Blomsterspråket, Maria Margareta Österholm, Dockhaveri

 

Kommer ni ihåg gurlesken? För drygt tio år sedan utkom Maria Margareta Österholm med sin doktorsavhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar, en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som bryr sig ett skvatt om vad som sker i den svenskspråkiga litteraturen. Den tog upp queera och gurleska inslag hos författare som Mare Kandre, Inger Edelfeldt och Monika Fagerholm.

Österholm är också skönlitterär författare, och utkom häromåret med en roman skriven i gurleskens befriande anda, Allra käraste otyg. Nu utkommer på samma förlag en ny roman, Blomsterspråket, och den är exakt så skevt gurlesk som man hade hoppats på. Det är också fint att hon tillägnar boken Aylin, som torde vara doldisen Aylin Bloch Boynukisa, som dog 2013 och förblir kanske 2000-talets mest oinfriade löfte (tips: läs Min käft är fylld av tänder och tid).

Den här romanen är ett sorgearbete. På en utbildning för blivande florister träffas Fauna och Iselin. De planerar en egen blomsterbutik som ska heta Blomsterspråket. Men så insjuknar Iselin i hjärntumörer och dör, och Fauna famlar ensam i ett efteråt av tomhet och sorg. Deras projekt måste överges, och det skulle ha gått i växandets tecken, det som överskrider döden – det som inte låter sig göras. I sin rygg har Fauna en skåra, och i skogen bor mylingarna, som vill locka henne ned till tjärnen. Kroppen görs till både begränsning och möjlighet.

Stilen är överspänd och melodramatisk, och mycket medvetet så. Vad var det nu för ord Nabokov la i Humbert Humberts mun på första sidan i Lolita, för att beskriva dess stil? ”Prunkande”, och sällan har jag lockats så att få använda det ordet om en svensk författares stilblommor, som i den här romanen av Österholm. Det är genrelitteratur för den som gillar till exempel den gotiska romanen: ett stilistiskt överdåd som inte erkänner några begränsningar. Så här kan till exempel Österholm beskriva bifiguren Bastian, första gången Fauna får syn på honom: ”Hon bara dras in i det rostbruna hårets långa mörker, kavajen i stilen morfars soffa, en dovt orange växtlighet, som löven innan de faller.” Vad ska sådant kallas, om inte sällsynt precision? Med andra ord: What’s not to like?

Det konstnärliga utförandet finns så klart i blomsteruppsättningarna – jag skojar inte, det är en underskattad konstform, och Österholm lyckas förmedla något av detta i de blomsterarrangemang som skildras. Det finns en kunskap här som vi borde tillvarata och värdesätta mer, det vill säga uppskatta det som är vackert. Blommorna blir också en idealisk symbol för det flyktiga, och att vi måste bli bättre på att ta vara på det vi har innan det försvinner. I vänskapen finns alltid en morgondag, en framtid, inbillar vi oss.

Här finns också en symbios mellan biologi och botanik, i en konsekvent genomförd analogi. Sorgen är med romanens ord en långdistanssport. Och det är många känslor som ska inrymmas, också de olämpliga och de fula. Att jämföra med författare som Maria Gripe och Selma Lagerlöf är förstås en orättvisa, men det kan också göras för att peka ut några avgörande skillnader. Hos både Gripe och Lagerlöf finns det en berättarröst som skapar trygghet, medan Österholm arbetar mer med att skapa osäkerhet. De svenska författare som jag på rak arm kommer att tänka på är kanske Andrea Lundgren och Helena Österlund (främst den besynnerliga Kari, 1983).

Eller varför inte den kanadensiska Marian Engels (om du inte har läst hennes roman Björnen, vad väntar du på?). Naturen är ingen spegel för människans ego, utan något vi måste lära oss att leva i samverkan med. I springan mellan det kyska och det sexiga utspelar sig Österholms roman, där tryggheten är som allra mest instabil. Håller berättelsen hela vägen? Nja, mot slutet tappar romanen styrfart och en viss matthet infinner sig. Det ska ändå sägas att jag fram till dess tjusats och ängslats i lika mån, och det är ingen dålig kombination för ett konstnärligt arbete.

Det alldeles oavsett finns åtskilligt att som läsare hämta här, bistra sanningar:

Verkligheten var aldrig Faunas förstahandsval men nu bor hon i den.

Det är inte så många som vill kyssa en arg boll av sorg.

Det är inte de vi vill ska spöka som gör det.

Dockhaveri är ett förlag vars utgivning nog går många förbi – de hör till litteraturens undervegetation, men det är beklagligt om inte fler fick upp ögonen för böcker som denna, som berikar och införlivar fantasin i det med förlov sagt lite väl rigorösa svenska prosafloran. Till boken hör Linda Spåmans teckningar av blommor, med korta bildtexter som antar formen av poesi. Till favoriterna hör Spökorkidé, Ögontröst och – ack! – Förgätmigej … (de tre punkterna gestaltar tre tårar på någons kind just nu).