Den senaste tiden har debatten kring cancelkulturen siktat in sig på Neil Gaiman och Alice Munro. Kan vi fortsätta att läsa deras verk med behållning, när den ena anklagas för grova övergrepp och den andra valde att fortsätta leva tillsammans med en pedofil som förgripit sig på hennes egen dotter? Här saknas omedelbara svar: en får ta ställning från fall till fall. Det enda vi kan veta med säkerhet är att om ett halvår är det två andra kulturskapares vandel vi tvingas debattera och kanske omvärdera.
Tyvärr utkom Claire Dederers undersökning Monsters. What Do We Do With Great Art By Bad People? strax innan Gaiman och Munro hamnade i skottgluggen. Hon går annars ut stenhårt, med en detaljerad redogörelse för Roman Polanskis våldtäkt på en trettonåring i Hollywood 1977. Är det ens möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt här: det vill säga, att både tycka att en handfull av hans filmer är mästerverk (Chinatown, Repulsion, Hyresgästen, Rosemarys baby, Djävulsk gisslan) och samtidig fördöma honom som en avskyvärd människa som inte förtjänar vare sig vår respekt, beundran eller prisbelöning för sina filmer? Är det en tillfällighet att samtliga av de fem filmer jag räknade upp gjordes innan våldtäkten?
Alla texter om Polanski måste förhålla sig till att han har begått en våldtäkt på ett barn. Problemet uppstår när konstnären som är avskyvärd skapar utmärkt konst. Så länge konsten är medioker är det inget problem, men en filmkanon kan inte helt plötsligt bortse från åtminstone Chinatown – eller har jag fel här? Ska vi i så fall också stryka fascisten Ezra Pound från poesihistorien? Gäller cancelleringen endast handlingar, eller också tankar? Två frågor infinner sig. Var ska gränsen dras, och kanske ännu viktigare: vem ska dra den?
Så här långt i min text har jag redan skrivit sju frågor, och jag befarar att de bara blir fler ju mer jag skriver. Claire Dederer kan inte direkt sägas ha några enkla svar till svåra frågor – hon har knappt svåra svar. Kan då en bok som denna ge någon vägledning? Hon drömmer fram en kalkylator där vi kunde mata in konstnärens handlingar på en etisk skala där brottet ställdes i paritet med verkshöjden, och så kunde vi få ett enkelt svar om det var tillåtet att uppskatta hens konst.
Så enkel är världen aldrig, och kanske ska vi vara tacksamma för det. Sökandet efter enkla lösningar är naiv och barnslig, och förenklar komplexiteten i problemet. Förvisso är det en enkel match att släppa Bill Cosby, medan Woody Allens tidiga filmer är ett gränsfall. En kompromiss finns hos de Harry Potter-fans som menar att man kan köpa J.K. Rowlings böcker på antikvariat, så gynnas hon inte ekonomiskt.
Men i resonemangen kring cancelkultur tar logiken och känslorna ut varandra. Så måste det kanske vara, att vi är mer än bara rationellt tänkande varelser. Här gäller det att vara pragmatisk. Dederer är en skicklig filmkritiker – jag gillar allra mest hur hon skriver om Allens film Annie Hall – likväl som hon utför god litteraturkritik i sin läsning av Vladimir Nabokovs roman Lolita. Hör Nabokov till en bok som denna? Enligt samstämmiga uppgifter var han själv inget monster, men han skapade ett – Humbert Humbert. Hur lyckades han med det, om han inte själv var ett?
Vi får akta oss så vi inte blir lika naiva som Albertine i del fem av Marcel Proust romanserie På spaning efter den tid som flytt (Den fångna), när hon frågar berättaren om Dostojevskij hade mördat för att kunna skildra Raskolnikov så inkännande. Ändå kommer vi inte ifrån, menar Dederer, att Allen groomade sin publik med Manhattan. Och Nabokov? Är inte ett av problemen med Humbert Humbert att han är så vanlig, att hans högstämda tal om nymfetternas estetik döljer det faktum att han är lika förråad som bilmekanikern Frank Lasalle som ett par år innan Nabokov skrev sin roman rövade bort elvaåriga Sally Horne och våldtog henne under en 21 månader lång resa över kontinenten.
Samtidigt är Dederer försiktigt med ordet ”monster”, och menar att det ger de egentliga förövarna för mycket uppmärksamhet, och bidrar till att mytologisera dem. Hon använder metaforen ”fläcken” i stället, att det finns handlingar som fläckar ned en konstnärs verk: ”When someone says we ought to separate the art from the artist, they’re saying: Remove the stain. Let the work be unstained. But that’s not how stains work.” Vi kan konsultera fallet Alice Munro igen: så blir fläcken alldeles för synlig för att vi ska kunna ignorera den. Det ord Dederer använder är ”fandom”, och det är faktiskt en god utgångspunkt för en kritisk läsning, att låta den ha sin början i entusiasm.
Men här kommer en god nyhet: du måste inte hålla fast vid det du gillade som elvaåring. Om du lyssnade på, säg Kiss, då kan du sluta med det nu. Det finns annan rockmusik – låt livet gå vidare bara. Ett sätt att runda dilemmat med svineri hos konstnärer är att ta ned geniet på jorden, inse att även briljanta författare som Philip Larkin och Virginia Woolf var usla i privatlivet (den ena var rasist och kvinnohatare, den andra antimsemit och högfärdig). Vi kan tycka att Picasso var pompös och – som Dederer pedagogiskt visar – en kvinnomisshandlare, och fortsätta uppskatta konsten. Eller inte.
Nu nämner Dederer Woolf och även Sylvia Plath – annars verkar det bara råka vara så att forna tiders genier uteslutande var män. Lindrig genialitet ökar svineriet, för att parafrasera Edith Södergran (geni!). Hon raljerar över Stephen Frys inbilska önskan att åka tillbaka till Wagners storhetstid och berätta för honom att han borde släppa sin antisemitism. Som om vi vet bättre, men Dederer visar att Wagner visste exakt vad han gjorde. Vår tid har sina egna blinda fläckar, och eftervärldens dom över oss lär bli minst lika hård. De kvinnor som kvalificerar sig gör det mest genom att vara dåliga mödrar- det sämsta de kan göra är att överge sina barn – som Doris Lessing, Anne Sexton och Sylvia Plath. Ja, eller ganska många manliga författare, tillägger Dederer med polemisk udd.
Det här är, om det inte har framgått, en mycket läsvärd bok. Kanske jag saknar svar? I gengäld har jag fått se mina frågor tas på allvar. Till det som är bra med boken är också att den presenterar några häpnadsväckande slutsatser: att älska konst är en övning i att älska andra människor: ”The way you consume art doesn’t make you a bad person, or a good one. You’ll have to find some other way to accomplish that.” Claire Dederer vågar också göra något så sällsynt som att vända blicken inåt. Är inte författare och skribenter i allmänhet väldigt egoistiska? Krävs det inte ett visst mått av det monströsa hos var och en som skriver? Tja, fråga inte mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.