Min själ är inte vek. Dikter i urval, Emily Brontë, översättning Isabella Nilsson, Ellerströms

Av de tre kusligt begåvade systrarna Brontë, som levde kring mitten av 1800-talet, var den näst yngsta, Emily, den som förevisade den kusligaste intelligensen. Hennes roman Wuthering Heights (Svindlande höjder på mjäkig svenska) är en oöverträffad roman i gränslandet mellan poesi och prosa, mellan trånande romantik och brutal realism.

Det är mindre känt att systrarna också skrev poesi. Emily Brontës poesi har högst anseende, men på svenska har översättningarna varit försumbara. Detta korrigeras nu en smula med en nätt volym på nitton dikter, i boken Min själ är inte vek, i Isabella Nilssons piggt egensinniga tolkningar. Det kan förvåna att Josefin de Gregorio i förordet försynt påpekar att det är ett misstag att kalla Wuthering Heights för ”romantisk” – men då glömmer hon att den brittiska romantiken är, för att citera Anthony Burgess, något helt annat än chokladhjärtan och Barbara Cartland-romaner. Att som de Gregorio hävda att Brontës roman var ”påverkad av” romantiken är att säga för lite – den hade varje rad av Byron, Shelley och Keats i sitt blod och DNA.

Ursprungligen sattes volymen med systrarnas dikter, Poems by Currer, Ellis and Acton Bell, samman för att familjen behövde pengar. Emily var ungefär lika skeptisk till att publicera som sin namne, Emily Dickinson (hon som skrev: ”Publication - is the Auction / Of the Mind”). Nesligt nog såldes boken endast i två exemplar. Titeln till Nilssons urval, som skett i samarbete med Sofie Livebrant, Min själ är vek, syftar på Emily Brontës förmodligen mest kända dikt, ”No Coward Soul Is Mine”. Men känns inte svenskan för vek, ställd mot originalets ståtliga proklamation? Det finns gott om tillfällen att jämföra i denna tvåspråkiga utgåva.

Hur förhåller sig då Nilssons tolkningar, jämfört med hur hon tog sig an Dorothy Parker härförleden? Traditionalister får färre anledningar att sätta sin Haworth-marmelad i vrångstrupen, för dessa tolkningar är långt ifrån lika radikala eller anakronistiska – med något signifikant undantag, givetvis. Nilsson tar sig rätten som översättare att då och då infoga något som kunde ha yttrats under 2000-talet. Och varför skulle hon inte? Emily Brontë var inte främmande för att utmana med sina dikter, och om de ska ha en funktion nu är det en bra metod att låta dem hitta nya sätt att utmana.

Medan somliga menade att Nilsson gick för långt i sina Parker-tolkningar har hon här hållit igen, och det är på gott och ont. Blir inte Brontë reducerad till en tamare poet därmed? Kanske är det svenskans fel. Vårt språks förbannelse. Till varje poet hör ett nytt idiom, och Nilssons styrka ligger förstås i hur känsligt hon lyckas hitta en naturlig svensk prosodi till originalets kombination av välljud och det som Charlotte Brontë i en passage i Jane Eyre kallade ”a discord” (som i svenska översättningar omväxlande kallas ”en anomali” och ”ett skärande missljud”). Så kan det möjligen förvåna en smula att Nilssons översättning av ”Den gamle stoikern” inte avviker så mycket från Erik Blombergs gamla översättning.

Så här låter då Emily Brontë på svenska anno 2025:

Syskons fötter springer ystra

genom daggig timotej

Klä dig, damen lilla – lystra!

Sommargrönskan väntar dej

(”Her sister’s and her brother’s feet / Are brushing off the scented dew / And she springs up in haste to greet / The grass and flowers and sunshine too”)

Visst, Nilsson tar sig friheter, men vad vore alternativet? Underlaget kan tyckas snålt, och kanske bilden av Emily Brontë hade behövt fördjupas en aning. Titeldikten lästes på Emily Dickinsons begravning, och den amerikanska poeten hade ett eget exemplar av dikterna av Currer, Ellis och Acton Bell (med andra ord, Charlotte, Emily och Anne Brontë). Emily Brontës dikt, ”I’m Happiest When Most Away”, som inte ingår i det här urvalet, använder tankstrecket på ett sätt som kan sägas förebåda Emily Dickinsons egenartade bruk av detta skiljetecken: ”And the eye can wander through worlds of light – / When I am not and none beside – / Nor earth nor sea nor cloudless sky –”

Ibland undrar jag om svenskan trots allt inte blir rentav svårare för en ung läsare idag: ”Men du har alltid funnits där; / en lisa för ett blint begär –” Hur många gymnasieelever idag vet vad ordet ”lisa” betyder? Min gissning är att de lättare förstår originalet: ”Thou hast found a voice for me – / And soothing words are breathed by thee –” Vi ska inte heller bortse från att Emily Brontë ofta låter modern, före sin tid, så det är ett gott betyg till en översättning att den tar hänsyn till denna förmåga att bevara sin aktualitet.

Det har förstås konstaterats tidigare, men det tål att upprepas, att Isabella Nilsson har en unik språklig förmåga, något som måste kallas absolut gehör. Det är en egenskap som i bästa fall blir synbar vart tionde år. På 90-talet kunde vi avnjuta Lotta Olssons formfulländade sonetter, och på 00-talet Malte Perssons språkekvilibrism. Nilsson, som debuterade på 10-talet, verkar i denna tradition. Genom denna bok återskapar hon en autentisk röst från det förflutna och låter den klinga rätt in i vår tid. Det är ett sällsamt mirakel som sker med en bok som denna.