Dikter och porträtt, Else Lasker-Schüler, översättning Peter Handberg, Faethon

 

Förlaget Faethon har pä senare år skänkt oss översättningsvolymer av tysk modernism, däribland generösa diktböcker av Nelly Sachs och Paul Celan. Nu utkommer en kvartett, och jag hoppas få anledning att återkomma till de övriga inom kort, men jag hoppas jag är ursäktad för att jag kastar mig över Dikter och porträtt av Else Lasker-Schüler, översatt av Peter Handberg.

Det är en utökad utgåva av en volym som Handberg gav ut på förlaget Ersatz 2008. Tre dikter och fem porträtt har tillkommit, men förordet är detsamma – något som kan förklara varför Handberg i sin genomgång av översättningar inte nämner att det faktiskt kom en fin översättning av Lasker-Schüler på svenska så sent som 2022, av Marie Tonkin (boken Pärlor ur min krona). Att Handbergs förra översättningsbok var tvåspråkig är kanske ett tecken på att färre kan tyska nu än för sjutton år sedan.

Handbergs efterord ger goda ledtrådar till människan bakom dessa starkt strålande dikter. Edith Södergran, som givetvis läste på tyska, kallade henne ”överjordiskt härlig”. Franz Kafka och Rainer Maria Rilke, som träffade henne, var mindre imponerade. Peter Hille, excentrisk intellektuell, kallade henne ”Israels svarta svan, en Sapfo, som gick itu i världen.”

Ja, det är mycket smärta i dikterna, där många kretsar kring mamman som dog när Else var 20 år gammal. Mellan polerna ”mor” och ”Gud” vistas diktjaget. Ordet ”mor” är vanligt i dikttitlarna, men också i flertalet av dikterna, som annars i hög grad omgärdas av kärlekens njutningar och våndor. Känslorna sliter verkligen itu diktjaget, som kastas mellan hopp och förtvivlan, salighet och misär – sällan finns någon varaktig viloplats. Hon både levde och skrev äventyrligt. Den första dikten i denna samling inleds: ”Jag vill till det gränslösa”, och det är inte utan att man kan konstatera att det är exakt där dikterna utspelar sig.

Det är ett sätt att skriva som också hittas hos Marina Tsvetajeva, och förstås Södergran (Ebba Witt-Brattström har i monografin Ediths jag skrivit om relationen mellan Lasker-Schüler och Södergran). Det rör sig om poeter som skriver på liv och död, om liv och död, dikter burna av en nästan vådlig begåvning. Så i dikten ”Lösdrivare”: ”Längtade så mycket efter jubel! / Att jag lekte bort mitt liv med jubel.” Dikterna kännetecknas av den kärlek som gått förlorad, men att det ändå måste gå att trotsa dödligheten och tiden. Går det att upphäva livsvillkoret, det vill säga det faktum att vi dör? Ja, kanske för en poet: åtminstone existerar Lasker-Schüler fortfarande för oss.

Dikterna existerar, och det är gott om enskilt starka dikter, som jag inte kan göra annat än beskedligt men bestämt vägleda till. ”Mitt blåa piano”, till exempel, en av 1900-talets starkaste dikter. Men det går att göra nedslag nästan var som helst, och hitta dessa sällsamma ögonblick av sällhet som endast genuin poesi kan prestera. Några rader ur ”I mitt sköte …”:

I mitt sköte

Sover de mörka molnen –

Därför är jag så sorgsen, du ljuvaste.

[…]

Mina armar lägger sig om dina höfter,

För att spegla mig

I din kropps ljus.

Släck ej mitt hjärta –

Du finner nog vägen –

Nu, för alltid.

Den har tidigare översatts av Johannes Edfeldt (1982): ”I mitt sköte / sover de mörka molnen. / Därför är jag så sorgsen, du käraste. / […] Mina armar lägger jag kring dina höfter / för att spegla mig / i din förklarade lekamen. / Släck inte ut mitt hjärta – / vägen finner du / ständigt.”

En annan av de starka kärleksdikterna har Edfelt också översatt, ”Heimlich zur Nacht”. Originalet:

Unsere Lippen wollen Honig bereiten,

Unsere schimmernden Nächte sind aufgeblüht.

An dem seligen Glanz deines Leibes

Zündet mein Herz seine Himmel an –

Alle meine Träume hängen an deinem Golde,

Ich habe dich gewählt unter allen Sternen.

Först Handberg:

Våra läppar vill bereda honung,

Våra skimrande nätter slog ut i blom.

Vid den sälla glansen från din kropp

Tänder mitt hjärta sin himmel –

Alla minda drömmar hänger vid ditt guld,

Jag har valt dig bland alla stjärnorna.

Och Efeldt, som låter dikten heta ”I hemlighet om natten”: ”Våra läppar vill bereda honung. / Våra skimrande nätter har spruckit ut. / På din kropps saliga glans / tänder mitt hjärta sina himlar – / Alla mina drömmar kretsar kring ditt guld, / jag har utvalt dig bland alla stjärnorna.” Jämför Marie Tonkin (2022): ”Våra läppar längtar efter att göra honung, / våra skimrande nätter doftar. / Av din kropps heliga flamma / tänder mitt hjärta sin himmel. / Alla mina drömmar hänger från ditt guld. / Bland alla dessa stjärnor har jag utvalt dig.”

Den som vill läsa mer om och av denna spännande kan jag dirigera till Lyrikvännens nummer 1 2022, där Eva Ström skriver en fin introduktion. Där finns också ett knippe dikter översatta av Bodil Zalesky. Dessa olika tolkningar – lägg märke till de stora skillnaderna ovan främst mellan Edfeldt och Tonkin – tar ingalunda ut varandra. Mer är det frågan om att de lägger sig jämte varandra, och som svenskspråkig läsare är vi bara tacksamma över att få olika versioner, där det finns brister och förtjänster i varje översättning, precis som det ska vara.

Jag ska inte bli för långrandig här, då jag skrev tämligen utförligt om Ersatz-utgåvan när det begav sig. En egendomlighet är att sättningen i den här boken inte alltid beaktar indragen i vänstermarginalen, vilket gör dikterna oväntat konforma och tar bort en del av udden i det modernistiska hos Lasker-Schüler. Annars är det ju dikter som med resolut tonfall angriper världsliga och metafysiska frågor. Mina kolleger som är biologilärare hävdar att människan består mest av syre, väte och kol, men jag undrar om inte poeter som Södergran, Tsvetajeva, Sylvia Plath och Else Lasker-Schüler mer består av nerver.