Med en novellfläta förnyar Hans Gunnarsson novellgenren. Visst handlar berättelserna om ett gäng brevbärare, men det stora mönstret som tecknas antar konturerna av ett identitetslöst Sverige.
Vet du vad en novellfläta är? Om inte kan Hans Gunnarssons nya bok vara behjälplig. Efter att ha slagit igenom som en av de talangfullaste novellisterna under 90-talets novellboom har han skrivit några ytterst läsvärda romaner – däribland All inclusive och Nattsida. Nu utkommer så hans nya bok, Den smala lyckan, som kallas just novellfläta.
Det rör sig om elva noveller, vars vardagsbetraktelser knyts ihop genom ett antal karaktärer som återkommer, samt att de råkar vara brevbärare. Inom litteraturen saknas företrädare för detta yrke, om man undantar charlatanen Charles Bukowski. Fast det är lite snålt av Gunnarsson att nämna denne författare och blunda för svenske Ludvig Köhler, vars roman Posten från 2018 ju var en riktigt bra arbetarskildring.
Nåväl! I kulissen smyger en författare, kallad ”Cigarren”, som intervjuar de olika brevbärarna, som ibland samlas för att ha bokklubb. Det här är ett grepp som Gunnarsson har använt förr, att på postmodernistiskt maner skriva in sig själv i rollförteckningen. Men det är skickligt gjort.
I en av novellerna smygäter en karaktär några upphittade piller, och efter ruset upptäcker han ett rött märke under ögat, liknande en tatuering. Mönstret bildar Sveriges karta, och det är en ytterst passande beskrivning av Gunnarssons arbete – han kartlägger den svenska mentaliteten. Där finns unga killar som slåss, i avsaknad av allt hopp, och vanlisar som går till prostituerade. Till Sverigebilden hör också allt ifrån bordshockey till skilsmässor.
Novellerna balanserar mellan vardaglighet och elegans, och en läsares uppfattning om vad som är trovärdigt utmanas ofta. Att välja posten som sammanhängande tema för en berättelse om ett Sverige som tappat sin identitet är lyckat. Karaktärerna tillhör det folkslag vi kan kalla de ej önskvärda, och de är kroniskt vilsna, med en otur som grinar dem i plytet när de hamnar i allt mer tilltrasslade situationer.
Gunnarsson kan så här långt in i sin karriär som författare, med en sisådär fjorton böcker i bältet, unna sig en viss auktoritet i språk och berättarteknik. Det är trivsamt, men samtidigt odlar han en humor som inte respekterar några gränser till det passande. Därmed blir det hejdlöst roligt när vi tar del av de olyckliga brevbärarnas öden. Eller så här: vi bjuds på gapflabb, men priset är att vi skrattar i ett skoningslöst mörker.
Till skillnad från romanen, som kan se ut hur som helst i våra tider, har novellen stelnat i sin form. Därför välkomnar jag Gunnarssons upptåg. De drastiska vändningarna livar upp ens läsning, och vi invaggas i falsk trivsamhet gång på gång. Allra mest imponeras jag nog ändå av Gunnarssons blick på oss människor. Vi må vara fyllda av komplex, ängslan och tillkortakommanden – så sett är det här en välputsad spegel – men det är också därför vi är så mänskliga.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/2 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.