöversättningar av klassiker: i fjol kunde vi därmed läsa om favoritböcker av Goethe, Virginia Woolf, George Eliot, Oscar Wilde och Laurence Sterne, för att bara nämna en handfull. Den bok jag kanske ser mest fram emot i vår är en nyöversättning av Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick: äntligen ges jag tillfälle att läsa om den!

Aldrig färdig är förstås en underbar titel, och helt sann. Varför läser vi då? Gornick svarar så här: ”framför allt erbjuder läsningen en flykt undan kaoset i mitt huvud. Ibland tänker jag att läsningen ensam har utrustat mig med det mod som krävs för att leva, och det sedan de tidigaste barnaåren.” På bokmässan i höstas kunde man hämta pins från Litteraturbankens monter. På en av dem stod det följaktligen: ”Läs dig modig”. På en annan: ”Läs dig upprymd”. Jag plockade på mig båda.

Gornick berättar om sina prövande steg mot ett liv som skriftställare, med artiklar publicerade i The Village Voice på 60-talet. Där lärde hon sig skriva samhällsengagerat och personligt, eftersom det uppmuntrades av redaktionen. Hon är en mer pragmatisk än dogmatisk läsare, och avslöjar att hon av en slump halkade in på feminismen.

Men i första hand är den här boken en genomgång i tio kapitel av olika författarskap som hon omprövar vid en omläsning. Några av namnen: Marguerite Duras, Colette, Elizabeth Bowen, J.L. Carr, Natalia Ginzburg och Doris Lessing. När hon skriver om engelskspråkiga författare är hon mer mångordig, och det är lite synd, för hon hade gärna fått skriva mer om exempelvis Duras. Å andra sidan hör kapitlet om D.H. Lawrence till det bästa, och utgör en stark påminnelse om en för svenskt vidkommande underskattad författare. Här är han förstås mest känd för romanen som åtalades för osedlighet, Lady Chatterleys älskare, men Gornick skriver om Söner och älskande, och sällan har jag känt ett sådant sug efter att läsa om en roman. Hon skriver också insiktsfullt om en annan bortglömd författare, Saul Bellow, som väl efter sin död för tjugo år sedan har hamnat allt längre från litteraturkanons centrum – speciellt i Sverige.

En av metoderna Gornick tillämpar handlar om att följa hur hennes engagemang växlar, och att hon intresserar sig för olika karaktärer för varje omläsning. Att vara omläsare innebär att du blir ombytlig. Gemensamt för hennes genomgångar är att hon diskuterar tidens gång, men också att hon kontemplerar sinnligheten som författarna utövar – passionen och åtrån. Du kan alltid lita på någon som tar böcker och läsning på lika stort allvar som hon gör: ”Det gör mig inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”

Vi som lever nu kanske är världshistoriens sista läsare. Att det fortsätter tryckas allt fler böcker varje år kan inte dölja det faktum att dessa böcker når allt färre läsare. Det finns något paradoxalt i att en författare som Elizabeth Bowen – som bland annat skrivit den formidabla romanen Hjärtats död – på sin tid (1938) kunde förvänta sig en intelligent läsekrets som inte skyggade för formexperiment och avancerad berättarteknik. Vad vi har fått nu är, på grund av ljudbokens genomslag, en förenklad berättarstruktur som absolut inte får ställa krav på lyssnarens koncentrationsförmåga. Paradoxalt nog har tv-serien genomgått en motsatt inriktning, med parallella spår och mängder av sidointriger. För länge sedan, på 00-talet, talades det om tv-serien som ”den nya romanen”, men föga anade jag att det är först nu som det har blivit sant på riktigt.

Det Gornick har gemensamt med alla riktiga läsare – utöver förkärleken för omläsning – är att hon uttrycker en djupt känd tacksamhet. Det här genomsyrar hennes framställning, och det kan inte inskärpas tillräckligt. Skönlitteraturen är människans bästa uppfinning. I januari skrev Hanna Fahl en intressant krönika i DN om hur samtiden börjat tröttna på berättelser och storytelling, utifrån att andra säsongen av tv-serien Squid Game inte skapar några starka känslor hos tittaren. Hur ska vi orka bry oss om fiktionen när verkligheten i sig förvandlats till fiktion?

Tja, vi kan ju börja med att bry oss om och läsa den skönlitteratur av bestående värde. Jag har inga direkta invändningar mot de författare Gornick skriver om (att jag skulle ha bytt ut några stycken är själva poängen med en läsares urval). Hon väcker intresse genom sitt nyfikna förhållningssätt. Så, om du är trött på verkligheten, att den känns påhittad och falsk – läs till exempel Söner och älskande. Det tänker jag göra.