Vad är kriteriet på en bra roman? Att den får mig att tänka på Ejlert Løvborg. Han är den begåvade författaren som slår den begränsade Jørgen Tesman med häpnad i Ibsens pjäs Hedda Gabler (mästerverk!). Tesman kan inte för sitt liv begripa hur Løvborgs nya bok kan handla om framtiden: den vet man ju ingenting om!
Nå, danska författaren Theis Ørntoft har definitivt fler likheter med den visionäre Ejlert Løvborg än den stationäre Jørgen Tesman. Det här tydliggjordes i diktsamlingen Dikter 2014, och accentuerades i den lyriska romanen Solar. Med sin nya roman Jordisk fullbordas på något sätt de visionära anspråken i en roman som både tecknar ett fullödigt porträtt av samtiden och siktar in sig på framtiden.
Det är en mer konventionell roman än den experimentella och genreutmanande föregångaren. Här handlar det om tre syskon, som var och en lever de gynnades liv i senkapitalismen. Rhea är en radiojournalist som bor i kollektiv och är full av ofullgångna projekt. Joel vikarierar som gymnasielärare i fysik och kemi, och flyttar till Nordnorge. Miriam lever som lyxhustru och upptäcker att mannen är porrmissbrukare. Så inleds åtminstone romanen, med att vi följer dem i olika kapitel: ett beprövat knep, att växla perspektiv. Sådant passar bra för långa romaner – den här är en bra bit över 600 sidor.
Ørntoft hanterar undertext som om han inte gjort annat i hela sitt liv, och det är faktiskt en ren njutning att läsa denna tålmodiga prosa. Det är som det var på 1800-talet, vill man nästan utbrista, innan modernisterna med sina upptåg ställde allt på ända. Men så dör barnens morfar i den höga åldern av drygt 90, och deras berättelser avlöses av hans – Ernsts – livsöde. På det följer mamman Alices levnadshistoria. Så blir romanen en rysk docka, där lager på lager följer på varandra. Barnens pappa? Han var amerikan, och stack tillbaka dit när de var små.
Barnen framstår som missbelåtna och vankelmodiga. Det är inne att ställa diagnoser, har jag förstått, och här kan jag bidra med en som passar dem och rätt många samtidsmänniskor: de lider av bortskämdhet. Den som aldrig haft det knapert vet inget om vare sig livet eller om ödmjukhet, och det är oklart hur medvetet de är, men det finns något avskyvärt i hur de skildras – i synnerhet Miriam, som gift sig rikt och våndas över – ursäkta – skitdrömmar.
Morfadern var bankman, och det föranleder Ørntoft att låta ekonom och kapitalismen inta framträdande roller, samt föreläsningar om hur inflationen uppstod. Det påminner en smula om en annan roman om tre syskon och relationen till pengar – Agri Ismaïls Hyper. Ørntotft har ett annat temperament, men ambitionen är likartad: att säga något om vårt förhållande till pengar, till hälften neurotiskt och till hälften fetischistiskt. Både Ismaïl och Ørntoft visar att vi inte kan leva isolerade från varandra utan att ta skada; den yttre världen tar sig alltid in. Det här är en realitet för många, exempelvis de som jobbar hemifrån – Miriam är en av dem, specialiserad på onlineterapi för olika tvångsbeteenden. Joel har en liten son som han träffar alldeles för sällan, delvis på grund av den överbeskyddande mamman.
Och Miriam verkar ärligt talat ha jobbet mest som en fasad eller ett alibi för sina rika vänner (mannen drar förutsägbart nog in miljonerna i deras hushåll). Ørntoft visar med eftertryck vad pengarna gör med oss (ledtråd: något riktigt dåligt). De gynnade tappar verklighetskontakten. En som det finns hopp för är Joel, om än hans idealism är av det naiva slaget: han genomskådar narrativet kring klimatkrisen som en noggrant paketerad berättelse, att anledningen till att vi uppmärksammar den är för att den är begriplig – den har en dramaturgisk kurva. Medan de egentliga katastroferna är de som inte går att förstå, och att de kommer att vara av värre slag.
Vad kan då vara värre? Tja, vad sägs om mänsklighetens fullständiga kollaps? I romanens förklädnad bedriver Ørntoft sin beska samtidskritik, utifrån att de yrken som västvärlden har uppfunnit blir vår undergång – det vill säga, alla de immateriella yrkena som inte har något med mellanmänskliga relationer att göra. Det är väl globaliseringens pris? Joel summerar: ”Långsam självdestruktion i ett överflöd av privilegier och depression.” Inte undra på att alla är så olyckliga, tycks den här romanen mena. Vi har sett i tur och ordning en värld styrd av naturen, av religionen, av politiken, och nu av ekonomin. Men vad kommer efter ekonomin?
Framtiden erbjuder kanske inga större förhoppningar, men Ørntofts roman vågar ändå snegla ditåt. De goda nyheterna: man läser fortfarande nya romaner av Samanta Schweblin. De dåliga: man fortsätter åka ut i rymden. Men framför allt är det här en roman som hela tiden vidgar sitt fält, och spränger definitionerna av genren. I stället för igenkänning sysslar Ørntoft med annanhet, när han låter tiden inte bara röra sig kors och tvärs, utan också bli föremål för dubbleringar. Syskonens berättelse ersätts successivt av nya individer, som vi först efterhand inser vilka de är och vilken roll de har i Rheas, Joels och Miriams liv. Därmed behöver jag inte nämna vem Nick är i denna passage, som skickligt illustrerar förälskelsens formel: ”Nick kände att han kunde bosätta sig i det leendet, att han kunde klättra in och leva ett liv i dess obegripliga korsning av hårdhet och värme.”
Med den här tekniken förstärks också Ørntofts egentliga uppdrag, att gestalta vilka värden som är de mest nödvändiga i ett anständigt liv. Om det stämmer att Knausgård skildrar det lilla livet och Houellebecq det stora livet, då fungerar Ørntoft som en symbios av dessa betydligt mer omskrivna författare. Världen är orättvis: jag väljer alla dagar i veckan Ørntofts klarsynta analys och omvärldsbeskrivning framför de norska och franska bidragen till bad boys eller enfant terribles. Lennart Hagerfors skrev i november en krönika om hur dagens svenska romanförfattare vänt blicken bort från den stora världen för att skildra det som befinner sig mitt framför dem: det lilla livet. Det här kan Theis Ørntoft inte anklagas för, genom att hans romaner tar in hela omvärlden. Hans karaktärer sammanförs över nationsgränser och över kontinenter. Därmed vill han förstås säga något om konsekvenser, om ringar på vattnet och effekten av de beslut vi tar. Eller att livet fortsätter oberoende av vad vi för tillfället träter om: mammakorvar, hög- och subkultur, om kritiker och tyckare läser de böcker de har åsikter om …
Långa romaner (och tv-serier) betraktas per automatik som seriösa och bra. Så är förstås inte alltid fallet. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av en ny roman av Theis Ørntoft: det är sju år sedan jag läste Solar på danska. Det var en oroande bok: den här är ännu mer akut, ännu mer oroande. Det är sent på jorden, sa Ekelöf för snart hundra år sedan. Det känns nästan förmätet att tillägga något efter de orden. Han byggde sitt författarskap på det – ett bra författarskap, allt bättre ju äldre han blev. Någonting säger mig att Ørntoft är ute i ett liknande ärende, och att han har kapacitet att skriva bättre romaner hela tiden. Om en ändå hade Ejlert Løvborgs gåva att kunna se in i framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.