Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta, Lukas Moodysson, Wahlströms & Widstrand

 

Det är nästan fyrtio år sedan Lukas Moodysson debuterade som barnsligt brådmogen poet. Sedan dess har han haft en inledningsvis firad karriär som filmregissör, gett ut en handfull romaner av skiftande kvalitet, samt lite då och då och närmast förstrött återvänt till poesin. Senast med Apo kryp hos 2007.

Och så nu ännu en diktsamling, Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta. Som titeln antyder sänker sig mörkret över tankarna och sinnelaget. Dikterna består till största del av ett minnesarbete kring den egna släkten och kompisar från förr. En av dessa kompisar är vapendragaren i den famösa “Malmöligan”, Kristian Lundberg, som dog 2022.

Genom hela boken blandar Moodysson ett docerande tonfall kring nutida samhällsfrågor med resignerade tillbakablickar, mer eller mindre uppgivet hanterade. Vi som läst poeten Moodysson tidigare känner igen oss: här finns en politisk analys som övertydligt och onyanserat demoniserar det som för stunden dominerar nyhetsflödet. De samhällsfrågor som tas upp hade krävt en vassare behandling.

På så sätt antar diktsamlingen formen av oredigerad dagbok. Varje gång det ser ut att bli intressant punkteras det av ett trams som minst sagt har använts förr av den här poeten: “oj där kommer en snygg tjej oj det är ju min fru hon kommer med gelénallar till mig”. Annat pendlar mellan det irrelevanta och det skojfriska, med oklar utgång vad som får sista ordet.

Mörkret smyger sig fram och överlistar diktjaget. Det är ett mörker som saknar riktning, och det kan gälla som rubrik för hela diktsamlingen. Som filmregissör blev Moodysson med rätta hyllad, medan han som poet alltid fått jobba i motvind. Det här har fött en revanschlusta hos honom, och den har jag tidigare uppskattat och sett som en viktig beståndsdel i hans poesi.

Det är också tydligt att Moodysson inte kapat banden med surrealismen. Det står förstås honom fritt att skriva sin poesi på det här sättet, men jämfört med två av hans uttalade förebilder, Gunnar Ekelöf och Bruno K. Öijer, sker hos dem ändå en utveckling från ungdomspoesins yviga dikter till den mognare, mer återhållsamma poetik de båda skriver när de passerat ungdomens obligatoriska sturm und drang-period.

I stora drag sympatiserar diktjaget med konstnärskap som är konträra. Ett sådant är Göran Sonnevi. Vad förebilden har och som Moodysson kunde ha lärt sig, är ett konsekvent förhållningssätt. Han verkar vilja skriva dikter som kommenterar ett samhällsförlopp speglat i den egna upplevelsen, men han avstår från att vila i de känslor som uppstår.

Samtidigt som Moodysson klagar friskt på trivialiseringen av samhället bidrar han till dess spridning med en bok som bara nuddar vid exempelvis det mörker som boktiteln utlovar. Bokens olika trådar bildar inget enhetligt mönster. I ena stunden följer diktjaget slaviskt tv-programmet “Robinson”, och i nästa finns reflektioner kring en utbredande antisemitism. Den egna dödsångesten kan leda till tankar om att hunden behöver matas.

Jag sa inledningsvis att det gått nästan fyrtio år sedan Moodysson först skapade uppmärksamhet med sin poesi. Obeaktat kvaliteten på hans valpiga första diktsamlingar var det ändå en upplevelse att läsa honom; den humor han hade då verkar han emellertid ha slarvat bort. På andra plan verkar tiden ha stått stilla, och det är verkligen på gott och ont. En tonårig poet kommer undan med ganska mycket med påkopplad charm, medan den drygt femtioårige poeten får anstränga sig mer.

Tyvärr märks inte riktigt den ansträngningen här. Då och då anlitas håglösa referenser till Lana Del Rey med fler samtida konstnärer, likväl som återkommande frågor kring The Cures nya skiva och när den ska anlända och vad den ska heta. Otur för Moodysson att den släpptes under tiden boken skrevs, och att den låter precis som man kunde ha förväntat sig efter sexton års uppehåll. En ny diktsamling av Lukas Moodysson efter arton år ger intryck av att ha styrts av lika förutsägbara mekanismer, och jag läser den med en axelryckning.

(Också publicerad i Vi 2/2025)