The Happy Couple, Naoise Dolan, Weidenfiled & Nicholson

 

Kanskemannen finns också på Irland. Han heter Luke och är en tjugoåttaårig fuckboy med ringa framtidsplaner. Han är förlovad med Celine, som presenteras som ”tastefully ugly”, och som bär handskar nästan hela dagen för att skydda sina pianospelande fingrar. De är i färd med att gifta sig i irländska Naoise Dolans första roman efter den strålande debuten The Happy Couple (som fick obegripligt ljumma recensioner när den översattes till svenska).

 

Exciting Times har skrivits med samma sällsynta intensitet som debuten. Dolans sätt att dissekera svårigheten och sårigheten i parrelationer har genererat oändliga jämförelser med Sally Rooney, litteraturvärldens Taylor Swift. På tal om Swift: i bussen på väg till Stockholm i fredags läste jag Dolans roman, där Celine i ett tidigare skede i sitt liv lyssnar på ”I Forgot That You Existed” från Swifts ”Lover”-album.

 

Den typen av comedy of manners (på svenska: ”restaurationskomedi”) som Dolan odlar har förstås sitt ursprung i Jane Austen. Dolan skriver liksom henne med god känsla för komisk timing, som när i ett replikskifte någon säger att halva London går i terapi och genast får svar på tal: ”The wrong half”. Hon visar också mer än god människokännedom i sina personporträtt, som sträcker sig över färgstarka bifigurer som Celines syster Phoebe som mer än gärna snackar iriska utan att ha full koll på vad hon säger. Men sällan i hennes roman handlar problemen om att brudgummen inte bara har knullat alla utom en av brudens tärnor, utan också sin bestman.

 

Dolans roman är också intrikat och elegant uppbyggd, där vi får följa fem olika personers öden fram till slutkapitlet som handlar om bröllopet. Det bröllop som alltså ska stå, trots alla varningssignaler som Luke skickar ut, och som hon tar emot med stoiskt överseende. I hans bakgrund finns Archie, som han eventuellt älskar mer än Celine. I hennes bakgrund finns Maria, som också blir en käpp i deras bröllopshjul. Att båda huvudpersonerna är bisexuella lämnas okommenterat, precis som det ska vara. Även i debuten bidrog Dolan till normalisering av detta tema. Eller så här: hon eliminerar identitetsfrågan.

 

Dolan är skicklig i att gestalta människorna, och om Luke reduceras till en endimensionell player kanske det beror på att det är exakt vad han är. Celines känsla för musik – hon gör strålande analyser av exempelvis Kate Bush – gör henne också till en levande individ. Det finns därutöver en fin jämförelse mellan Abbas ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do” och Mendelssohns ”Bröllopsmarsch”, med det lakoniska omdömet om textens försonande drag: ”If an Irish person had written the song, it would be about bashing your head on a rock, not at anyone’s request, and then cursing God that your paramour had rejected you even after you’d gone and bashed your head for them.”

 

Som bärande metafor finns också ett resonemang om melodi och harmoni, där melodin står för en relations bästa delar (sex och konversationer) och harmonin står för de vardagliga delarna (gå ut med soporna, betala räkningarna). Båda måste samfungera, vilket visar sig svårt då Celine inte kan riskera sina fingrar med vissa hushållsbestyr. Här anar man att Luke också behöver visa en god portion tålamod för att stå ut med hennes divalater. Han saknar inte heller insikt i att vara rekvisita i hennes liv, som kretsar kring musiken i första hand, och hans karakteristik av henne som någon med absolut gehör och samtidigt helt tondöv är en träffande pik.

 

Genom sin teknik att växla berättarperspektiv fördjupas karaktärerna. När Luke uttrycker sig om kvinnors sätt att hantera känslor låter han kanske sexistisk. Det är också typiskt att han tar till sportmetaforer, då han trots allt är en man:

 

The lie is that women are good at feelings. The truth is that they’re good spectators of other people’s, and good coaches and good referees. They can advise from the sidelines. But if you drag them out to play, don’t be expecting miracles.

 

Precis som Taylor Swift i flera av sina låtar jämför kärleksrelationer med krig (”I’m a solider who’s returning half her weight”, ”I vowed I would always be yours, / ’Cause we survived the Great War”), är första världskriget en återkommande metafor där Celine jämför sin situation med påfrestningarna vid slaget vid floden Somme 1916. Dolan skriver känsligt om känslomässiga sår och hur de bäst ska skötas.

 

Det här är en intelligent roman som kanske inte tar andan ur mig lika flyhänt som debuten gjorde. Men absolut kan Dolan sägas ha mer av gehör än tondövhet i sitt skrivande. Hon föregriper också skickligt kritikernas omdöme genom att klaga på blurbs som kommenterar en bok som ”också rolig”, och vill betona humorns företräde: en bok behöver inte ha humorn som ett bihang, utan den kan vara huvudingrediensen. Det här är med andra ord en rolig bok, med – det är trots allt en irländsk roman – mörk fond.