att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 dec. 2012

Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, Maria Margareta Österholm


Rosenlarv håller på att etablera sig som ett av de mest spännande av de små förlagen, med utgivning av nästan genomgående starka förbisedda verk från svensk litteratur från slutet av 1800- och början av 1900-talet, böcker som råkar vara skrivna av kvinnor. I höst har de breddat sin utgivning med den brutalt starka romanen Mumieland av Sara Tuff Efrik.

Och så nu Maria Margareta Österholms doktorsavhandling, som försvarades förra fredagen: Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (här skulle förresten Sara Tuss Efriks bok ha passat finemang). Ett kapitel ingick i annan form i den antologi förlaget gav ut tidigare i höst, Queera läsningar. Nu har queer-ordet ersatts av ”skev”, vilket nog är till sin fördel, hälsar språkpuristen inom mig. Speciellt när hon gör det till ett verb, då hon beskriver författare som skevar, och när hon själv skevar (texten), som hon sammanfattar med att hon ”tagit upp ett flertal teorier och tankespår som växt in i, genom och runt varandra för att skapa en gyttrig, rhizomatisk och gurlesk skevteori”.

Redan då antologin utkom gjordes jag nyfiken på Österholms spännande projekt, där den uttalade ambitionen inte enbart handlar om att utforska det skeva, utan att också skriva skevt. Det skeva begreppet hämtar hon från Monika Fagerholms författarskap – en författare som hon konsekvent lutar sig starkt mot, böcker som Diva och Den amerikanska flickan. Österholms titel är också en parafras på undertiteln till Diva. Andra författare som behandlas någorlunda utförligt är Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Maria Hede och Berny Pålsson. Speciellt Kandre genomgås en suverän läsning. Ja, så suverän att jag nästan önskar att hon hade gått något steg ännu längre, i stället för att nöja sig med att kortfattat hänvisa till exempel Doktor Jekyll och Mr Hyde och Angela Carter, att hon kunde ha följt det spåret och fortsatt med Clarice Lispectors vilda och skeva förvandlingsprosa.

I stället för den gängse strukturen, med ett författarskap i taget, väljer Österholm en tematisk disposition: hon vill helst ersätta genrebegreppet med det öppnare ordet ”figuration”, och låter det som synes vara hårklyveri (sofism, som det heter på akademikernas språk) motiveras av att figurationen är mer tillåtande mot den här litteraturens brist på enhetlighet.

En gränsöverskridande och okontrollerad prosa, som i sig bildar en utmaning för feministisk läsning. Det handlar om litterära karaktärer som inte gärna uppför sig stereotypt. Här tillämpar Österholm gurlesken, en underbar nybildning med många konnotationer, skapad av poeten och kritikern Arielle Greenberg för två år sedan, utifrån associationer till det karnivaliska, det burleska, men även 90-talets Riot Grrrl-rörelse, samt det groteska.

Först på sidan 133 inleds själva avhandlingen, efter en kanske lite väl tilltagen teoretisk runda, hur mycket jag än sympatiserar med exempelvis Deleuzes rhizomatik och Kristevas abjekt. Första delen behandlar de anorektiska skelettfåglarna, den andra de vildhetsbejakande monsterflickorna som huserar i ”mittemellanförskapet” och sista flickrumsiscensättningarnas dockexperiment (enbart att ta del av kapitelrubrikerna är ett stort nöje).

Det måste framhållas att Österholms stil är beundransvärd, att hon ständigt håller läsarens intresse sysselsatt: det är långt ifrån den sövande akademiska prosan, även om hon gjort eftergifter till tillbörlig stringens och de sedvanliga redovisningarna av forskningsmödorna. Men hon skriver personligt, och tassar inte fram på tårna när hon griper sig an sitt ämne, utan det sker med finess, fantasi, och hejdundrande engagemang. Hon skriver också lekfullt och piggt – troligen är det här den första vetenskapliga avhandlingen som innehåller ordet ”hen”, även om jag inte är helt nöjd med hur det används här (det ersätter snarare det redan existerade ”den” än ”han eller hon”).

I grunden utför hon också en rejäl uppvärdering av de här böckerna, där med Svenska Akademiens formulering ”den kvinnliga erfarenheten” aldrig setts som normen: det saknas liksom böcker av typen ”Porträtt av konstnären som ung flicka”. När Österholm redogör för de negativa recensioner de här böckerna erhöll blir jag först tveksam: stämmer det verkligen? Då slår det mig att det här var för cirka tio år sedan oftast, och då recenserades dessa böcker av manliga kritiker. Ser det inte annorlunda ut nu, att det finns fler profilstarka kritiker som råkar vara kvinnor?

Genom att använda skev i stället för queer mister ordet sin sexuella laddning, vilket må vara förtjänstfullt för just den här studien, då Österholm ibland skriver om prepubertala flickor. Det här är tjejer som avviker mot normen, som avstår från att vara Fröken Lagom – till förmån för Fröken Skev. Flickor som överdriver, som är hämnings- och måttlösa, gränslösa och otyglade. Då blir resultatet självmedvetna böcker som lägger sig nära parodin, men där den livfulla fantasin blir något som jag mycket hellre föredrar framför den annars förstelnade svenska prosan. Vi ska också komma ihåg att det som kallas för ”orealistiskt” inte alltid beter sig som sådant, utan bara väljer att följa andra lagar – här handlar det ofta om relationer, om känslor, om integritet, och om unga människors livsval, alltihop saker som jag uppfattar som högst påtagliga och viktiga inslag i en människas utveckling.

Främst är Österholms teori användbar, och min förhoppning är att det ska gå att tillämpa hennes skeva blick också på annan litteratur – att det här är en fruktbar väg att gå för en stagnerad litteraturanalys.

2 kommentarer:

  1. I samma vecka denna spännande avhandling (tack för den fina recensionen här) och avhandlingen om Eyvind Johnson.
    Svensk litteraturvetenskap i blomstring!

    SvaraRadera
  2. Jo, men så kan det nog vara. Själv har jag helt missat Eyvind Johnson-avhandlingen, trots att det alltså skedde på Umeå universitet, där ser man ...

    SvaraRadera