I hängmattan, Johan Jönson, Bonniers

 

Få svenska samtida poeter har en lika solid fanbase som Johan Jönson. Efter – i rundast tänkbara slängar – ett tjugotal diktböcker ger han nu ut något som i förstone annonserades som en roman. Resultatet, I hängmattan, är en 47 sidor lång bok som till största del liknar hans poesi, med den skillnaden att det saknas ojämn högermarginal. Alltså: prosa, så som Johan Jönson ser den. Är det då en roman? Hm, låt mig återkomma till det.

Det laboreras med fetstil, kursiveringar, versaler, svarta punktblobbar, och ordförrådet är den igenkännbara jargongen med ord mestadels hämtade från en viss kontinental filosofi. Att det inleds med en spröd fjäril kan skicka associationsbanorna till kaosteorin, men så lätt ska vi inte ha det – åtminstone inte enbart. Det abstrakta ställs mot det konkreta, det eteriska mot det skitiga, och att läsa Jönson kan ge intrycket av en ångvält som manövreras av Shelley. Jönson gör allt för att motverka en smidig och kontinuerlig läsning. Här åstadkoms halter. Avbrott. Du hejdar dig. Samtidigt som meningarna byggs på och byggs på, sida upp och sida ned. Andningspauserna är sällsynta, men det finns.

Så tas både det vackra och det stygga i beaktande av Jönson. Att läsa honom är inte alltid en lisa för ögat: ”regnet faller; och faller . . . faller, likt ett inbrytande atopiskt minne som inte vill åstadkomma något särskilt […] i virvlar, virvlar, som kall protuberans från en immateriell men immanent exoplanet av där och nyss […] och att denna vind inte är mänsklig, bara (och möjligen negantropocent, alltså den fatala omvägen förmänskligad) planetär; och fullständigt renons gentemot allt mänskligt”. Att läsa det här i längre partier erinrar om hur det torde vara att bälga i sig saftessens innan det spätts ut med vatten.

I sitt utforskande av naturen låter Jönson allt infiltreras av orden, som om det endast är så en autentisk symbios kan uppstå. Orden pendlar mellan exakthet och vaghet. De flesta skulle nog förknippa hängmattan med semestertiden, då livet sätts på paus, eller bara att det borde vara så. Poeten Jönson tar aldrig ledigt, vad det verkar. Men den här gången apostroferar han ändå en alternativ livsföring, ett sätt att leva som inte tar konkurrens och vinstmarginaler i anspråk. Det får väl en poet ändå unna sig?

Han tar spjärn mot olika poler. Fjärilen är en – stenen en annan. Favoritord återkommer: ”meandriskt” är ett sådant. Ett visst drag av Tourettes ett annat: ”JAG TÄNKER PÅ DIG, ÄLSKADE FAUST-FUCK-FITTA”. Jönson skriver dikter för sin fanbase, kunde en sträng läsart summera, men det är inte hela sanningen. För att det går att känna igen en stil behöver inte innebära stagnation. Trygghet och igenkänning är bara ena sidan av myntet – på den andra hittar vi distansering och oro. Jönson vill nog uppnå båda dessa polariteter med sina dikter, eller om vi nu ska kalla det prosa.

Han ställer sig i tjänst hos det som både förenar och splittrar. Den här boken är inget avgörande steg i någon ny riktning för honom som författare. Men som poet förblir han en anomali genom att fortsätta vara krävande, jobbig och besvärlig, och det slår mig att han representerar något som blivit allt mer sällsynt. Se bara de poeter som Svenska Akademien har gett Nobelpriset i närtid: Louise Glück och Tomas Tranströmer. Inget ont om dem, men de skriver en gripbar och begriplig poesi, milsvitt skild från Jönsons lavinartade diatriber. Och Bob Dylan ska vi förstås inte tala om. Och lite tidigare Wiszlawa Szymborska och Seamus Heaney – finfina poeter båda två, men också i en förståelig tradition. I Sverige erhöll Bruno K. Öijer många hyllningar för sin senaste bok Växla Ringar Med Mörkret, men förlåt, dikter som denna är inte bra poesi: ”sandlådan minns / hur som satt här en gång / och lekte med hink och spade / politikerna / och dom religiösa ledarna / själens kannibaler”.

Att förvänta sig något annat än detta av Jönson vore lika dumt som att ha bett Edward Munch eller Francis Bacon att inte måla så där murrigt och suddigt. Varför målade de inte vackert i stället, eller åtminstone tydligare, mer ”realistiskt”? Med sina dikter bestrider Jönson uppfattningen om poesi som enbart det ena eller det andra, likväl som han ifrågasätter dikotomin mellan nytta och nöje. Är det då alltid ett nöje att läsa hans dikter? Hm, låt mig återkomma till det.

I den språkmaskin som Jönson har uppfunnit hackar språket gärna, tuggar om och spottar ut. Hur mycket mörker det än är så finns det alltid något av ljus, något av ”ETT FÖRBUND AV STRÅLNING . MORGONENS LJUSA SKÖNHET, MEDSKAPANDE .” Han hämtar lika mycket näring ur det bejakande som negationen, och ger tonvikt åt den kraft som emanerar ur spänningsfältet mellan de båda ytterligheterna, med ord som "AVSKAPELSEKNOPPNING". Som poet är han lika konsekvent som Lars Norén, och det vill som bekant inte säga lite.

Då blir det här en lika obeveklig poesi som hos Norén, och en poesi som vägrar inrätta sig i tidsandan. Jönson rör sig i motsatt riktning. Jag har inget direkt emot ett Nobelpris till Louise Glück, men de kunde också ha gett det till Anne Carson. Delar av boken hör till det allra yppersta jag har läst av Jönson, även om det som vanligt är orättmätigt att citera:

DET ÄR FÖDELSENS BEGRAVNINGSMARSCH IN I DEN MEDEAMUTERADE MODERN IGEN . BÄDDARNA I LIVMODERN FULLBELAGDA, SOM ETT FÄLTSJUKHUS . KIRURGERNA SKEDAR SOPPA MED SKALPELL, SLINTER OCH SKÄR FRAM NYA DJURFORMER . INGET KAN LEVA SOM DET . INGET KAN VILJA NÅGOT DET ÖNSKAR . INGET KAN ÖNSKA NÅGOT ANNAT . SÅ ENKEL ÄR KÄRLEKEN

Är det här som helhet då bra eller dålig poesi? Hm, låt mig återkomma till det.