Orbital, Samantha Harvey, Vintage

 

Först måste något sägas om otyget med blurbar som tryfferar framgångsrika böcker. Samantha Harveys roman Orbital har 31 stycken. Författarna Sarah Moss, Mark Haddon, Paul Lynch och Max Porter, samt tidningarna New Statesman, Financial Times, Guardian, Sunday Times använder samma ord: ”beauty”. Romanen vann i november Bookerpriset, och i väntan på en given svensk översättning har jag läst den i original. Vad kan jag säga: den är – vacker!

Sex astronauter – noga räknat fyra astronauter och två kosmonauter – är i omploppsbana runt jorden. Två kvinnor, fyra män. Romanen följer dem i sexton varv, och det är hela handlingen. Ett sätt att beskriva den: en Moby-Dick i avsaknad av val – liksom Melville växlar Harvey mellan fiktion och essä, och berättar om rymdfärder, matematik, fysik, teknik. Redan första stycket slår an tonen, och det är ingen överdrift att säga att jag är fast redan där:

Rotating about the earth in their spacecraft they are together, and so alone, that even their thoughts, their internal mythologies, ata times convene. Sometimes they dream the same dreams – of fractals and blue spheres and familiar faces engulfed in dark, and of the bright energetic black of space that slams their senses. Raw space is a panther, feral and primal; they dream it stalking through their quarters.

Uppdraget består i att observera, och Harvey låter dem sköta sina uppgifter med stor känsla för vad som utgör en kärna i utsökt fiktion – pregnans. Medan Moby-Dick med förlov sagt guppar fram med sävlig hastighet över sina 800 sidor är Harveys roman endast lite drygt 130 sidor. Vi får veta allt mer om hur de på olika sätt är förbundna med jorden, och de känslor som uppstår när de på olika sätt påverkas av vad som sker. Tidigt får vi veta att en av astronauterna – Chie – har mist sin mor.

Men också de meteorologiska förändringarna blir synliga från deras perspektiv. En tyfon sveper fram, och de kan i realtid studera dess effekter för de boende. På något sätt blir tillståndet hos vår planet ännu mer akut när det skildras från det här hållet. Det ger hela framställningen ett drag av den melankoli som Ray Bradbury får fram i sina rymdberättelser, och för att ingen ska missförstå – det här är ett uppenbart beröm.

Harvey undersöker vad som utgör det mänskliga i oss. Kroppen förtvinar hos rymdfararna, aptiten minskar och sömnen blir ytligare, medan sexdriften reduceras. När jag läser romanen får det mig att undra: vem fasiken vill ens bli astronaut? Varför utsätta sin kropp – och sin själ – för dessa påfrestningar? Är det altruistiskt? Tillåt mig tvivla.

Rymdfararna är ändå förbundna med jorden på olika sätt. Två saker blir tydliga som vad som ger ett människoliv dess värde: dels mänskliga relationer, dels avgörande ögonblick. Den här korta romanen är rik på båda dessa inslag. De liknar sig vid små barn, och det blir nog lätt så när de betraktar moder jord. Men här finns en tvist mot romanens slut, som inkluderar också en pappa jord – men den ska inte spoilas här. Att moder jord setts som en oändlig resurs är ett misstag – å andra sidan har väl, att döma av en artikel av Elif Ali i SvD nyligen, också dagens morsor blivit en oändlig swish-resurs till sina barn.

Varför är då den här romanen så vackert? Det har med språket, temat och gestaltningen att göra. Allt är helt enkelt vackert, men det blir vackert just för att det är både tänkbart och tänkvärt. Skickligt skriver Harvey om monotonin på ett rymdskepp, hur allt av nödvändighet måste bli förutsägbart. Vad rymdfararna saknar och längtar efter mest av allt är stunder av ”pointlessness”, att bara göra saker utan att det har en mening eller ett syfte. Ett liv utan överraskningar, så som livet i rymdskeppet artar sig, är inget hållbart liv i längden.

Det finns en klyscha om att riktigt bra romaner förmår göra världen större. Bara du kan bortse från de kontraproduktiva blurbarna kan jag inte komma med någon annan uppmaning än att den här livsbejakande romanen är en av de starkaste Bookervinnarna jag har läst från senare år (tillsammans med Anna Burns Mjölkbudet, Bernardine Evaristos Flicka, kvinnan, annan och Douglas Stuarts Shuggie Bain). Den är ett enda stort emfatiskt versalt JA!