att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 mars 2014

Digte 2014, Theis Ørntoft


Titeln på Theis Ørntofts anda diktsamling är provocerande enkel: Digte 2014. Den erinrar om Yahya Hassans enkla debut från i höstas – utan titel – eller de svenska exemplen från senare år, Malte Perssons Dikter eller Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt. Därför låter det lite som en bråkstakares påhitt.

Men det finns en viss beröringspunkt till Hassans debut: även här handlar det om en poet som skriver likt Michael Strunge. För när Ørntoft skriver: ”når vi taler eksporterer vi vores kriser til hinanden / når vi drømmer løber økonomierne under vores hud” är det som om han kommunicerar direkt med den bok Strunge gav ut samma år som han själv föddes, 1984, ”Væpnet med vinger”: ”När vi sover / är våra hjärtan två fåglar / ute i mörkret och staden”.

Men det är med en rörelse från det inre till det yttre: Ørntofts dikt ger sig ut ur lägenheten, ut ur de privata kriserna, mot samhället och politiken. Boken inleds med en ursinnig prolog som kunde ha yttrats av Mersault i Camus Främlingen. En mamma har dött – eller, ”det man kaldte min mor”, som det lakoniskt står. Prologen vägleder texten in mot det våldsamma, mot det mörka.

För Ørntoft skriver på den svarta frekvensen. Det är tätt och närgånget, när han gör utsattheten till en position, en plats att befinna sig i: ”Jeg drømmer at jeg står i et kryds / mellem ligegyldighed og desperation.”

Och i känslornas exakthet visas här med en nästan skrämmande enkelhet varför poesi är så nödvändig, just därför att den tillåts vara så fruktansvärt precis. Dikterna följer sin egen logik, sin egen konsekvens. Det är dikt som lägesbeskrivning, men alltså mer av ett samhällstillstånd än av en mänsklig utsatthet. Så här är det, sägs det implicit, en definitiv sanning, bara. Det samhälleliga är det personliga, som det brukar heta.

Alltså, det som är här och nu, men det håller på att förstöras. För Digte 2014 är en undergångsdikt, en mörk thriller som alltså sänder på svart frekvens, där diktjaget liksom Strunge lånar en niggerröst. Det är bohemiskt, dekadent: läsare av Bruno K. Öijer kan känna igen sig, eller den som i sällskap med Edith Södergran gjort solsystemspromenader. Det är en diktsamling som i mycket också lånar sin estetik från detta 80-tal, och kan där påminna lite om Anna Mattssons fina bok från i fjol, Ljusgatan. Starkt koncentrerade dikter, som gör så mycket av det där spänningsfältet mellan vad som yttras och vad som undertrycks.

Ørntofts uppfattning av världen är söndrig. En medan giftet verkar-attityd. Och nog förefaller giftet verka, medan diktjaget tittar på Marija Sjarapovas tennisslag och Kim Kardasians (stora) röv, medan hen lyssnar på Burzum och Robyn.

Det är apokalyptiskt, och oron ligger i frågan: hur nära är undergången? För att den är nära är något som blir mer och mer befäst. I de här dikterna är det som att den starka förtvivlan leder in mot det starka och våldsamma språket, som ändå hela tiden balanseras och vägs och blir starkt övertygande. Då blir det här visionärt i bästa mening.

2 kommentarer:

  1. Vän! Jag tror du skall se den mycket enkla dikttiteln som en försåtlig, eller road, kommentar till två av dansk litteraturs viktigaste diktsamlingar: Oehlenschlägers "Digte 1803" och den makalösa "Digte 1906" av Johannes V Jensen. - Det rör sig säkert om en interndansk "intertextuell blinkning"! Med värme, Stewe.

    SvaraRadera
  2. Tack för denna upplysning, jag är alldeles för dåligt insatt i den tidiga danska poesin: för mig började det ca 1981 med Tafdrup & Thomsen. Kommer förresten en recension av Thomsens Samlede strax ... om jag hinner ...

    SvaraRadera